Skip to main content

Full text of "Betongväldet"

See other formats







Betongvåldet 

-om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet 

Carl Johan Ljungberg 
Christian Swedberg 
Jakob E:son Soderbaum 


BAKSIDETEXT: 

Om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet 

Betongvåldet kastar nytt ljus over de teorier som 1971 framlades av journalisten Roland 
Huntford i boken Det blinda Sverige. Det samhallsystem som byggts upp i Sverige under 85 
år av socialdemokratins politiska dominans har inte angripits så tungt eller så vasst varken 
forr eller senare. 

En hel del vatten har runnit under bron sedan Huntford skrev sin bok, men hans teorier om 
"nytotalitarismen" fortjånar i allra hogsta grad analyseras och diskuteras ån idag. 

I Betongvåldet lyfter Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och Jakob E:son Soderbaum 
fram Huntfords teoribygge i avskalad form, relaterar idéerna till modema fakta och ny serios 
samhållskritik. 


"Årets julklapp - en riktig rysare!" 
JOHAN HAKELIUS, Aftonbladet 

"Åntligen!" 

PER DAHL, Barometern-OT 

"Det var inte alltid båttre forr." 
ANDERS BJORK, f.d. riksdagens vice talman 



Innehåll 


1. Inledning 

2. Den speciella svenska socialdemokratin 

3. Socialdemokratins historiska forutsåttningar i Sverige 

4. Det statsbårande Partiet 

5. Korporatism årgrunden i statsapparaten 

6. Staten och kapitalet i samma båt 

7. Vålfården som instrument for social kontroll 

8. Indoktrineringen som cement i samhållsbygget 

9. Exploateringen av miljons indoktrineringsmojligheter 

10. Undervisningen sår vad Partiet skordar 

11. Kulturen i socialdemokratins tjånst 

12. Massmedia och den politiska korrektheten 

13. Sexualiseringen som ett opium for folket 

14. En missforstånd frihetsvån 



1. Inledning 

En nedtystad och bortglomd men inte obefogad samhållskritik 

På 1960-talet inleddes ett generationsskifte i svensk socialdemokrati når viktiga delar av 
partiet och arbetarrorelsen kom under tryck från nya opinioner, och radikaliserades. Detta 
våckte kritik både inom och utanfor arbetarrorelsen. 

En av de forstå som har forsokt att presentera en mer utforlig och på forskning och analys 
byggd kritik av det socialdemokratiska samhållsbygget i Sverige, var den dåvarande brittiske 
utrikeskorrespondenten i Stockholm Roland Huntford (f. 1927). År 1971 gav han ut boken 
The New Totalitarians, den forstå politiska bok som journalisten Huntford publicerade. Den 
svenska oversåttningen hos Tema-forlaget kom ut året dårpå och gjordes av Åke Ohlmarks 
under titeln Det blinda Sverige. 

Boken var tydligt påverkad av Huntfords egna erfarenheter som pressman och av hans 
samtal med då ledande svenskar, liksom av hans inlåsning av historisk-, socialvetenskaplig- 
och annan litteratur om Sverige. Hans uppdragsgivare den liberala brittiska dagstidningen 
The Observer visade på den tiden stort intresse for studier och jåmforelser mellan lånder, 
inte minst inom Ostblocket. 

Tyvårr brast Huntfords bok något i dispositionen. Den saknade rubriksindelningar och var 
inte heller tillråckligt vålforsedd med litteratur- och kållhånvisningar, och dårfor låmnade 
boken ett delvis ogenomarbetat intryck. Detta, vill vi betona, fortar emellertid inte Det 
blinda Sverige dess vårde som protestskrift och kvalificerat politiskt debattinlågg. 

Huntfords bok år ett lika utstuderat och djårvt som provokativt forsok att i ett slags 
helhetsperspektiv belysa vad som har format det modema Sverige, dess styrande 
forestållningar och som medfort någonting så unikt for en demokartisk råttsstat som att ett 
enda parti har dominerat det politiska livet under 87 års tid. Det Socialdemokratiska 
Arbetarepartiet (SAP) - "socialdemokraterna" i dagligt tal - intrådde i regeringsstållning 
1920 med Hjalmar Branting som statsminister, och har med några korta och tillfålliga 
mellanspel av borgerliga regeringar regerat Sverige ånda in i vår tid. 

Med Det blinda Sverige angrep Roland Huntford på bred front inte bara de regelverk och 
institutioner som socialdemokratin byggt upp under 1900-talet. Han sokte i svensk historia 
åven spåra vad han såg som en svensk benågenhet att undvika konflikter, efterstråva 
samforstånd och lyda overheten. Han forklarade situationen i Sverige delvis med vår "sena 
start" som nationalstat, och gav riksbyggaren Gustav Vasa ett ansvar for detta. Just 
Huntfords enkla historieanalys år bokens svagaste sida. 

Huntfords historieanalys tillsammans med bokens rent tekniska brister motiverar dock inte i 
tillråcklig grad den tystnad som har kånnetecknat reaktionerna på Huntfords teorier om den 
svenska "nytotalitarismen". Det blinda Sverige gavs ut mitt emellan studentrevolternas år 



1968 och de lika omfattande som genomgripande socialistiska reformerna i Sverige under 
1970-talet, och borde ha kunnat tjåna som en utomordentlig grund for den borgerliga 
oppositionen både då och senare. Istå I let diskuterades boken knappt ens i samband med att 
den kom ut. VI kan bara undra och spekulera i varfor. 

Om boken verkligen var usel så borde det finnas åtskilliga exemplar från dess två svenska 
upplagor på antikvariaten, kan man tycka. Vi har sjålva nu i fem års tid letat noga och 
regelbundet bland antikvariaten både lokalt i Stockholm, Goteborg och Uppsala och via de 
webbplatser dår antikvariaten lågger ut sina bokregister. Vi har aldrig hittat ett enda 
exemplar av Det blinda Sverige på något antikvariat. Eftersom boken i Sverige inte ront 
nåstan någon uppmårksamhet, i sin svenska skepnad har en ganska intetsågande titeln och 
år en politisk pamflett bland hundratals från sin tid, så år det åtminstone inte den suktande 
allmånheten som dammsugit antikvariaten efter den. Vilka som har gjort det kan man 
forstås bara spekulera i, kanske betyder just detta åndå trots allt att Huntford hade 
någonting viktigt att såga. Noteras i sammanhanget skall absolut att utanfor Sverige har The 
New Totalitarians, som boken heter på originalspråket, ront mycket stor uppmårksamhet, 
och på sina håll till och med ingått i statsvetenskaplig undervisning på universitetsnivå. 

En dålig start med allvarliga konsekvenser 

Åter till år 1972, når boken forst gavs ut i Sverige, och en liten utvikning kring bokens 
mårkligt dåliga mottagande. I den liberala tidningen framfor andra Dagens Nyheter har vi 
inte funnit någon recension alis. Dåremot i Svenska Dagbladet under den snorkiga rubriken 
"Mr. Huntfords gallimatias" (19/11 1972) skrev Sture Lindmark att Huntford "forfuskat en fin 
tanke, nåmligen kopplingen mellan George Orwells 1984 och det "modema Sverige". Varfor 
just denna tanke nu skulle vara så fin, ja vara den enda tanke vård att overvåga att en dylik 
bok, skriver Sture Lindmark i sin nårmast avfårdande kritik ingenting om. Lindmarks kollega, 
kulturchefen Leif Carlsson, tog till orda enbart for att avvisa ett uttalande som Huntford 
tillskrivit honom "på sidan 256". Att den forsiktige Carlsson mellan fyra ogon skulle ha 
anfortrott Huntford något, och i samband med att det kom i tryck tagit tillbaka det, år inte 
osannolikt. 

I ett kåseri i Svenska Dagbladet kallar "Den rasande Roland", infor ett år efter att boken 
utkommit i Sverige (7/4 1972) kallar Svenska Dagbladets dåvarande politiska kronikor 
Gunnar Unger Huntfords bok "milt talat overspånd". Han beskyller utan exempel Huntford 
for såvål "groteska sakfel" som svaga historiekunskaper och brist på omdome: "Det stora 
felet med [Huntfords] bok år hans brist på sinne for proportioner, hans våldsamma 
overdrifter [får] den att motverka sitt eget syfte". Unger håvdar att Huntfords grundfel år att 
ha tagit tendenser i dåtidens Sverige som bevis på ett "totalitårt" sluttillstånd och beklagar, 
att den samtidigt utkomna betraktelsen Sverige 1972 av juridikprofessorn Stig Stromholm, 
som var mer måttfull i sin samhållskritik, inte fått storre genomslag. Samtidigt låt Unger sin 
fiktive samtalspartner (lås: pseudonym) Onkel H som i en brasklapp medge att "det ligger 
mycket sanning i Huntfords kritik av Sverige sådant det blivit under det senaste decenniet". 



Bland personer som enligt Unger skall ha uttalat sitt gillande av Huntfords bok fanns 
forfattaren Sven Stolpe, hjårtprofessorn Gunnar Bjiorck, dåvarande kung Gustav VI Adolfs 
handsekreterare Carl-Fredrik Palmstierna och Hondelstidningen i Goteborgs ansedde 
chefredaktor Harald Wigforss. En visserligen liten med dock sakkunnig krets. 

Wigforss ågnade Det blinda Sverige en lång recension (GHT 20/5 1972) med ett av de basta 
referat och den sannolikt mest nyanserade bedomning som boken fick i Sverige. Wigforss 
lyfter fram en del sakfel, till exempel om beviskraft vid svenska domstolar, och framhåller 
också att Huntford inte nog beaktar den svenska debattens okade skårpa på senare år. Han 
fastslår helt riktigt att: "Ett centralt tema i boken, vårt att diskutera trots omedvetet 
parodiska overdrifter och stolligheter, år att den svenska demokratin forlorat kånslan for 
spånningen mellan makten och friheten [...] Den ekonomiska och sociala politikens 
maktmedel anvånds målmedvetet till att binda upp olika grupper, och vålfården har blivit ett 
instrument for manipulering." Mårkvål att detta framfordes i en tid då en stor brist på insikt 
om de styrandes avsikter ånnu rådde i Sverige. Den amerikanska så kallade public choice- 
teorin i nationalekonomin hade till exempel ånnu inte slagit igenom i Sverige, det vill såga 
den teori som fastslår att just detta egenintresse år en del av politikens våsen men att det 
kan motverkas genom ett visst slags regelverk. 

I Sydsvenska Dagbladet påstod vidare Fredrik Braconier ("Skandalos Sverigeskildring", SDS 
17/3 1972) att "detta år en katastrofalt undermålig bok, fylld av faktafel, horribla 
slutledningar och direkta logner". Sårskilt en synpunkt, som år nårmast komisk i sin 
besserwisseraktiga instållning, bor hår återges i citat: "Huntford tycks vara oformogen att 
forstå skil Inaden mellan ett parti under låg tid har makten i ett enpartisystem och att ett 
parti sedan lång tid år i regeringsstållning i ett flerpartisystem." Braconier fick dock strax 
mothugg av lundahistorikern Sverker Oredsson som bland annat ansåg att recensenten på 
ett forvånande sått forbigått Huntfords stråvande att påtala och problematisera bristen på 
oppenhet i Sverige. Oredsson trodde nu inte att svenskarna regelrått manipulerades, "men 
vår formåga att tabubelågga områden år av viktoriansk klass." 

Den båsta samtidiga svenska recensionen av boken som vi har kunnat hitta år skriven 
utanfor Sveriges grånser och utom råckhåll for den ordinarie svenska s amhållsdebatten, 
nåmligen i USA och publicerad i The Intercollegiate Review-Spring 1973. Artikelforfattaren år 
norrkopingsonen och den dåvarande doktoranden i statskunskap vid Louisina State 
University Claes G. Ryn. Han forklarar att The New Totalitarians år en bok som ger en 
hogintressant beskrivning och tolkning av den modema politiska utvecklingen i Sverige 
under fyra decenniers oavbrutet socialdemokratiskt styre. Ryn skriver: "Huntford's 
controversial but well-argued thesis [...] is that the Swedes are in the process of destroying 
democracy in the name of the technological efficiency and material progress. Some of his 
comments have to be described as simplifications or exaggerations, and it may also be that 
he is a little too eager at times to find fault with conditions in Sweden. The fact remains that 
he has written an excellent book, comprehensive in its treatment and provocative in its 



conclusions." I vilken mån Ryns forhållandevis okritiska beskrivning verkligen visar på 
någonting konkret ifråga om de dåvarande forutsåttningarna for den svenska 
samhållsdebatten låter vi vara osagt. Det skall dock noteras i sammanhanget att anledningen 
till att Ryn doktorerade i USA var att det helt enkelt inte fanns i ntel lektuel It utrymme for 
honom som konservativt sinnad forskare hemma i Sverige. I USA fick han snabbt det 
erkånnande som han inte kunde få i Sverige, och redan åtta år efter disputationen 
befordrades han till (fullvårdig) professor vid ett ansett amerikanskt universitet. 

Man bor i sammanhanget inte forbise det faktum att gestalter som Gunnar Unger - med 
rykte for att se kritiskt på socialdemokratins Sverige - ofta tvingades att avvåga sin kritik. 
Han horde till den etablerade kretsen av opinionsbildare och fick i sina inlågg oftare anvånda 
raljans och ironi ån direkt kritik. Hår motte han alltså en person - Roland Huntford - som 
allvarligt sade: "Tånk om det inte bara år tendenser och enstaka overdrifter som jag moter i 
landet Sverige, utan om svenskarna faktiskt år på våg mot ett ofritt samhållsskick i strid mot 
grundlåggande våsterlåndska vården?". En sådan attityd kan onekligen ha båddat for 
recensenters och andra låsares reflexmåssigt avståndstagande reaktion, liksom for deras 
forsok till att hitta fei av det slag som hår exemplifierats. 

Anledningen till bokens dåliga mottagande i svenska media - också i konservativ och liberal 
press - kan således till stor del tas till intåkt for att Sverige den gången inte var moget f or 
Huntfords angrepp på det svenska samhållet. Hans teoribildning om det "mjukt totalitåra" 
socialdemokratiska samhållet i Sverige - det han kallar for "nytotalitarismen" - var och år 
fortfarande onekligen mycket provocerande. 

Det avgorande var at Huntford serverade något mer ån den måttfulla, i huvudsak 
ekonomiska, kritik som brukat horas från borgerligt liberala politiker och 
samhållsdebattorer. Huntford gav sig i kast med sjålva samhållet, med "sjålve svensken", och 
sokte visa hur denne påverkades av och i sin tur på olika sått gav upphov till den forde 
politiken. Han forsokte belysa maktens psykologi och lade fram åsikter om politikens 
kulturella och psykologiska aspekter, på ett sått som den etablerade politiska oppositionen 
inte riktigt kunde hantera vid denna tidpunkt. Detta trots att debatten om "totalitarism", 
med avhopparna från det forna ostblocket i centrum, då hade borjat. Når Det blinda Sverige 
utkom stod landet också på sin ekonomiska all-time-high, vilket givetvis i sig forsvårade for 
en effektiv politisk opposition. 

Forutsåttningarna for bokens genomslag i Sverige kunde således knappast ha varit såmre ån 
de var alldeles i borjan av 1970-talet. Sammantaget fick åven de mest oppositionellt sinnade 
låsarna helt enkelt for mycket att vårja sig emot, varfor många reagerade upprort. Somliga 
mer ån andra. Det foreligger faktiskt uppgifter om att Roland Huntford helt enkelt skulle ha 
tvingats låmna landet som icke onskvård av den socialdemokratiska regeringen. 


En pionjår fore sin tid 



Liksom andra pionjårer kan man saga att Roland Huntford låg fore sin tid. De tendenser, och 
den trots allt ganska anonyma kontrollapparat som genomsyrade, och fortfarande 
genomsyrar, hela det svenska samhållet och samhållslivet, blommade upp och blev 
medvetna hos oss svenskar forst efter 1970-talets politiska tilldragelser och reformer. Då 
hade Huntfords Det blinda Sverige redan ratats ut och glomts bort. 

Det år också troligt att det iskalla, fornårmade mottagande som Det blinda Sverige fick från 
många håll når det begav sig, år orsaken till att der drojt 35 år innan någon overhuvudtaget 
på ett mera ingående sått uppmårksammat och återknutit till Huntfords teorier. Likvål år det 
forvånande att den svenska samhållsdebatten efter år 1971 i princip till ingen del anslutit sig 
till Huntfords analys. Man kan också fråga sig varfor ingen annan de senaste 35 åren har 
gjort ett liknande forsok till ett "samlat angrepp" på socialdemokratin. For det som Huntford 
lyfte fram i Det blinda Sverige år onekligen bilden av ett sammanhållet systembygge som i 
tillråckligt många relevanta detaljer har en klar verklighetsforankring - och som pekar på 
viktiga problem ur demokratisk synpunkt. 

Att doma av hur landet utvecklats efter år 1971, och åven av den hårda kritik som framforts 
mot den socialdemokratiska maktapparaten från dess egna trotjånare som Gunnar Myrdal, 
Kjell-Olof Feldt, Jan Nygren och Sverker Åstrom, vid sidan om en rad skonlitteråra forfattare, 
år det klart att kårnan i Huntfords samhållsanalys borde ha forvårvat så pass stort intresse 
att den fortjånat att behandlas mera seriost. 

Vi dristar oss att påstå, att anledningen till att den svenska samhållsdebatten idag - liksom 
tidigare - i mycket liten utstråckning ror de Stora Frågorna om den egna samhållsordningen, 
liksom att samhållsdebatten overhuvudtaget kånns relativt avdomnad, inte alis beror på att 
svenska medborgare av idag skulle vara overvågande nojda med det svenska samhållet 
sådant det nu år. Vad beror frånvaron av utforligare kritik på? Svaret finns kanske redan i 
Huntfords bok. 

År då marknaden i bred mening idag mer redo, mer forberedd, att mota Huntfords teorier 
om den svenska nytotalitarismen? Kanske. Samhållets foråndring under och efter 1970-talet 
har i alla fall gett oss nya och vidgade perspektiv. Det har inte g ett Huntford rått på alla 
punkter, men det har åtminstone gjort det låttare for oss att forstå hans grundsyn. 

Det år i alla håndelser dags att Roland Huntfords teorier nu lyfts fram i avskalad och mer 
låtti llgå nglig form, relaterade till och bedomda utifrån kånda fakta och ny serios 
samhållskritik efter år 1971. Vi hoppas med denna bok att våcka nytt liv i den stagnerade - 
men livsviktiga - debatten om vad Sverige dr, vad landet blivit och vad det skulle kunna bli. 
Det finns hår definitivt perspektiv som år mycket viktigare for de enskilda medborgarna och 
for demokratin som sådan ån debattens ståndigt återkommande kortsiktigt ekonomiska 
frågor. Socialdemokraterna behover stå Mas till svars for den politik de genomfort i Sverige 
från år 1920 och fram till våra dagar, under sammanlagt 75 års regeringsinnehav. 


Om denna bok 



I vår framstållning redogor vi for de viktigare delarna av Huntfords detaljerade teoribygge. 
Stilistiskt har vi valt att konsekvent skriva ut Staten, Partiet och Regeringen - med stor 
bokstav. Detta for att lyfta fram dessa institutioners centrala roll i Huntfords samhållsbild, 
fastån Huntford sjålv inte anvånder detta stilistiska grepp. Dår så behovts har också 
återgivna citat skrivits om till båttre svenska ån den ursprungliga oversåttningen, vilket då 
skett med hånsyn till vad som velat uttryckas i den engelska originaltexten. I samtliga fall 
hånvisas likvål till aktuell sida i den svenska utgåvan från år 1972. 



2. Den specielia svenska socialdemokratin 

Socialdemokratin i Sverige och på andra håll 

Den svenska socialdemokratin har inte bara varit mycket stark och livskraftig som politisk 
rorelse - dess idépropaganda har också varit påvisbart effektiv. Skalet år inte minst att 
mottagarna av olika skål varit forhållandevis påverkbara. Svenskarna, menar Huntford, har 
enbart tånkt på sin kortsiktiga ekonomiska trygghet når de decennium efter decennium lagt 
sina roster på socialdemokraterna. Priset har varit en allt strångare och mer ingående 
politisk overvåkning, en allt mer utvidgad uppfattning om vad som kan underkastas den 
politiska makten och ett successivt urholkande av den traditionella demokratin. Mest av 
rådslå for att gora slut på det ekonomiska framåtskridandet har svenskarna aktat sig fort att 
såtta sig upp mot den socialdemokratiska regeringens overhoghet. 

Socialdemokratiska rorelser forekommer i och for sig på olika håll i Europa, men de har 
delvis olika profil. De stater som det ligger nårmast att jåmfora låget i Sverige med år givetvis 
våra nordiska grannlånder. Norden kan overhuvudtaget betraktas som en socialdemokratisk 
sfår. Varken i Norge eller Danmark foreligger de politiska spånningar, det sociala 
misstroende och den missbelåtenhet som finns i till exempel Storbritannien och Tyskland. I 
Norge och Danmark har socialdemokratins liksom i Sverige suttit vid makten sedan 1930- 
talet, och åven dår har maktinnehavet sammanfallit med ett snabbt ekonomiskt 
framåtskridande som inte stått Sverige långt efter. Likafullt har i både Norge och Danmark 
regeringsvåxlingar ågt rum på ett helt annat sått under andra halvan av 1900-talet ån vad 
som varit fallet i Sverige. Huntford konstaterar att "de svenska socialdemokraterna hade 
uppenbarligen andra formån er. De åtnjot så att såga en annan dimension ifråga om 
såkerheten att få regera vidare." 

Genom olika historiska omståndigheter, håvdar Huntford, har socialdemokratin hos 
svenskarna funnit en sållsynt låtthanterad befolkning och manipulera och utova sin sociala 
ingenjorskonst på, med snabba och relativt smårtfritt resultat. Huntford jåmfor med det då 
boken skrevs ånnu livskraftiga Sovjetunionen, och konstaterar att Sverige 1971 var lika 
annorlunda 1930-talets Sverige som Sovjetunionen var olikt det gamla tsar-Rysslande. Den 
stora forvandlingen av Sverige har framfor allt ågt rum från 1950-talet och framåt. Ansvariga 
for denna utveckling har socialdemokraterna varit, vilka innehaft makten i Sverige oavbrutet 
mellan 1932-1976. Detta har medfort lika långtgående implikationer som mojligheter for 
socialdemokratins maktstråvande i Sverige. Huntford skriver: 

Det fasta grepp socialdemokraterna har lyckats forskaffa sig om det 
byråkratiska etablissemanget i forening med sitt långa maktinnehav har skånkt 
dem en aura av monopol på makten och ensam skicklighet att regera. 
Arbetarrorelsen har blivit identifierad med Staten, Sverige har blivit vad man i 
realiteten måste kalla en konstitutionell enpartistat. 



Liksom många andra gjort, raljerar Huntford over fenomenet forstå maj-firande i Sverige. I 
Sverige år det en stor håndelse, då de svenska socialisterna vordnadsfullt paraderar gatan 
fram med sina traditionsenliga standar och demonstrerar mot oråttvisorna i samhållet och 
mot "makten". Socialdemokratin har utgjort makten i Sverige sedan 1920-talet, men for de 
deltagande år det likvål ingenting motsågelsefullt. Forstå maj-firandet i Sverige har under 
den svenska socialdemokratin blivit någonting utover "arbetarklassens opposition mot 
overheten" - det har fått en nårmast religios prågel. Huntford kallar demonstrationerna "en 
vårldslig Corpus-Christi-procession". Han menar att i den mån de religiosa kånslorna inte helt 
utplånats i Sverige har de istå I let overflyttats till politiken. 

Nytotalitarismen 

Huntfords uppfattning, sådan den kommer till uttryck genom Det blinda Sverige, år att 
socialdemokratin i Sverige år någonting mycket mer ån en ideologi och ett parti - den kan 
nårmast liknas vid en religion och ett statsskick. Socialdemokratin har genom sitt unikt långa 
regeringsinnehav i Sverige inte bara slagit rot, utan också genomsyrat hela statsapparaten 
och trångt djupt in i samhållslivet som sådant. Det spelar dårmed en ganska liten roll enligt 
Huntford om vi får en borgerlig regering i Sverige (så frågan år hur mycket vi skall vånta oss 
efter vaiet 2006?), eftersom hela samhållssystemet alltjåmt år socialdemokratiskt både till 
form och innehåll. I det av socialdemokratin skapade "modema" Sverige kan endast en 
socialdemokratisk regeringe effektivt styra den statsapparat som vuxit fram sedan 
socialdemokraterna forst vann makten 1920. 

Denna situation i samhållet leder både till misslyckanden for, och långtgående misstro mot, 
borgerligheten om den till åventyrs skulle kunna ta sig forbi alla hindren och nå 
regeringsstållning. Detta leder socialdemokratin tillbaka till makten och hela tiden kan 
socialdemokraterna framstålla sig som det enda regeringsdugliga partiet, medan 
borgerligheten framstår som en illa sammansatt grupp egoister och oduglingar. I den vårld 
av lognaktiga och manipulerande politiker som svensken upplever till vardags framstår 
socialdemokraterna som de "minst dåliga" - de misslyckas ju aldrig helt och hållet 
(grundstenen i propagandan år att det var på inget vis båttre fore socialdemokratins tid). 
Socialdemokraterna har bevisligen mott ett betydande stod under lång tid, i motsats till de 
andra partierna. 

Huntford kallar denna "moderna" svenska samhållsmodell for "nytotalitår". Totalitarism 
innebår i en mening motsatsen till demokrati, det vill såga en stat dår en politisk elit 
beståmmer a I It samt effektivt eller tillråckligt noga kontrollerar alla invånare och grupper i 
Staten. Sverige styrs av ett betongartat och vålbyggt socialdemokratiskt vålde under en 
dimridå av skenbart demokratiska inslag och under forevåndningen att det år folket som 
våljer socialdemokraterna (mårk dock att socialdemokraterna har bildat majoritetsregeringar 
endast två gånger, i riksdagsvalen 1940 och 1968). 



År då termen "totalitår" hår riktig, frågar sig Huntford? En stat som forsokte regera till 
exempel med hjålp av militår- eller polistrupper skulle idag inte bara anses som inhuman och 
få omvårlden emot sig. Dess vålde vore dessutom påvisbart ineffektivt ifråga om att 
verkligen få månniskor dit man vill. Den "nya" totalitarismen år således mycket mer 
sofistikerad och effektiv ån den "klassiska" - såtil Ivida som den utgor ett slavsystem dår 
slavarna med Aldous Huxleys ord "ålskar sin tråldom och kysser sina bojor". 

I en nyutkommen biografi over Olof Palme (Olof Palme - med verkligheten som fiende, 2007) 
belyser ledarskribenten på Svenska Dagbladet Claes Arvidsson vilka vittsyftande ambitioner 
Palme och hans regeringskrets hade. Mellan 1969 och 1976 antogs en serie lagar som gav 
statsmakten okat inflytande over medborgarnas liv, och som Arvidsson sammanfattar som 
"revolutionår reformism". Hår skall for det forstå noteras att Huntfords bok alltså utkom 
1971, och for det andra att fastån Arvidsson inte drar paralleller till Huntfords teorier finns 
det klara likheter. Erlander hade varit mer korporativ, och litat till arbetarrorelsens 
traditionella maktbaser medan Palme satsade på ideologiska kampanjer, till exempel for 
okad jåmlikhet, for en radikal pedagogik for skolan och en enhetlig forskola samt en ny 
familjepolitik med fler kvinnor i arbetslivet, etc. Summan var att marknaden tåmjdes och den 
gångse medelklassen trångdes tillbaka. Staten och den offentliga sektorn tog ett stadigt 
grepp om hela samhållet. 

Nytotalitarismens sociala såkerhetsventiler 

Det socialdemokratiska samhållet utovar en kånnbar kontroll också over svenskarna sjålva, 
menar Huntford. Det år påtagligt att svenskarna, sin vårldskånda vålfårdsstat till trots, aldrig 
tycks vara helt nojda och infor varandra klagar over mycket. For att undvika att frustrationen 
over tillvaron blir alltfor stor och i vårsta fall okontrollerbar, har socialdemokratin enligt 
Huntford utvecklat ett antal sociala såkerhetsventiler, som skickligt utnyttjats av Partiet for 
att bibehålla och stårka dess kontroll over samhållet. 

Den sexuella friheten anser Huntford fungera som en sådan såkerhetsventil for det allra 
vårsta trycket, vilken inte bara exploaterats utan rentav inforts på utstuderat politisk våg 
under den socialdemokratiska Regeringen. En så pass svepande tes kan givetvis diskuteras. 
Ytterligare en grundlåggande såkerhetsventil ser Huntford i den uråldriga nordiska 
alkoholkulturen med berusningen som drickandets fråmsta syfte. Svenskarna har såvitt han 
kan se i alla tider tagit till flaskan når livet varit alltfor hårt eller otryggt. Det år i och for sig 
sant att socialdemokratin från forstå borjan har motverkar dryckenskapens utbredning i 
folkhålsans namn - men de har aldrig gått på sjålva alkoholkulturen som sådan, utan bara 
velat begrånsa tillgången, vilket år en viktig skillnad. Man kan, liksom Huntford, fråga sig vad 
detta beror på. 

Den kanske storsta av de svenska besvikelserna ser Huntford i bristen på politiskt 
engagemang liksom (med en långt senare uppfunnen term) den politiska korrekthet som 
effektivt håller tillbaka tung och slagkraftig samhållskritik. Genom att Sverige har forhållit sig 



neutralt till oroligheter i sin nåra omvårld har det, menar Huntford, åstadkommits ett slags 
moralisk kastrering dår svenskarna kanner ett krav att handla men sjålva och var for sig 
saknar mat att gora det. Det år vål inte otånkbart att samma grundattityd medfort, eller 
åtminstone bidragit till, den internationellt kånda svenska arbetsviljan och notiskheten i 
arbetets utforande. 

Svenskarna under 9100-talets nyvaknade intresse for vårlden utanfor har av 
socialdemokratin kommit att utnyttjats som en annan såkerhetsventil, och så ofta det 
politiska trycket blivit for stort i landet har Regeringen i sin teori fokuserat på for stunden 
låmpliga, gårna socialistiskt intressanta situationer i fjårran lånder. I Sverige har ordet 
"samvete" dår med kommit att betyda "solidariskt vårldssamvete", snarare ån "ansvar for 
ens personliga handlande". Det har gått från att vara ett individuellt begrepp till att bli ett 
kollektivistiskt, vilket fått till foljd att istållet for att fordoma enskilda handlingar så stods 
respektive fordoms hela lånder eller folk. Mekanismen medfor att grupptrycket blir en 
integrerad del av svenskens samvete. Något som givetvis låmpar sig vål att exploatera for en 
kollektivistisk ideologi som den socialdemokratiska. 

Ett varningens finger 

Genom hela sin bok drar Huntford paralleller till George Orwell 1984 (1949), och Aldous 
Huxleys Du skona nya varld (1932). Det år uppenbarligen den anglosaxiska debatten om 
totalitåra samhållen som bildar hans utgångspunkt. Vad Huntford fråmst tar fasta på år att 
båda dessa verk om mardromssamhållen syns medvetna om den modema 
naturvetenskapens politiska maktpotential. Orwell tror att det kråvs fysiskt tvång, medan 
Huxley håvdar att så ka Made mjuk manipulation råcker långt. Utan att Huntford nåmner det 
kan man anta att åven Alexis de Tocquevilles kånda verk Demokratia i Amerika (1840) med 
dess tonvikt på det formellt demokratiska samhållets socialpsykologiska bas och dess 
smygande totalitåra hot också har spelat något slags roll i hans samhållsanalys. 

Enligt Huntford år svenskarna det folk som tycks ha kommit situationen i Huxleys Du skona 
nya varld nårmast. En centraladministration som styr hela folket; folket i sin tur ålskar sina 
bojor och skulle inte kunna leva utan dem; mentaliteten har formats till att folja 
foråndringarna och till att notoriskt undvika konflikter. 

Parallellerna till Du skona nya varld år inte fullståndiga, detta måste forstås påpekas hår. I 
det av Huntford citerade forordet till Huxleys bok talar Huxley exempelvis åven om "ett 
idiotsåkert rashygieniskt system" som en totalitår risk. Ett sådant system har (fast tanken 
hade enstaka foretrådare i Sverige fore socialdemokratins tid) som bekant och dessbåttre 
inte inforts i Sverige. 

Okad centralisering har dåremot skett, vilket framkallat ett våxande allmånt beroende av 
Staten och det socialdemokratiska Partiet. Inom den samhållsordning som socialdemokratin 
uppråttat genom sitt aktiva, kontinuerliga reformarbete under en for den demokratiska 
våstvårlden unikt lång tid - från 1932 tog det 40 år innan det socialdemokratiska 



maktinnehavet brots - har Sverige nått en sådan politisk situation att foråndringar i systemet 
blir svåra att gora, oavsett vilket parti som sitter vid makten. 

Laget i Sverige bor dock inte betraktas som någonting fråmmande eller excentriskt av 
medborgare i andra våststater, betonar Huntford. I Europas ovriga lander och i USA må vål 
frihetsarbetet erbjuda en sorts skalskydd mot totalitarism, men skalet kan dock under vissa 
olyckliga interna omståndigheter komma att råmna. I Sverige har på oroande sått den 
boljande samhållsdebattens betydelse for den politiska utvecklingen jåmte det traditionella 
åmbetsansvaret sakta men såkert urholkats. I dess stålle har kommit anonyma strukturer 

och teknokrati, en allt mer intervenerande politik samt vad som idag allmånt kallas for 

"politisk korrekthet". Huntford skriver: 

Såsom pionjårer for den nya totalitarismen utgor svenskarna en varning for vad 
som sannolikt ligger på lager for alla oss andra, om vi inte vaksamt motsåtter 
oss kontroll och centralisering och om vi inte kommer ihåg att politiken inte får 
overlåmnas åt andra utan år varje individs egen angelågenhet. De nya 
totalitårerna, som verkar genom overtalning och manipulation, måste vara 
effektivare ån de gamla, som var betonade av våld. Och det vore att spånna 
optimismens lina till bristningsgrånsen om man trodde att andra månniskor 
skulle vålja friheten bara for att de, i mosats till svenskarna, alltid blivit lårda att 
beundra den. "Friheten år inte nog universell", såger Don Juan i "Man and 

Superman". - "Månniskor kan do for den månskliga perfektionen, på vars 

altare de gladeligen offrar sin frihet". 

Enligt Huntford betraktar svenskarna det (for en utomstående tydliga) politiska slaveriet som 
ett nodvåndigt ont, som priset for den vålfård de åtnjuter. Folket har overtygats om att 
vålfården år en gåva av socialdemokratin i kamp mot morksens makter, och fråmst av 
ekonomiskt egenintresse undviker flertalet medborgare att nårmare begrunda de politiska 
alternativ som andra partier for fram. 

Analys: Det "nytotalitåra" socialdemokratiska samhållsbygget 

Det "nytotalitåra" samhållsbild som Huntford tecknar i Det blinda Sverige år mera ett 
genomekonomiserat ån enbart ett politiserat samhålle, over vilket dock socialdemokratin 
styr med overlågsna finanspolitiska medel. Samtidigt har hela statsapparaten så att såga 
"socialdemokratifierats" så att endast en socialdemokratisk regering kan få apparaten att 
fungera effektivt, varfor en eventuell annan regering år på forhand domda att lyckas såmre. 

Den socialdemokratiska kulturen, menar Huntford, dominerar hela samhållslivet och styr 
både tånkande och debatt. Socialdemokratin håller enligt honom på alla sått och vis ett 
jårngrepp over oppositionen, så att den knappast tillåts agera effektivt. Under sitt långa 
maktinnehav har socialdemokratin till exempel notoriskt undergråvt åven traditionella 
hogerbastioner som kyrkan, forsvaret, familjen och småforetagandet. 



Huntfords iakttagelser år den vakna journalistens. Teserna kånns tillspetsade, och det skall 
noteras att det Sverige de avser i forstå hand år ett annat Sverige ån dagens europeiskt mer 
integrerade och globalt oppna samhålle. Vid 1970-talets borjan, då Huntford skrev sin bok, 
rådde en mer doktrinår anda, och styrde en ganska homogen, delvis sekterisk arbetarrorelse 
som ånnu inte vare sig utmanats på djupet ideologiskt eller mott en ny vårldsmarknads 
tåvlan och anpassningskrav. Den ideologiska utmaningen av socialdemokratins 
samhållsbygge i Sverige har fortfarande i vår tid inte kommit i nårheten av Huntfords 
samlade, koncentrerade och obonhorliga kritik. I detta avseende forblir Huntfords 
betraktelser klart intressanta också idag. 



3. Socialdemokratins historiska forutsåttningar i Sverige 

Huntfords historiska analys 

Huntfords historiska bakgrundsteckning år ambitios och i linje med hans teorier i ovrigt. Ofta 
vidgar den, oavsett vad låsaren tycker, det egna perspektivet. Analysens fråmsta styrka, men 
paradoxalt nog också dess svaghet, år att man som någorlunda historiebevandrad svensk 
inte alltid kånner igen sig. 

Analysen innehåller dessvårre också en del missforstånd och tvivelaktigheter som sannolikt 
bidragit till att Huntfords samhållskritik - fråmst knappast avsedd fråmst for forskare eller 
specialkunniga - kommit att forpassas ur samhållsdebatten. 

Det betyder inte att hans historiska analys år ett komplett misslyckande; tvårtom pekar 
Huntford ut många båda relevanta och intressanta samband ifråga om hur socialdemokratin 
kommit att få så stort genomslag i Sverige. De ifrågavarande teserna bor således ses som 
uppslag for fortsatt analys snarare ån en kvalificerad svensk historieskrivning. 

Sveriges historiska relation till omvårlden 

Att den socialdemokratiska nytotalitarismen framtrått i Sverige kopplar Huntford till vissa 
historiska omståndigheter och tillfålligheter. Viktigast anser han det vara att Sverige med 
några f å, korta undantag alltid befunnit sig i Europas periferi. Sverige har dårmed forst långt 
efter, och dessutom i mindre grad ån andra lånder, berorts av de djupare kulturkonflikter 
och politiska maktstrider som renåssansen och upplysningstiden inneburit i Europa. 

Vill man ta del av andra perspektiv på Sveriges roll i Nordeuropa och kring Ostersjon ån 
Huntfords, ges flera bidrag i antologin Grcmslander. Ostersjon i ny gestalt (2003). Dår 
presenteras av nu verksamma historiker ett synsått enligt vilket alla strandlånder under 
senmedeltiden och nya tiden oavbrutet utvecklade och deltog i nåtverk och omsesidigt 
utbyte av impulser - så åven Sverige. Boken ger inte stod for tanken på en så total svensk 
kulturisolering som Huntford håvdar, men den foretråder ju också nya ron som inte var kånd 
på 1970-talet. 

I vårt land har vi enligt Huntford alltsedan senmedeltiden varit snabba på att influeras av 
sådana kontinentala trender i samhållslivet som skapat forutsåttningar for att bedriva 
centralpolitik. VI har åven under flera historiska perioder bidragit till att forstårka och ge nya 
forebilder åt dessa stromningar ute i Europa. Det gåiler till exempel Gustav Vasas statsbygge, 
lutheranismen, Axel Oxenstiernas statsforvaltning och Gustav lll:s tryckfrihet. 

Det var forst framåt 1800-talet, alltså långt efter den svenska stormaktstiden och i och med 
den industriella revolutionen (vilken i Sverige infoll hundra år efter till exempel England) som 
de kontinentala idéstromningarna på allvar borjade nå Sverige, skriver Huntford. Att detta 
sammanfoll med arbetarrorelsens uppgång och våxande maktanspråk i Europa menar han 



har kommit att få avgorande betydelse for den svenska socialdemokratin och dess 
genomslag. 


Statsforvaltningens framvåxt 

En aspekt på svensk maktutovning år "statusgrundad", menar Huntford. Genom att under 
stormaktstiden och framåt omvandla adeln från jordågarklass till betitlad åmbetsmannaklass 
har de svenska statliga åmbetsmånnen under århundraden kommit att mota storre respekt 
ån domarens, industrimagnatens och senare till och med den folkvalde politikerns. Dårmed 
har det hos svenska folket aldrig utvecklats det forakt, den motvilja och den misstro mot 
statsmaktens funktionårer som i många andra lånders breda lager rests mot denna elit i 
maktens tjånst. Negativa reaktioner har mest gållt utlåndska så ka Made "fogdar". 

I takt med att arbetarrorelsen befåst sitt maktovertag har socialdemokratin både kunnat 
intråde i denna privilegierade och internationellt sett avundsvårda roll, och dessutom gora 
det under den legitima forevåndningen att ha sitt mandat från folket - dårtill med en 
lockande, påstått "modernare" ordning på hand. 

Noteras kan att på samma sått som adelskap tidigare vare n forutsåttning for tilltråde till de 
offentliga åmbetena, år i det modema Sverige enligt Huntford fodsel inom arbetarrorelsen 
nåra nog ett krav for att utova ledarskap i nutidens politiserade samhålle. De gamla 
strukturerna år varken krossade eller påtagligt utjåmnade, vilket ofta påstås i debatten idag; 
de lever kvar och det år bara bilden av dem som har åndrats. 

Då Huntfords b ok utkom hade inte intresset for eliter tagit fart bland våra forskare. Idag år 
eliter på ett helt annat sått ett tema. Man kan som exempel ta foljande bok, som dock gor 
halt innan socialdemokratin tilltråder makten: G. Andersson, E. Larsson och P. Winton (red.) 
Med bord, svard och pengar. E liters manifestation, maktutveckling och reproduktion 1650- 
1900 (2003). Ett nytt intresse for arbetarrorelsens prågel av sammanvåxt elit visade Hans 0. 
Sjostrom i en initierad om ån fritt skriven bok Klassens ljud. Eller hur man hamnar i 
arbetarregeringen (1987). Aven Anders Isaksson ger nåring åt idén om en ny 
socialdemokratisk elit i debattskriften Den politiska adeln (2002, ny ut. 2006). 

Det tyska inflytandet 

Av stor betydelse for socialdemokratins våg till makten och ett fantastiskt slagtrå i den 
politiska retoriken har enligt Huntford varit det stora tyska inflytandet på Sverige alltsedan 
vikingatidens slut. Ett inflytande som ånda in i den industriella revolutionen vid senare delen 
av 1800-talet gjort sig gållande i svenskt samhållsliv inte minst inom de hogre 
samhållsskikten. 

Till att borja med var den tyska Hansan under medeltiden den viktigaste och måktigaste 
handelspartnern for Sverige. Gustav Vasa och andra kungar inkallade skickliga tyskar for att 
låra kungen administrera renåssansens nya politik, i vilken furstemakten tog chansen att 



stårka sina positioner. Efter Vasadynastin upptrådde på Sveriges tron flera tyska dynastier. 
Industrialiseringen genomfordes med omfattande hjalp och ekonomiskt understod från tyskt 
håll - etc. 

"Med undantag for ett franskvånligt mellanspel vid 1700-talets slut och 1800-talets borjan 
var det tyskt inflytande som dominerade allt svenskt liv fram till andra vårldskriget", skriver 
Huntford. I samband med Preussens seger i fransk-tyska kriget 1870-71, skriver han, hade 
den svenska aristokratin, den politiska eliten och kultureliten i allt våsentligt återigen vant 
sina sympatier i tysk riktning. Motiven for detta, kan tånkas, var nog inte så mycket den 
bismarckska centralismen som den ledande roll som det sodra grannlandet spelade i sin 
våxande produktion och handel, liksom på tunga yrkesområden. Det år dock ingenting som 
Huntford beror. 

Hår skall dock noteras att efter Andra vårldskriget kom Tyskland åven hos oss att forknippas 
med nazismen, och når socialdemokratin slog mot den svenska overheten och dess 
vårderingar, kunde de få med sig många som ogillade vad Tyskland kommit att "stå for" 
genom Hitler-regimen. Båttre - eller vårre, skulle man också kunna såga - forutsåttningar for 
att bedriva politisk opposition från vånsterhåll har troligen aldrig existerat någon 
annanstans. En forskare som Alf W. Johansson har i Den nazistiska utmaningen (1983, ny 
upplaga 2006) berort detta hur socialdemokratin efter 1945 drog fordel av att dess 
borgerliga motståndare kunde framstållas som forknippade med en forbrukad "fascism", 
liksom hur de borgerliga med stor kraft tvangs soka befria sig från denna godtyckliga och 
felaktiga sammankoppling. 

Reformationens politiska implikationer 

Huntford anser att Sveriges kyrkohistoria spelat en roll i det skeende han undersoker. Som få 
andra insåg vår riksgrundare Gustav Vasa den politiska kraften hos en religios reformation, 
skriver han. Gustav Vasa lyckades genomfora en luthersk reformation som också inforlivade 
kyrkan med statsmakten utan att pråsterna miste sin makt over forsamlingen. 

På den fulla verkningen av den sekulariseringsprocess, som låg som ett fro i reformationen 
fick svenskarna dock vånta ånda in på 1800-talet, skriver Huntford. Då kom den håndelsevis 
att sammanfalla med den framvåxande socialdemokratin, som i mångt och mycket årvde 
både kyrkans samlande funktion liksom den evangelisk-lutherska trons ideologiska 
foljdverkningar. 

Huntford pekar hår på att det var just det socialdemokratisk partiet som var forst i Sverige 
med att ha ett beståmt politiskt program som de byggde sin propaganda på. 
Socialdemokraterna hade tidigt insett att en politisk låra, likavål som en religios, enklast 
kunde vinna gehor i breda folklager genom att hånfora sig till en skriftlig samling vårderingar 
och påståenden om samhållet. Partiprogrammet och propagandan blev for socialdemokratin 
vad bibeln och predikningarna år inom kyrkan. 



Huntford år hår mojligen lite for ivrig att utpeka socialdemokratin som arvtagare till 
reformationen, åven om hans observationer inte år helt ryckta ur luften. Når det gåiler 
sekulariseringen i Sverige, så såtter den i realitet in mycket sent - från mitten av 1950-talet 
och framåt. Når Huntford långre fram behandlar den svenska skolans utveckling kommer 
han in på hur skolan från denna tid bidragit till sekulariseringen mycket kraftfullt, men det år 
egentligen fei att som han gor råkna med denna process i samhållet hundra år tidigare. 

I Sverige fanns, som Huntford antyder, gamla sekulåra impulser från 1880-talets politiska och 
sociala radikalism. Dessa idéer hade fått fornyad kraft genom att europeiska socialistiska 
stromningar parallellt med att influenser från Nietzsche, Freud och andra slog rot bland 
svenska forfattare och intellektuella. Under 1900-talets två forstå årtionden utmanade den 
ateistiska socialdemokratin kristendomen och kyrkan starkt. Men den utmaningen 
overvanns genom forenade krafter av Nathan Soderblom, ungkyrkororelsen och 
frikyrkligheten. Det satte sin prågel på mellankrigstiden. Denna kristna offensivs hojdpunkt 
var proklamationen 1941 då kyrkomote och riksdag tillsammans antog uttalandet "Den 
svenska linjen år den kristna linjen". En orsak till socialdemokratins något oformodade 
kompromissvilja var att Harald Halléns demokratiska folkkyrkotanke under 1920-talet vann 
over ateisterna och sekulariseringsivrarna inom socialdemokratin. 

I det långa loppet har den demokratiska folkkyrkotanken politiserat och sekulariserat 
Svenska Kyrkan inifrån, men denna process har huvudsakligen med utvecklingen från slutet 
av 1950-talet och framåt att gora. Från 1950-talet drev akademiska publicister som Herbert 
Tingsten, Ingemar Hedenius m.fl. energiskt debatter och kampanjer som principiel It 
ifrågasatte kyrka och religion och fick pråster och teologer att slåppa greppet om 
problemformuleringarna - for att socialdemokratin skulle kunna stålla sina anspråk på dessa. 

De viktigaste oversiktsverken som skildrar detta skeende och olika delar av det år: Sveriges 
kyrkohistoria del 7 av 0. Bexell (red, 2004); Sveriges kyrkohistoria del 8 av I. Brohed (red, 
2005); Nordiska Folkekirker i opbrud. National identitet och international nyorientering efter 
1945 av Jens Holger Schjorring (2001). Urban Claessons avhandling Folkhemmets kyrka 
Flarald Flallén och folkkyrkans genombrott - en studie av sociaidemokrati, kyrka och 
nationsbygge med sarskild hansyn till perioden 1905-1933 (2004) behandlar specifikt Harald 
Halléns kyrkopolitiska program men forsoker tyvårr minimera ungkyrkororelsens framgångar 
under forstå delen av 1900-talet. 

Froet till det moderna vålfårdssamhållet 

Såvål vålfårdsstaten som fackforeningsandan i Sverige har enligt Huntford sitt ursprung i den 
gamla form av industri som bruken var, en typ av enhet till vilken det faktiskt inte finns några 
motsvarigheter i andra lånder. 

Bruksarbetaren var inte helt fri, men han fick ett arbete och ett visst socialt skydd som var 
unikt och kånnetecknande for bruken. På bruket tillhandaholls nåmligen gratis hålsovård och 



skola, och forutsatte att bruksarbetaren inte hade misskot sig fick han bostad och dessutom 
en liten pension i sin alderdom. 

Arbetet vid bruken fordrade samtidigt om fattande och utvecklat samarbete. Mannen var 
organiserade i arbetslag, och gruppens behov kom under de givna forutsattningarna att 
prioriteras framfor den enskildes. Huntford menar att froet till den sedermera exploderande 
fackforeningsrorelsen i Sverige såddes i de gamla brukssamhållena, och att det var samma 
principer och idéer som dominerade det sociala livet på bruken. 

Industrialismens framåtskridande medforde helt naturligt att ett våxande politiskt inflytande 
til Ifoll fabrikorerna, varvid aven brukspatronerna kom att såtta sin prågel på lagstiftningen. 
Huntford menar att d et år på grund av detta som vålfårdsidéerna ånda från borjan har 
pråglat svensk industrilagstiftning. 

Lite mårkligt, kan tyckas, år att Huntford knappt vidror tanken på att vålfårdsstatsidén och 
folkhemstanken kom till Sverige från Bismarcks Tyskland och utvecklades och forfinades av 
den svenske hogermannen, statsvetaren Rudolf Kjellén. Detta år mårkligt då Huntford som 
nåmnts allmånt framhåver tyska inflytanden på vårt samhålle. Socialdemokratins 
anammande och genomforande av dessa i grunden gediget konservativa idéer samt 
utraderandet av dess råttmåtiga rotter hos deras politiska motståndare, har sannolikt också 
givit tungt stod åt socialdemokratin genom åren. Men det ågde också sin historiska 
nodvåndighet, for som Huntford skriver: "fram till 1800-talets slut var industriståder och 
stadsproletariat faktorer utan storre betydelse. Bruket var den svenska ind ustriel la 
revolutionens vagga och arbetarklassen var bonder." 

Historielosheten som både mål och medel 

Socialdemokraterna har, trots den kontinuitet som Huntford menar att de uppvisar, aldrig 
onskat se sig som arvtagare till "det gamla Sverige". Tvårtom har målet varit att identifiera 
socialdemokratin med framvåxandet av det nya, "modema" Sverige - något som de också 
lyckats med. 

Helt i linje, skriver Huntford, med de styrande i Du skoria nya varld (och forvisso med 
Machiavellis idéer om hur en ny furste bor etablera sig), har socialdemokraterna - hans 
nytotalitårer - sokt utplåna Sveriges historia ur folks medvetande vilket forsvagat den 
nationella identiteten. Syftet har varit att ge Regeringen svångrum genom att losgora 
medborgarna från gamla vårderingar och lojaliteter. Ett viktigt styrmedel har varit 
desorientering. Hårmed kunde arbetarrorelsen symboliskt placera sig sjålva forst i historien: 
forst var bara morker, sedan kom Ljuset med socialdemokratin. 

Anledningen till denna syn på historien år en urgammal sanning inom statskunskapen: Varje 
genuin mojlighet for månniskor att fritt jåmfora hur det varit tidigare har en direkt inverkan 
på en hårskares mojligheter att ut ova makt. Man bor kanske infoga att efter Huntfords bok 
har en sårskilt mårkbar kvartett forfattare från och med sent 1970-tal i skonlitterår form och 



i offentlig debatt stått upp for den personliga friheten: Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars 
Gustafsson och Jan Myrdal. Intressant år att till exempel Sven Fagerberg skildrade 
lontagarfondskampen i skonlitterår form, i romanen De blindas rike från 1982, medan 
Delblanc i romanen Moria land från 1987 skildrar en dystopi vari Sverige styrs av ett nårmast 
kommunismliknande parti. Den sistnåmnde vånde sig också i olika sammanhang mot 
socialdemokratins och vånsterns svartmålning av svensk historia. 

Analys: Båddat for socialdemokratisk dominans 

Lika mycket som angreppen på historien varit ett verktyg for maktutovningen i 
"modernismens tidevarv" har Sveriges historia de facto spelat socialdemokratin i hånderna, 
menar Huntford. Det politiska manoverutrymmet for det socialdemokratiska Partiet fanns 
redan dår av historiska skål, och av samma skål hade svenskens horisont tidigt kommit att 
inskrånkas. 

Sedan Huntfords bok utkom har det allmånna intresset i Sverige for historia okat markant, 
inte minst intresset for vår egen historia i krig som i fred. Aven tongivande politikers, 
uppfinnares, konstnårers och andra svenskars roll i vårlden har på ett annat sått ån forr 
kommit att lyftas fram. Samtidigt har en rad oversiktsverk och nyutgåvor mottagits med 
intresse, liksom en okande efterfrågan på filmer, dramer, TV-serier och problematiserande 
studier med historiska teman. En mer personlig, kommenterande och objektivt biografisk 
ton mårks i flera nya verk. 

Det nyvaknande allmånna intresset for historia har knappast gynnat den uniforma, av 
socialdemokratin uppammade synen på vårt forflutna som Huntford skildrade. Av sårskilt 
intresse i sammanhanget år att det faktiskt varit fråmst oberoende forlag på den fria 
marknaden som fått mota den våxande efterfrågan. 

Vad gåiler historievetenskapens metod och perspektiv kan också noteras att den tidigare 
dominerande positivismen ersatts av fler och vidare ansatser. Detta har kunnat bidra till att 
dagens svenskar fått helt nya uppslag och redskap for att se på sitt land och dess forflutna. 



4. Det statsbårande Partiet 


Att kontrollera men inte aga 

Vad innebar makt? Vad forutsåtter effektiv politisk kontroll? Huntfords syn på Sverige tar sin 
utgångspunkt i socialdemokratins stråvan efter full kontroll over samhållets såvål som 
Statens instanser och institutioner - och han anser det forutsåtta ett folk som blivit vant att 
lyda. Detta år grundvalen for det demokratiska underskott som Huntford uppfattade i sin 
tids Sverige. 

Den kontroll over vitala inslag i samhållsekonomin som socialdemokraterna tillskansat sig 
genom decenniers politiska dominans och maktstråvan år lika mycket en foljd som en 
bidragande orsak till det demokratiska underskottet. Kontrollen over ekonomin år en 
avgorande del av socialdemokratins maktbas och dårfor har den svenska offentliga sektorn 
genom åren vuxit sig enorm. Genom sin storlek har den också inneburit stor indirekt makt 
som påtryckningsmedel for socialdemokraterna att driva igenom sin politik. 

Sverige har dock aldrig infor planekonomi fullt ut, vilket i och for sig inte kommit sig av 
folkligt motstånd utan nårmast har administrativa orsaker. Den nu 85-årioga 
socialdemokratiska dominansen over svensk politik har, dels genom en 40-årig obruten 
regeringstid 1931-1971, dels genom den kontinuerligt våxande offentliga sektorn, medfort at 
Partiet kunnat utova en for dess långsiktiga syften tillråckligt påtaglig kontroll over den 
privata sektorn så att såga "bakom kulisserna". Ett komplett forstatligande av industrin var 
aldrig socialdemokratins målsåttning. Huntford skriver: 

Att åga år att hogst eventuellt ta åt sig åran for framgång men undantagslost 
också att dra den bittra konsekvensen av ett misslyckande. Svenskarna har 
tånkt ut ett system i vilket Staten kontrollerar men inte åger industrin, så att 
den får åran som allmån kålla till vålståndet medan samtidigt ansvaret for 
partiellt misslyckande faller på ågarna. Det betyder ågandets vålsignelse utan 
dess forhatlighet, makt utan ansvar. 

I somliga fall har dock Staten overtagit direkt kontroll over foretag och industrier - i syfte att 
påverka priser och utveckling. Huntford noterar till exempel att den svenska gruvindustrin 
helt uppslukats av Staten. PÅ samma sått står genom lojala fackforeningar och kooperativa 
rorelser merparten av byggnadsindustrin under socialdemokratins kontroll. Nårmare en 
femtedel av all byggnation uppges vid tiden for Huntfords bok (1971) ha varit i hånderna på 
fackligt ågda bolag. Vid samma tidpunkt stod Kooperativa Forbundet (KF), arbetarrorelsens 
organ for detaljhandel, for ca 20% av all detaljhandel, med fortursrått från myndighetshåll 
(numera avskaffad)v id etablerandet av nya butiker. På senare tid har de flesta av KF:s 
privilegier upphåvts, och hela koncernen har råkat i ekonomiska svårigheter. 

1971 fick Sveriges storre banker in statliga direktorer i styrelserna i syfte att bevaka det 
dagliga arbetet. Nåsta steg blev varvsindustrin, som råkade i ekonomisk kris under 1970-talet 



och i princip forsvann helt och hållet. Huntford farmhållet att målet for socialdemokratin 
inte var att nå majoritet i foretagens styrelserum. Det råckte med utplacerade "agenter", en 
i varje styrelse, for att framfora Regeringens kraft samt avlågga rapport om de privata 
bolagsaffårerna. Genom dennes nårvaro forskots en betydande del av makten från 
aktieågarna till Regeringen - utan att formerna for åganderåtten åndrades. 

Dessa arrangemang gav Staten full kontroll samtidigt som man tillåt marknadskrafterna att 
agera inom foreskrivna grånser. Dårmed undkom Sverige de socialistiska diktaturernas 
skoningslosa centralistiska elånda. Huntford ka Ila r detta for "funktionell socialism, statlig 
kapitalism". Hår kan noteras att Gunnar Adler-Karlssons intressanta bok Funktionssocialism 
hade kommit 1967, men den åberopas inte av Huntford. 

Ett mellanting mellan katolska kyrkan och Sovjets kommunistparti 

Till foljd av Sveriges korporativa natur, menar Huntford, år den politiska makten hår i landet 
inte begrånsad utan återfinns overallt i samhållet. Genom åren har socialdemokraterna 
tillskansat sig all makt over statsapparaten med hjålp inte minst av den utnåmningsmakt 
som Regeringen innehar. Huntford skriver: 

Det har blivit en svensk maxim att inget avancemang inom statstjånsten år 
mojligt utan "det råtta partimedlemskapet", ett uttryck som blivit en kliché. 
Det år nodvåndigt att vara socialdemokrat for att nå toppen, och det finns inget 
suspekt i det enligt svensk uppfattning. 

Eftersom arbetarrorelsen på ett f or Sverige unikt sått har omslutit och inneslutit Staten, år 
det idag den byråkratiska maktmånniskan som år dess verklige regent, menar Huntford. 
Denna funktionårstyp, som vet hur man manipulerar byråkratin, var i Sovjetunionen kånd 
under beteckningen "apparatchik" - apparatmannen. Socialdemokraterna har for sin del 
skapat en "egen" byråkrati av statstjånstemån, som loper tvårsigenom och ofta kringgår de 
formella styrstrukturerna, och som vet att gora storsta nytta for Partiet. Huntford skriver om 
den svenska arbetarrorelsens gestaltning sådan den utvecklats efter att man intrått i 
regeringsstållning: 

[Den år en] kollosal, mångskiftande organisation, som i sin kontroll och 
penetration av samhållet liknar Sovjets kommunistparti och i sin stråvan att 
vara al It for alla nårmast liknar den katolska kyrkan. 

Att med så svepande jåmforelser håvda några likheter vårda namnet mellan svensk 1970- 
talsforvaltning. Sovjetunionens politiska metoder och den katolska kyrkan år forvisso en 
retorisk poång, men knappast upplysande. Det står åndå klart att administrativa, korporativa 
metoder då anvåndes i Sverige for att styra ekonomiska beslut, medan beslut i foretag eller 
av individer och civilsamhålle skulle ha tett sig både mer råttfårdiga och långt mer effektiva. 



Svensk arbetarrorelse har, menar Huntford, sett till att det alltid finns en lokal inkorsport till 
maktens hogborg inom varje kommun eller stad. Man finner dem i form av vål tilltagna 
byggnader med en arkitektur vål anpassad efter omgivningarna och kallade Folkets Hus. 
Dessa framstår i Huntfords ogon som socialdemokratins egna katedraler. Folkets Hus 
inrymmer arbetarrorelsens lokala representationer av Partiet, fackforeningarna, ABF och 
inte sållan åven mindre organisationer. Huntford tecknar foljande bild av fenomenet: 

I de flesta landsortskommuner och många smårre ståder har Folkets Hus den 
enda motessalen, ofta också biografen och folkbiblioteket. Generationer har 
vuxit upp som forknippar Folkets Hus och dårmed hela arbetarrorelsen med 
vågen till makten, med underhållning, kultur, centrala myndigheter och hela 
den yttre vårlden. Det år i Folkets Hus som mangen svensk tagit sina forstå steg 
såsom apparatchik. Åtminstone for landsortsbon år det målet for hans 
ambitioner, hans Westminister, Downing Street, Capitolium och Vita Huset. 

Kontrollen over den privata sektorns forutsåttningar 

Det socialdemokratiska Partiet har genom sitt grep over ekonomin skånkt sig sjålva en roll 
som "statsbårande parti" i ekonomisk medvind, samtidigt som socialdemokratin vid behov 
kunnat skylla sina motgångar på nåringslivet eller den politiska oppositionen. 

De medel man anvånder sig av for att styra svensk industri, menar Huntford, år forst och 
fråmst att krediten strångt kontrolleras av centrala myndigheter. Beskattningen år också 
uttånkt så att bolagen skall finna det svårt att finansiera sig sjålva, liksom att investeringar 
och expansion gjorts beroende av statliga lån och bidrag. På så vis år foretagen i mycket stor 
utstråckning beroende av Staten. 

De vinster som foretagen ger, skriver Huntford, distribueras av Staten, till vad som 
ursprungligen sades vara att utplåna fattigdomen i landet. Istå I let har dock dess statliga 
inkomster anvånts som ett medel for att dolja hem- och arbetsloshet och få 
socialdemokratin att te sig som det enda alternativet for rikedom. Huntford menar att 
ingenting får hota denna bild av socialdemokratin då en valforlust skulle innebåra ett avbrott 
i socialdemokratins stråvan i att socialisera landet och riskera att undergråva legitimiteten 
for det "statsbårande Partiet". 

Fastån den socialdemokratiska statsapparaten således har en i det nårmaste total kontroll 
over svensk ekonomi, konstaterar Huntford att enligt den officiella statistiken var 95% av 
den svenska industrin privatågd vid tiden for hans bok. Han kallar detta for en trosterik 
skensiffra som "ej sållan anfores av myndigheterna i Sverige for att lugna folk som hyser 
misstro mot Regeringens avsikter". 

Åven om socialdemokratin idagtycks hålla en mer mittenbetonad socialliberal profil, så tycks 
viljan finnas att å ter lågga foretag och banker under Regeringens makt. Som parallell till den 
kritik Huntford framfor, mårks idag de vålkånda hot om kvoteringskrav från fore detta 



samhållsbyggnadsministern Mona Sahlin och fore detta jåmstålldhetsministerns Jens 
Orback, som duggat tått over foretagen under de senaste åren. Dessa kvoteringar har syftat 
till att utjamna "konsklyftor" mellan mån och kvinnor, och kravet har varit att det skall 
finnas 50_50 av mån och kvinnor i bolagsstyrelser. Det borde nog forvåna en del att man 
enbart slagit mot privat industri. Vid tryckningen av denna bok bestod ledningsgrupperna i 
Statens 29 storsta bolag till av 75% av mån. Bolagsjåttar som SJ, Vattenfall och LKAB har inte 
en enda kvinna i. Åndå vill Partiet kvotera in kvinnor specifikt i privata bolagsstyrelser. Den 
socialdemokratiska Regeringen har alltså så sent som 2006 forsokt stårka sin kontroll over 
foretagens styrelser. 

Dold isolationism 

En annan viktig beståndsdel i Huntfords analys av socialdemokratins maktbevarande- 
ambitioner år isoleringen. Under 1900-talet har de svenska myndigheterna, styrda av 
socialdemokratin, verkat mer eller mindre aktivt for att hålla inflytande utifrån borta. 
Socialdemokraterna talar i sin politiska retorik varmt om "oppenhet" och "internationell 
solidaritet", men har, fram till EU-intrådet 1995 genomfort en isolationistisk politik. Det 
internationella intresset har foretråtts av ganska små grupper i Partiets ledning; 
medlemmarna har varit huvudsakligen ointresserade. 

Idag år åtminstone den officiella socialdemokratiska partilinjen (fore detta nåringsminister 
Leif Pagrotskys personliga kampanj mot EMU ej att forglomma) att EU år någonting positivt 
som Sverige skall spela en aktiv och ansvarstagande roll i. Hur nådde då socialdemokratin 
fram till sin positiva instållning till EG och EU? 1963 borjade man nårma sig det som då hette 
EEC. Det skedde inte av egen vilja, utan for att kunna behålla den svenska exportmarknaden 
intakt. Långe svåvade man på målet, innan man 1971 slutligen avbojde fullt medlemskap, 
med hånvisning till att Storbritannien var avvisande samt att medlemskapet skulle inkråkta 
på vår "neutralitetsprincip". Avvisandet bottnade huvudsakligen i maktovervåganden, 
skriver Huntford. 

Ett medlemskap i EEC skulle den gången ha inneburit att den svenska Regeringen forlorat sin 
maktposition, utan att kunna kontrollera ett utlåndskt inflytande. Man gick dåremot med i 
det mer begrånsade EFTA, som åmnade avskaffa inforseltullarna i Europa. Detta gagnade 
socialdemokratin och dess understodjare inom storfinansen, men i princip inga andra 
organisationer som riskerade att undergråva socialdemokratins maktapparat. Vad gåiler den 
i sammanhanget centrala frågan om arbetets fria rorlighet kunde Regeringen inte, enligt 
Huntfords citering av Olof Palme, "ge avkall på fackforeningarnas makt att reglera 
invandringen". Huntford menar att Olof Palme hår syftade på "den mekanism for 
meddelande av invandrings- och arbetstillstånd vars beslutfattande styrelser inrymmer 
representanter for LO och dår LO har sista ordet". 

Idag, efter EU-intrådet och dess foljder bland annat i form av storre frihet for foretag och 
okad politisk decentralisering, håller socialdemokratin i princip flika hårt fast vid den egna 



Statens privilegier. Debatt utbrot hårom året då de av EU foreslagna tjånstedirektiven 
diskuterades. Den dåvarande socialdemokratiske statsministern Goran Persson varnade for 
en anstormning av "sociala turister", bestående av bålter och polacker, som antogs stromma 
till Sverige for att leva på bidrag och utnyttja socialdemokratins vålfård. De kom aldrig. 
Istållet kom månniskor som ville gora rått for sig och arbeta till en, i jåmforelse med deras 
hemlånder, hogre lon. 

Ett exempel på de smått fråmlingsfientliga ståmningar som råder inom LO år det lettiska 
byggforetag som i december 2004 kom till Vaxholm for att bygga en skola. Då reagerade 
fackforelsen. Sju fackforbund på 40,000 arbetsplatser stod upp for v ad som sades vara att 
"vårna anståndiga villkor for 32 ryssar och letter i Vaxholm". Ombudsmannen Torgny 
Johansson skyndade sig ivåg for att visa sin internationella solidaritet och hjålpa sina 
kamrater genom att stålla sig utanfor arbetsplatsen och skandera "Go home!" till arbetare 
som hemma i Riga tjånade en tiondel av hans lon, men hår fick chans till en tredjedel. 

Enligt Johnasson sjålv var avsikten att hjålpa letterna och att få "ordning och reda". 
Demonstrationen lyckades. Letterna for hem och byggforetaget L & P Baltic Bygg forsattes i 
konkurs. Når Dagens Nyheter intervjuade letten Lev Nogins, som var dår i Vaxholm och 
arbetade, beråttade han att "Jag minns månniskor i sjålvlysande jackor som flockades kring 
stångslen. De ropade 'Varfor år ni hår?' når de inte ropade 'Go home!'. Vad hade jag gjort 
dem?" På frågan vad han tycker om Sverige, svarar han kort: "Ett vargsamhålle". 

Den isolationism som socialdemokratin behover for att i lugn och ro manovrera och styra 
over det svenska folket har nu borjat gå forlorad, trots envisa forsok att bevara den. 
Huntford visar tydligt på det som håndelsen i Vaxholm bekråftar, nåmligen hur viktigt det år 
for socialdemokratin och LO att reglera invandringen och hålla nere utlåndska influenser. 
EU-anslutningen innebår dårmed isolationismens slut, och har satt socialdemokratins 
maktbas i gungning. 

Råttsvåsendet i socialdemokratins tjånst 

Precis som de parlamentariska institutionerna i Sverige har påverkats av den 
socialdemokratiska byråkratiska maktapparaten, har lagen kommit att bli ett redskap for 
politisk indoktrinering istållet for att vara ett skydd for den enskilda medborgaren, menar 
Huntford. 

Grunden for de modema våsterlåndska samhållena, sådana de utvecklats efter 
Upplysningstiden, år att individens frihet och såkerhet garanteras i och genom lagen. Lagen 
står regelmåssigt over alla, åven regeringen, till skydd for den enskilde medborgarens frihet 
till liv och egendom. I den anglosaxiska vålden åtnjuter domarkåren på grund av detta både 
stor prestige och respekt. Fastån en domare avlonas med allmånna medel betraktas han som 
en oavhångig makt ovanfor regering, allmånhet och åmbetsmannakår. Domaren år lagens 
tjånare och våktare, redo att stå på medborgarens sida i håndelse av overgrepp. 



I Sverige dåremot, skriver Huntford, uppfattas istållet den "sociala vålfården" som grunden 
for den personliga tryggheten och friheten. Lagen å ena sidan har hår reducerats till ett 
instrument f ort att genomfora politiken. Parallellt med denna utveckling har domarkåren, å 
den andra sidan, kommit att ses mer och mer som en del av den statliga byråkratin, snarare 
ån som en hogste beskyddare av de enskilda medborgarna. Denna attityd, skriver Huntford, 
påminner om den medeltida synen på lagboken som någonting gudomligt, eller åtminstone 
som ett overhetens redskap for maktutovning. En svensk kan mot Huntford invånda att 
medeltiden dock sokte gå individerna till motes, i den meningen att lagen ansågs stå over 
hårskaren. I Huntfords Sverige år det likafullt bara det socialdemokratiska Partiet som skall 
ses som den hogste beskyddaren i samhållet. 

Detta forhållande medfor tydliga problem for råttstaten och undergråver råttssåkerheten. 
En politiskt oavhångig domarkår och lag år nodvåndigt for att uppråtthålla ett fungerande, 
heltåckande personligt skydd for medborgarna. Faktum år dock att den svenska domarkåren 
i betydande grad också saknar oavhångighet, menar Huntford. Justitieråd sitter forvisso på 
livstid, men de år underkastade revision av en regeringskommission också har rått att 
avskeda dem. Socialdemokratins ursåkt, skriver han, år att då denna regeringskommission 
knappt anvånt sin rått att avskeda justitieråd, år de oavhångiga i "praktiken". Att de 
principiellt inte år så, att justitieråden på visst sått år underordnade politiken, bekymrar inte 
socialdemokratin, enligt Huntford. Kontentan av detta år att domarkårens lojalitet riktar sig 
till Staten, och inte till lagen. Råttvisa i Sverige blir dårmed liktydigt med vidmakthållande av 
Statens intressen. 

Vad Huntford formodligen åsyftar hår år den så kallade opinionsnåmnden. Denna var ett 
riksdagsorgan som enligt gamla regeringsformen från 1809, vilken alltjåmnt var i kraft 1971, 
skulle granska justierådens domande verksamhet. Opinionsnåmnden hade dock inte 
sammantrått sedan 1850-talet. Betråffande mojligheten idag at skiljda domare från tjånsten 
stadgas i regeringsformen att detta kan ske vid brott eller upprepat åsidosåttande av 
tjånsteåliggande. Det åligger också idag hogsta Domstolen att prova om något justitieråd 
skall skiljas eller avstångas från sin tjånst. 

Justitieombudsmannen 

Justitieombudsmannaåmbetet (JO) inråttades tidigt, redan 1809, for att ge riksdagen viss 
insyn i byråkratin. JO år, objektivt sett, den parlamentariska kontrollanten av den 
administrativa apparaten. Det råder dock en vanforestållning i Sverige, menar Huntford, om 
att JO utovar någon osm helst kontroll over statstjånstemån eller ser till att de foljer gållande 
regler. 

JO tillsåtts av riksdagen, och har till uppgift att granska administrativa byråkratiska åtgårder, 
alltså inte parlamentariskt stiftad lag. Hans (eg. åmbetets) uppdrag år, menar Huntford, av 
ett rent granskande slag. JO har inte befogenhet att upphåva eller overprova 



myndigheternas beslut eller att återka I la order. Han kan tillråttavisa forsumliga funktionårer, 
men han kan inte ifrågasåtta forvaltningsmaskineriets overhoghet. 

For socialdemokratin år JO dårmed av mycket stor betydelse. JO-åmbetet bidrar till en 
illusion av medborgarinflytande och råttstrygghet, eftersom domarkåren år ett rent 
administrativt verktyg och de folkvalda i riksdagen saknar annan insyn i byråkratin ån via JO. 
Vill en enskild medborgare klaga på de hogsta styrande kan han inte utan vidare vånda sig till 
lagen eller till de folkvalda representanterna for att få ett fall granskat, utan han vånder sig 
till den i realiteten maktlose JO. 

Huntford skriver att om det, trots allt, fortfarande finns någon misstanke som faller på den 
våxande och alltmer omfattande byråkratin så dåmpas denna misstanke genom JO:s sjålva 
existens. Den viktigaste konsekvensen for den socialdemokratiska maktapparatens del år 
medborgarnas undergivenhet for myndigheterna. Det vill såga tanken att myndigheterna 
står over medborgaren, snarare ån att de står till medborgarens tjånst. Denna tendens år 
enligt Huntford betydligt mera framtrådande i Sverige ån i andra våstlånder. 

Huntfords observation om JO år något onyanserad, åven om hans kritik åndå år beråttigad. 
JO kan åtala for tjånstefel, men det år idag sållsynt att så sker. Åtal kan också leda till att 
skadestånd utdoms, men det år någonting oerhort sållsynt. Det normala år att JO efter 
handlåggning av ett årende riktar kritik, som forhoppningsvis efterfoljd, eller inte riktar 
kritik. 

En foreteelse som kan sågas spela en liknande funktion i det svenska samhållet år den 
vålkånda offentlighetsprincipen, det vill såga den grundlagsfåsta idén om att alla handlingar 
som uppråttas eller inkommer till en myndigheter år "allmånna handlingar". Genom att 
"alla" dokument som produceras av myndigheterna kan bestållas fram och låsas, formedlar 
de styrande forstås en bild av att ingenting finns at dolja. Likafullt finns naturligtvis såvål 
sekretessbelagda allmånna handlingar och hemliga handlingar, som inte får låmnas ut - 
också i Sverige, med stod i speciallag. Tillåggas kan hår att forra generaldirektøren i (nu 
nedlagda) Riksrevisionsverket, I nga-Britt Ahlenius, på senare år bland annat i Dagens 
Nyheter, håvdat att offentlighetsprincipen ofta får till foljd att myndigheter soker fatta sina 
avgorande beslut på sådant sått att de inte dokumenteras. Slutsatsen liknar i mycket den 
som Huntford drog vid 1970-talets borjan. 

Ordningen ifråga innebår att Regeringen kan agera obehindrat utan att dra på sig alltfor 
mycket misstankar. Samhållet slåpper sin viktiga vaksamhet gentemot politiker och 
myndigheter, vilket enligt Huntfords synsått oppnår upp for att indoktrinera den 
socialdemokratiska ideologin från alla håll. Systemet år format i socialdemokratins båsta 
intresse, och klagomål som inkommer till JO från il la berorda medborgare betraktas av 
socialdemokratin snarare ån som bevis på att deras forslag har blivit efterlevda, ån som en 
påtryckning att de skulle behova åndra något i besluten. 


Lagen som socialdemokratins verktyg 



Som ett exempel på hur socialdemokratin har anvånt lagstiftningen for att forma sitt 
samhålle, tar Huntford upp utvecklingen av hogskattesamhållet. Det svenska folket har 
godtagit framvåsandet av en stat med vårldens mest omfattande skattesystem och vårldens 
hosta skatter. Likafullt forsoker de flesta på olika sått att lura Skattemyndigheten (numera 
Skatteverket). 

De våxande skattebordorna fick fusket i inkomstdeklarationerna att oka markant under 
1960-talet. Tidigare var det enbart vålbestållda som skatteplanerade och skattefuskade, 
vilket också hade skett i ganska ringa grad. Men vid denna tidpunkt borjade skattesmitandet 
breda ut sig i alla samhållsskikt. 

Regeringen blev mårkbart oroad, om ån inte i forstå hand av ekonomiska skål. De 
ekonomiska forlusterna for Staten var visserligen kånnbara, men den såmre skattemoralen 
innebar allra fråmst ett avståndstagande från Staten och det var hår det djupa bekymret låg. 
De hogsta skatterna år avsedda att hålla kontroll over medborgarna, och denna kontroll 
borjade nu urholkas. Lagstiftningen kallades till hjålp for att kriminalisera skattesmitningen, 
skriver Huntford, och denna avsågs nu att bestraffas strångt - med hoga boter och fångelse. 
Tidigare i Sveriges historia hade skatteslingring behandlats som en relativt mild forseelse, 
men nu kom brott mot Staten att klassas som allvarligare ån brott mot privatpersoner. 

Huntford citerar Carl Lidbom, fore detta justitieråd, kabinettsminister och en av 1970-talets 
framstående socialdemokratiska teoretiker: 

"Den nya lagen vill likstålla stod från samhållet med stold från individen. Men 
dess syfte år inte att skapa nya brottslingar. Den år till for att gora klart for 
allmånheten att det inte finns någon antagonism mellan den och samhållet och 
att få individen att forstå att hans intressen år desamma som Statens." 

Socialstyrelsen 

Ett annat exempel på hur det socialdemokratiska samhållssystemet medfort ett 
demokratiskt underskott som Huntford tar upp, år Socialstyrelsen på vars bord social vålfård, 
vård och bostadsfrågor ligger. I socialdemokraternas Sverige står myndigheterna alltid over 
den enskilde och familjen. Om administrativ personal skulle kånna for det, har den statliga 
Socialstyrelsen i princip mojlighet att frånta varje forålder dess barn, for uppfostran hos 
annan utsedd låmplig person eller institution, utan chans till råttslig provning av beslutet i 
domstol, skriver Huntford. Gottgorelse, menar han, kans ske forst efter det att barnet redan 
omhåndertagits och kan endast galla ifråga om det satt på vilket barnet blivit 
omhåndertaget, till exempel om polis tillgripit onodigt våld vid håmtandet. I sista hand kan 
man overklaga till Justitieombudsmannen (JO), men denne saknar makt att upphåva beslut 
och kan endast ge tjånstemån som felat en skriftlig tillråttavisning. 

Den svenska barnomsorgen ligger alltså helt i hånderna på byråkratin, liksom fallet var i det 
forna Sovjetunionen. Socialstyrelsen har rått att bereda sig tilltråde i varje svenskt hem for 



att undersoka familjernas forhållanden. De har rått att til Ika Ila polis for att med våld håmta 
ett barn, utan att behova besvåra sig med att ta vågen via domstol. Huntford skriver: 

Under året 1968 blev 21,00 barn fråntagna foråldrarnas vårdnad - vilket gor ca 
en på 350 invånare. Ibland måste barn bortforas for deras eget båsta, vanligen 
från alkoholiserade foråldrars våldsamma eller negligerande behandling. Men 
ej sållan skrides till aktion bara for att barnen år lite besvårliga eller foråldrarna 
tycks leva mer sorglost ån vad som anses låmpligt. Konsekvensen av detta år 
att foråldrarna går i ståndig skråck for godtyckligt ingripande. [...] En hårt 
arbetande, respektabel frånskild fru i en landsortsstad vågade sålunda inte 
låmna hemmet fastån hennes åldsta dotter var arton år fyllda och fullt i stånd 
att ta hand om sina yngre syskon - detta medan modem var rådd for att 
barnavårdsmyndigheterna skulle begagna hennes frånvaro som forevåndning 
for att skingra familjen. Hon kånde sig totalt forsvarslos. Frågan år inte så 
mycket huruvida hennes fruktan var beråttigad som att den overhuvudtaget 
existerade. En åmbetsman inom justitiedepartementet medger i fortroende att 
det finns skål for dylik fruktan och att barnavårdsnåmndernas faktiskt handlar 
godtyckligt. 

Ett motsvarande exempel från idag som måste tas upp i sammanhanget år att for bara några 
år sedan forlorade en lått forståndshandikappad familj i Våstervik vårdnaden om sitt barn, 
baserat på påståendet att det tog långre tid ån normalt att byta blojor. Efter att foråldrarna 
fick sin son sommaren 2001, gjorde psykologen Paul Bergman en utvårdering av foråldrarna 
på Våstrumsgården. Det var forstå gången han tråffade dem. Under en timme fick paret gora 
ett slags intelligenstest, med frågor som namnge Australiens huvudstad och fem politiker, 
vilket de inte klarade av. Bergman kom fram till att foråldrarna behover "vågledning på 
instruktionsnivå dygnets alla timmar". Testet var ett rent kunskapstest, som inte visade 
huruvida foråldrarna kunde låra sig något eller ej. 

Under tre månader iakttog sedan socialnåmnden i Oskarshamn kommun familjen. De 
trångdes in med sin nyfodda son i ett rum på 10 kvm utan toalett eller dusch. Foråldrarna 
hade inte någon erfarenhet av spådbarn sedan tidigare. I den miljon skulle de bevisa for 
sociala myndigheten att de kunde klara av att skota ett barn som då bara var en vecka 
gammalt. Utredningen slog fast att det gjorts for tåta blojbyten och att vållingen inte 
tillagades tillråckligt (de skakade flaskan istållet for att vispa vållingen). På basis av detta 
beslot socialnåmndens ordforande Rigmor Eklind (s) att barnet skulle omhåndertas, trots att 
foråldrarna gjorde som myndigheten sagt. I september 2001 åkte myndighetens 
representanter hem till familjen. For att foråldrarna inte skulle hora når barnet togs ifrån 
dem stångde socialen av den så kallade "babyvakten" som de hade satt på for att hora om 
barnet vaknade eller blev oroligt. En socialtjånstesekreterare meddelade familjen att barnet 
skulle tas ifrån dem, varpå fadern rusade in i pojkens rum och upptåckte att han var borta. 



En annan sekreterare hade redan tagit pojken, sprungit ut bakvågen, hoppat over staketet 
och farit ivåg i en våntande bil. Foråldrarna fick ingen mojlighet att saga farvål. 

I dokumentet som tjånade som underlag till beslutet, står bland annat att fadern var 
alkoholiserad och hade problem med eget boende, trots att det inte fanns några belågg for 
detta. Man menade också att foråldrarna hade haft svårt att se om pojken, varfor denne var 
ledsen. Bo Malm (v), vice ordforande i socialnåmnden slår vidare fast att foråldrarna inte 
bytte blojor tillråckligt ofta, trots att utredningen tvårtom slagit fast att det skett for ofta. 

Myndigheterna struntade också i vad socialtjånstlagen stadgar om att det alltid skall utredas 
om nårmast anhoriga kan ge det stod som behovs innan barn placeras i fosterfamilj. 
Moderns foråldrar erbjod sig att hjålpa till, men trots att socialnåmnden aldrig gjorde ett 
besok hemma hos dessa slog nåmnden inte bara fast att de hade ett for litet kott, de hade 
också bara ett kok vilket nåmnden tyckte var for lite. Att de hade fem ovriga rum och en 
storre gillestuga samt att mormodern var utbildad underskoterska struntade man i. Barnet 
sattes i fosterfamilj, foråldrarna får tråffa sin son två timmar var fjortonde dag, och mor- och 
farforåldrarna har inte sett honom sedan han var 3 månader gammal. Når reportaget 
gjordes var pojken 1,5 år. Detta beslut har alltså inte kunnat overklagas i 
socialdemokraternas Sverige. Gor tjånstemån fei och struntar i lagen och tar ett barn från en 
familj så år foråldrarna råttslosa. 

Statens syfte med dessa arrangemang år att skydda barnen från misshandel, men den form 
det sker på krånker personlig integritet och råttstrygghet, skriver Huntford. Att inte kunna 
overklaga ett beslut om fråntagande av egna barn går stick i ståv med demokratiska 
principer och rådande månskliga råttigheter. Det påminner om Sovjetunionen dår Staten i 
allt våsentligt skulle intråda i foråldrarnas stålle. 

Redan från borjan var Socialstyrelsen tånkt att ombesorja en statlig barnfostran, då 
familjerna forsvagades. Skapelsens inspiratorer var de radikala, av socialdemokratin 
vålsedda makarna Alva och Gunnar Myrdal. År 1935 hade de i den socialpolitiska 
programboken Kris i befolkningsfrågan forespråkat en ny sorts familjepolitik dår "forådling 
av folkmaterialet" intog en central plats. Detta skulle bland annat genom 
tvångssteriliseringar i Statens intresse, så att man kunde uppnå en rasbiologisk selektion dår 
"sinnessloa" och "biologiskt degenererade individer" avskiljdes från "folkstammen". Sådana 
tvångssteriliseringar genomfordes också i den socialdemokratiska Regeringens hågn ånda 
fram till de borgerliga for forstå gången brot den socialdemokratiska makthegemonin 1976. 

Analys: Det socialdemokratiska kontrollbehovet 

Vad har då det långa samroret mellan Parti och Stat inneburit? Då utnåmningarna av 
socialdemokratiska tjånstmån fortlopt under många årtionden och byråkratins makt vuxit, 
har Partiet, enligt Huntfords betraktelse, i realiteten overtagit statsapparaten med 
Regeringen som dess ansikte utåt. Det år en makt over Sveriges liv, inte bara bortom 
parlamentarisk kontroll utan dessutom i stor utstråckning utanfor lagstiftningens råmårken. 



Huntfords nya totalitårer - socialdemokraterna - ger, i så måtto likt de socialistiska 
diktaturerna, utlopp for sitt starka kontrollbehov. Genom att sedan inge bilden av en 
demokratisk "folklig rorelse" inordnar man det svenska folket i Statens ledband. Metoden 
rimmar, som Huntford skriver, il la med demokratiska grundprinciper. Dåremot ligger det i 
linje med en mer doktrinår vånstertradition, också utanfor kommunismen - nåmligen den så 
kallade plebiscitåra, enligt vilken en parti- eller statselit anses "forkroppsliga" folkviljan. I sin 
misstro mot fria individer, familjer, småforetag, kyrkor och hela det civila samhållet 
efterstråvas att via inkråktande regelverk och centrala beslut styra enskildas valmojligheter 
och overlåta viktiga uppgifter till statliga organ. 

Klart år att Huntford med sin engelska bakgrund hår ser egenheter i svenskt folkstyre, som 
sticker honom i ogonen då de starkt skiljer sig från hans egen mer traditionalistiska och 
klassisk-liberala vårld. Engelsk politik framstår ånnu som forankrad i common law-systemet, 
med dess betoning av råttspraxis byggd på tidigare fall, decentraliserad sedvanerått och ett 
representativt politiskt styre. Sverige har likaså en åldre tradition av lagstyre och 
maktdelning (vilket tvåkammarriksdagen på sin tid var ett uttryck for). 

Vi har åven tidigare ågt en mer indirekt demokrati men har under socialdemokratisk tid 
foråndrat dennas prågel genom att ta bort eller forsvaga vissa konstitutionella motvikter och 
spårrar så att den rådande majoriteten - eller rentav det storsta partiet utan egna majoritet 
- fått okade befogenheter over ett vidgat spelfålt. Till det kommer fackets speciella, bitvis 
korporativa roll. Kanske var denna såregna svenska "modell" vid 1960-talets slut som mest 
utpråglad, åven om Olof Palme på viktiga fålt drev den vidare och bitvis också 
radikaliseranden under 1970-talet och framåt. På senare tid har åndå mårkts en storre vilja 
att vårna till exempel individuella råttigheter i Sverige och att nårma oss en mer europeisk 
linje. Bakgrunden till Huntfords kritik behover inte vara konstigare ån att han såsom 
konsekvent klassisk-liberal såg vårt land som denna åskådnings motsats. 

Det måste påpekas att det inte enbart år den frihetliga oppositionen som hojt en kritisk rost 
infor Partiets våxande makt. Åven personer med sympatier till vånster har gjort detta. En 
flora av exempel på hur makten och den kånslolosa viljan att dominera har skildrats av 
skonlitteråra forfattare, ofta med påfallande ironi och bitterhet, ger litteraturvetaren Inge 
Jonsson i Maktens verktyg (1978). 



5. Korporatism år grunden i statsapparaten 

Sverige år ett korporativt land 


Våsterlåndska stater år i regel uppdelade i parlament, regeringar och byråkratiska 
åmbetsmannakårer. Det kan också betraktas som ett normaltillstånd att ett parti sitter mer 
eller mindre ensamt i regeringsstållning - respektive period. Den svenska staten skiljer sig 
inte så mycket i just de forstå avseendena, men har enligt Huntford två ytterligare 
"maktdelnings-komponenter" som år unika for Sverige. Den forstå år att det 
socialdemokratiska partiet blivit så inlemmat i statsapparaten att det tåmligen effektivt 
forhindrar ett regeringsskifte. Den andra år att de folkliga organisationerna intar en lika tung 
som godtagen politisk maktfunktion. Sverige år såtil Ivida en korporativismens stat. Huntford 
skriver: 


I en korporativ stat utfores officiella uppgifter av icke-officiella organisationer. 
De svenska fackforeningarna utgor ett gott exempel, då all 
arbetsloshetsforsåkring ligger uteslutande i deras hånder. De insamlar 
premierna, gor utbetalningarna samt administrerar de nodvåndiga offentliga 
fonderna. De lokala fackforeningsgrenarna tjånstgor som 
arbetsloshetsforsåkringsbyråer och i utovandet av denna speciella funktion 
kråver de inte medlemskap som betingelse for sin service. I sjålva verket år de i 
detta fall speciellt forhindrade att resa ett sådant krav emedan de fungerar 
som ombud for Regeringen. 

Då Det blinda Sverige utkom motte denna verklighets beskrivning fornårmade protester, 
men har senare i centrala delar bekråftats av statsvetare som Bo Rothstein. 

Korporationerna - de fackliga centralorganisationerna - år en foreteelse som Huntford vill 
likna vid det medeltida skråvåsendet, dår små korporativa enheter hade rått att foretråda 
"sin" del av folket och se efter dess intressen. De svenska centralorganisationerna, som 
enligt Huntford delvis kan liknas vid Sovjetunionens soldat- och arbetarråd, påverkar 
regeringsproceduren direkt med stor auktoritet på ett sått dår riksdagen de facto forbigås. 
De har åven anfortrotts uppgifter som Huntford menar utan tvekan borde ligga hos de civila 
tjånstemånnen. 

Sjålva det politiska livet i Sverige år också anpassat till forhandlingar med organisationer, inte 
med individer. Den enskilde medborgaren forvåntas av Staten att bli medlem i en 
fackorganisation/ett korporativ som bevakar personens yrke och intressen. Huntford menar 
att systemet från den synpunkten uppvisar likheter med det fascistiska Italien. Skillnaden 
utfaller nårmast till Italiens fordel - då det dår var ett betydligt mera ytligt och tillfålligt 
system som makthavarna påtvingat folk, medan det i Sverige trånger in i varenda vrå av 
samhållslivet med forgreningar långt ner i folkdjupet. 


Fackforeningarna och Staten 



Arbetarrorelsen i Sverige har som framgått två huvuden: det socialdemokratiska Partiet och 
fackforeningarna. De båda har delat upp ledarskapet mellan sig, liksom de genomfort en 
låmplig fordelning av uppgifter och åligganden, skriver Huntford. Mellan dem råder en 
strång och monolitisk struktur. Partiet har ansvar for det parlamentariska arbetet och 
Regeringen, medan fackforeningarna står for finansieringen, den ideologiska kontrollen samt 
att mobilisera kårnvåljarna i valtider. 

Grunden for fackforeningarnas makt år naturligtvis representationen på arbetsplatsen 
(verkstadsklubbarna). Denna representation har två syften. For det forstå skall den tillvarata 
medlemmarnas intressen, och for det andra bedriva politisk agitation. Det senare genomfors 
genom en konstant, om ån ofta indirekt, åsiktspåverkan på arbetsplatserna och naturligtvis 
ytterst i syfte att vinna nya medlemmar till Partiet, menar Huntford. Om fackforeningarnas 
raffinerade struktur skriver Huntford foljande: 

Fackforeningarnas representanter och partirepresentanter står på samma nivå. 
Detta betyder att den enskilde medborgaren har kontakt med arbetarrorelsens 
bågge huvudgrenar på hierarkins samtliga trappsteg. Dessutom tillåter denna 
organisationsform Partiet och fackforeningarna att motas konstant på alla 
nivåer, så att eventuellt uppseglande konflikter kan kvåvas redan i lindan. Då i 
detta slags arbete partimedlemmarnas nåstan undantagslost samtidigt år 
fackforeningsfolk [...] år dårmed såkrad en perfekt union av bågge 
organisationerna. 

Fackrorelsens framvåxt id et sena 1800-talets medforde att den så kallade foreningsfriheten 
skrevs in i grundlagen. Dess huvudsakliga innebord v ar alla medborgares rått att ingå i en 
fackforening. Det år betecknande for socialdemokratins lagstiftningsarbete att råtten att inte 
ingå i en fackforening ånnu 2006 inte har inforts - åtminstone inte i bemårkelsen att 
arbetsgivare slipper teckna kollektivavtal. Notabelt år också att det var forst 1987 som 
kollektivanslutningen av LO-medlemmar till Socialdemokratiska Arbetarpartiet avskaffades. 
Dessforinnan hade alla LO-medlemmar automatiskt blivit upptagna som partimedlemmar 
hos socialdemokraterna. Fackforbunden har av håvd betraktat sig, och betraktar sig 
fortfarande, som en forgrening inte bara av Staten utan direkt av det socialdemokratiska 
Partiet. 

For uppfattningen att fackforeningsrorelsen ser sig som en del av det socialdemokratiska 
Partiet talar också det faktum att man for att nå en position i ett fackforbund måste vara 
socialdemokrat, eller åtminstone inte hysa oppna sympatier i någon annan riktning. Detta 
belystes vål hosten 2005 då en kristdemokratisk fackman blev sparkad direkt efter att ha 
kritiserat den socialdemokratiska Regeringens linje i en fråga och dessutom flaggat for att 
han var kristdemokrat. 

På temat foreningsfrihet tar Huntford också upp de svenska studentkårerna. Vare sig man 
vill det eller ej, blir studenten automatiskt ansluten till studentkåren via kårobligatoriet. 



Studentkorporationerna anvånds for att kanalisera statlig studiehjålp, ge tilltråde till vissa 
universitetsfunktioner samt "social trygghet". Den sociala tryggheten ligger i detta specifika 
fall helt enkelt i att man får tilltråde till en centralorganisation. Den nya borgerliga 
regeringen Reinfeldt kommer dock att ta bort kårobligatoriet under innevarande 
mandatperiod (2006-2010). 

Hur det korporativa samhållet befåstes 

Huntford menar att demokrati och parlamentarism i våsterlåndsk mening i princip upphorde 
med socialdemokratins makttilltråde i det tidiga 1920-talet. Socialdemokraterna var med om 
att infora allmcm rostratt, men de bidrog knappast till att forbåttra medborgarinflytandet 
eller det demokartiska systemet. Sverige kom istållet att utvecklas mer i korporativ riktning, i 
linje med 1800-talets svenska folkrorelser. Genom att efterhand minska de enskilda 
medborgarnas och de folkvaldas inflytande kunde man påborja en gradvis kollektivisering av 
Sverige. 

De kommunistiska martyrerna i Ådalen kom också att tjåna socialisternas syften vål. En 
strejk som både LO och Regeringen ville kvåsa forbyttes till ett effektivt våpen i den 
socialdemokratiska "klasskampen" når en underofficer begick sitt livs misstag och skot ett 
par skott i luften med sin pistol for att skingra massan. En tragisk kedjereaktion utlostes och 
några månniskor fick såtta livet till. Skotten i Ådalen 1931 fick som sitt kanske viktigaste 
direkta resultat att arbetsmarknadens parter borjade diskutera arbetsfred. På så sått menar 
Huntford att de forstå stegen mot socialisering kunde foretag utan att direkta påtryckningar 
från den socialdemokratiska Regeringen kråvdes. 

Med Saltsjobadsavtalets uppråttande 1938 institutionaliserades den nya ordningen. Avtalet 
var ett fredsavtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Partnerna var overens om att de 
hade omsesidiga intressen och att konflikter inte ledde någonstans. Strejker stålldes genom 
avtalet helt utanfor lagen. Dårmed inte sagt att strejkråtten avskaffades, den sattes bara åt 
sidan så långe ett kollektivavtal var i laga kraft. Hierarkierna inom LO respektive 
Arbetsgivarforeningen kom också dårefter att medvetet likriktas for att underlåtta 
forhandlingar mellan parterna. 

I och med Saltsjobadsavtalets tillkomst kan den korporativa statsordningen i Sverige sågas ha 
manifesterats. For att få folket att godta denna ordning kråvdes orubblig ekonomisk 
stabilitet och fortlopande tillvåxt. Så långe som foretagen stod bakom Regeringen, hol I 
socialdemokratin LO i kopplet och det samarbetsvilliga nåringslivet fick på så vis "frihet" från 
statligt ingripande i skotseln av sina egna angelågenheter. 

En effekt av Saltsjobadsavtalet blev att Regeringen bemyndigades att kontrollera en vital 
sektor av samhållslivet. Det skedde inte genom direkt kontroll, utan genom två icke-officiella 
korporationer: SAF och LO. Fordelarna var att kontakterna var centraliserade och 
befogenheterna klargjorda. På detta vis smålte arbetsgivarforeningen och LO samman till en 



enda korporativ enhet, genom vilken socialdemokratin i huvudsak kunde reglera 
arbetsmarknaden. 

Huntford drar har en drastisk parallell. Han påminner om att Mussolini sokte infora samma 
sak i Italien vid nåstan samma tidpunkt, men att den saknade fascistiska martyrer att elda 
massorna med gentemot kyrka och nåringsliv. I Italien satte sig folket dårfor till klart 
motvårn. I Sverige infordes dåremot, utan folklig resning, vad diktatorn inte kunde 
genomfora i Italien. Jåmforelsen får tas for vad den år vård. Vill man, så kan man i och for sig 
hår dra en parallell till vad George Valois, tidigare socialistisk fackforeningskåmpe och 
sedermera en av de ledande inom Frankrikes fascistiska rorelse, skrev om att fascism och 
bolsjevism år en och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan. 

Korporationerna som mellanhand 

Det hor till korporatismens natur att varje forhandlingsberåttigad organisation, eller 
åtminstone dess funktionårer, anser sig vara en forgrening av sjålva Staten. Dårfor kan ingen 
egentlig fiendskap kan existera mellan de två. Ståmmer då detta in på Sverige? I 
loneavtalens specie Ila fall menar Huntford att man genom lopande konsultationer i forvåg 
kommer overens om en låmplig lonenivå. Når Regeringen framlågger sin specifikation 
meddelar den alltså i realiteten inget kabinettsbeslut, utan iklåder sig enbart rollen som 
språkror for en samståmmighet mellan den sjålv, industrin och fackforeningarna. 

Den korporativa statens natur gor det mojligt att genomfora kontrollfunktioner också på 
andra sått. Statsmakten finner det forstås både enklare och bekvåmare att ha att gora med 
kollektiv ån med individer, och har dårfor ambitionen att stycka upp samhållet mellan 
korporationerna. Genom dessa korporationer behåller sedan statsmakten kontakten med 
medborgaren inom de flesta sfårer. Huntford menar att centralorganisationerna trots 
formella begrånsningar blivit så pass genomtrångande idag, att den enskilde medborgaren 
sållan forhandlar direkt med en myndighet, utan hellre via en centralorganisation. 
Centralorganisationernas funktion år foljaktligen att tillvarata medlemmarnas intressen i 
egenskap av medlare till regeringen, och att så trygga dess medlemmars stållning i 
samhållet. Utan centralorganisationerna skulle den enskilde medborgare falla bortom 
Regeringens horisont och i viss mening dess intresse. 

Den senaste socialdemokratisk statsministern Goran Persson gav indirekt Huntford rått i 
detta, då Persson under en presskonferens den 1 september 2005 fick frågan om han var 
overraskad over att missnojet mot den hoga bensinskatten blivit så pass stort. Nårmare en 
miljon svenskar hade skrivit under en protestlista då bensinpriset per liter var 12.28 kr, varav 
ca 70% utgjordes av skatt. Dårtill forklarade sig nårmare 90% av de tillfrågade vil liga att byta 
parti, enbart på grund av bensinfrågan. Goran Persson svarade att han "har noterat att det 
inte finns någon stor folklig rorelse mot bensinskatten", liksom att det år "mera rationellt 
med andra brånslen". Eftersom Regeringen hade beståmt sig for att bensin och olja år 



brånslen som år på våg ut, och det uppenbarligen saknas en centralorganisation for dessa 
missnojda svenskar, så existerar de inte for Regeringen. 

"I den svenska grundlagen finns ett konsultationssystem enligt vilket regeringsåtgårder 
måste understållas offentligt kommenterande [d.v.s. gå på remiss] innan de forelågges 
riksdagen", skriver Huntford. I teorin skall varje medborgare har rått att yttra sig i dessa 
årenden, men i praktiken år det endast centralorganisationer eller underordnade 
korporativa institutioner som Regeringen vill ta hånsyn till. Detta sannolikt inte minst 
eftersom styrelsen inom korporationen alltid år trogen sin Regering, varfor de ofta intar en 
for denna godtagbar ståndpunkt. De åsikter som sålunda framfors genom 
centralorganisationerna både tangerar och i vissa fall rentav går ut over riksdagens makt i 
samhållet. Dessa organisationer tycks båra en sårskilt vårdefull kunskap och direkt folklig 
forankring, medan riksdagen for sin del endast tycks ha politiska klichéer att komma med, 
menar Huntford. 

Den korporativa staten har den inneboende vårdefulla formågan att inge invånarna en 
kånsla av inflytande och demokrati. Dess egentliga funktion år dock att ta lagstiftningen ifrån 
de folkvalda i riksdagen och understålla den Regeringen, menar Huntford. Med lag skall, tros 
allt, åven det socialistiska landet formellt byggas. Genom att dra undan de tyngre 
lagforslagen från politikerna och samtidigt upphoja korporativa organisationer till 
statsbårande, kommer riksdagen endast att bli en godkånnande forsamling. Det innebår att 
medborgarna enbart kan rosta fram dem som skall godkånna beslut som redan fattats i 
samråd mellan Regeringen och de korporativa organen. 

Huntford skriver att detta system år unikt for Sverige. I våsterlåndska demokratier forstås 
den "representativa demokratin" så att folkviljan enbart utovas genom ett folkvalt 
parlament, med regeringen som verkstållande organ for parlamentets samlade och 
overlagda vilja. Socialdemokraternas form av demokrati skiljer sig avsevårt i detta avseende. 
Huntford citerar Olof Palme: "Vår demokrati år de folkliga organisationernas demokrati". 
Den formenta inneborden av detta påstående år att man i Sverige håller korporationer så 
hogt att det nårmast skulle var en fråga om ett slags direktdemokrati. Om så verkligen vore 
fallet, skulle en person som år medlem i många foreningar ha storre inflytande ån andra. Så 
år det dock inte i praktiken. Eftersom riksdagen år kringskuren och Regeringen har til Idelat 
sig vida befogenheter, hårskar byråkratin, medan de folkliga representanterna sjålva saknar 
betydelse i det storre sammanhanget. Ifråga om facket och det folkliga inflytandet i 
fackrorelsen rekommenderas Hur styrs facket? (1977) av Leif Lewin. 

Fackrorelsens kluvna roll 

Huntford påpekar att det svenska systemet år tveeggat. Det står och faller med om 
fackforeningarna formår sin kluvna roll. Å ena sidan såger de sig foretråda medlemmarna, å 
andra sidan påtar de sig uppdraget att bejaka Statens intressen. De måste båda uppråtthålla 
arbetsfreden och samtidigt genomfora en lonebegrånsning. 



Ett viktigt led i detta år den veritable charad som centrala loneforhandlingar kommit att 
utgora. I denna låtsas LO trots sin roll som Regeringens redskap vara en arg, stridslysten 
forsvarar av svaga arbetstagares rått, som med hårda ord angriper de sjålvgoda 
arbetsgivarnas snåla lonebud. LO och nåringslivets representanter står synbarligen emot 
varandra som hund och katt, men bakom kulisserna år åndå allting uppgjort redan från 
starten. Huntford skriver: 

Det år oåndliga och bittra forhandlingar under vilkas gång det hotas med oppen 
brytning - som undgås forst i sista ogonblicket genom en manover som ser ut 
som en kapitalistisk retrått. Fackforeningarna kan då visa att de tvingat 
foretagarna till en hojning av det ursprungliga loneanbudet. Men eftersom 
anbudet justerades med syfte att få fram just den slutliga kompromiss som 
finansministern ville ha, kunde det aggressiva forhållandets skådespel 
iscensåttas utan risk eller skada for landets dårpå foljande situation. Foljaden 
av detta år att mannen på fabrikshallens golv som en råttvisans triumf 
accepterar det slags loneforhojning som, om den meddelats honom som ett 
enkelt beslut från hans foretagares sida, skulle retat honom till overmod och 
drivit honom till strejk. 

Den socialdemokratiska taktiken, menar Huntford, har varit att så långe som industrin 
arbetar effektivt och spelar spelet under bevarad arbetsfred hotas den inte av forstatligande, 
medan den privata åganderåtten påtnjuter ett begrånsat offentligt erkånnande. 

LO har också skickligt undvikit att hamna i den ineffektivitet och risk for ståndiga interna 
stridigheter som det skulle innebåra att soka jåmka alla tånkbara olika viljor inom ramen for 
samma organisation, skriver Huntford. LO tar hand om "hånderna", medan det som 
Huntford kallar "manschettproletariatet", det vill såga de vålutbildade ("hjårnorna", i 
makarna Myrdals "folkmaterial") handhas av Tjanstemannens Centralorganisation (TCO). 
Universitetsutbildat folk, exportorer och motormån år några av de kategorier som har sina 
egna centralorganisationer och dårmed en åtråvård egen direktkanal till Regeringen. 

Vissa sidor i denna korporativa stat har sedan Huntfords bok kom ut blivit belyst också i 
skonlitterår form. I sin vålskrivna roman Borgen från 2002 ger en person med unik inblick, 
LO-dissidenten och forfattaren Olle Sahlstrom, en fascinerande bild av svensk 
fackforeningsrorelse och dess tydliga makt- och overvakningsbehov. Sahlstrom antyder till 
exempel att en registrering av fackets medlemmar efter politisk åsikt har skett. Boken har 
inte ovåntat ignorerats respektive avfårdats av de socialdemokratin nårstående medierna 
med idétidskriften Tiden i spetsen. 

Centralorganisationerna framstår enligt Huntford, åven i Partiets egen retorik, som i det 
nårmaste sidostållde Regeringen - som helt likaberåttigande grenar av Staten. Huntford 
menar att detta system har suddat ut grånsen mellan statstjånst och privatanstållning. Forr 



kunde enbart erfarna och folkvalda politiker sitta i regeringen, men så år det inte långre. 
Lojalitet gentemot Partiet lonar sig i princip mer ån att ha medborgarna bakom sig. 

Den socialdemokratiska statsministern Goran Persson (1996-2006) har på senare år knappt 
haft någon minister i sin Regering som haft tidigare riksdagsbakgrund. Det kan också 
konstateras att LO:s ordforande, som inte alis sitter i Regeringen, helt i linje med Huntfords 
resonemang idag verkligen framstår som en av landets absolut måktigaste personer. Detta 
samtidigt som LO:s inflytande genom åndringar av regelverken, marknadens foråndringar 
samt genom EU-medlemskapet sjålvfallet inte år detsamma som på 1970-talet. 

Att indoktrinera kollektivismen 

Huntford belyser på flera sått hur man i den svenska vardagen haft svårt att undgå 
kollektiviseringens foljdverkningar. Till att borja med år den politiska debatten i Sverige, dår 
relationen mellan arbetarna och foretagarna går fore relationen mellan partierna, ofta lika 
vålarrangerad som de centrala loneforhandlingarna. Faktum år att Regeringen alltid låter de 
berorda nåringsidkarna veta dess verkliga avsikter i forvåg. Om Partiet till exempel finner det 
nodvåndigt att vid en given tidpunkt angripa det privata nåringslivet i syfte att blidka 
vånsterflygel så forvarnar Regeringen alltid industrin i god tid, skriver Huntford. "På så vis 
uppstår den kuriosa situationen med affårsmån som i fullaste lugn och ro hor politikerna 
spruta kvasimarxistisk eld" - en situation som vål måste uppfattas av många som uttryck for 
de forfårliga kapitalisternas provokativa sjålvgodhet. 

Den kollektivistiska indoktrineringen genomfors också på bostadsnivå. Svenska 

Hyresgastforeningen, och Hyresgåsternas sparkasse- och byggnadsforening (HSB) år 
bostadskooperativa folkrorelseorganisationer. Deras syfte och funktion år att fatta kollektiva 
beslut samt att forvalta egendomarna kollektivt, skriver Huntford. Att ingå i en 
hyresgåstforening innebår med att klagomål på avlopp eller hyra måste gå den korporativa 
vågen, dår uteslutande socialdemokratiska politiker sitter i centralorganisationernas 
styrelser och få Iler avgoranden i de enskilda fallen. Det finns åven speciella 

bostadsdomstolar som medlar i bostadsråttsliga tvister och tvister om hyra, dår endast 
ordforanden år jurist. 

Huntfords bild att HSB forvaltar egendomar kollektivt år inte helt riktig, såtillvida att de 
enskilda bostadsråttsforeningarna har viss rorelsefrihet. Efter Sveriges intråde i EU år 
Bostadsdomstolen nedlagd. Den stred mot råtten till en oavhångig och opartisk domstol 
enligt Europakonventionen om de månskliga råttigheterna och friheterna (EKMR). 

Korporatismen får olika, ofta overraskande uttryck, menar Huntford. Når till exempel 
hyrorna hojs meddelas inte detta som ett ensidigt beslut från markågarens sida, utan såsom 
en overenskommelse från hyresgåstforeningen. Huntford menar att hyreshojningar på detta 
vis inte blir en fråga som ror hyresgåstens formåga att betala eller ej, utan den fungerar som 
en post bland andra i den nationella budgeten och som ett stod åt Regeringens ekonomiska 
politik. 



Om detta kan sågas idag får Hyresgåstforeningen enligt lag forhandla med fastighetsågaren 
om hyrorna. Beslutet om hyreshojningar kommer från denna forhandling. Hyrorna år inte 
alis kopplade till hyresgåsternas betalningsformåga. Indirekt finns en korrigering via 
bostadsbidragen som provas mot hyra, inkomst och barnantal. Endast via bostadsbidrag (och 
bostadstillågg for pensionårer) kan hyreshojningar ha beroring med "den nationella 
budgeten". 

Hyresregleringen från 1942 slopades successivt från 1960-talet: forst for statliga och 
helkommunala hyreshus, sedan for allmånnyttiga hus och dårefter for nybyggda hyreshus. 
For åldre privatågda hyreshus slopades den helt 1975. Hyresregleringen ersattes av 
bruksvårdenormen, enligt vilken hyrorna inte skall skiljas åt mellan likvårdiga hus. 
Hyresforhandlingslagen och bruksvårdenormen kan ses som två parallella 
hyresregleringssystem. De år inte inbordes synkroniserade. 

1975 inforde Regeringen generella råntesubventioner till nåstan allt bostadsbyggande. 
Subventionerna var forenade med så kallade lånenormer, det vill såga en statlig priskontroll 
av allt subventionerat byggande. Lånenormerna hol I nere nyproduktionskostnader och 
kvalitet. De slopades av den borgerliga regeringen 1992. Råntesubventionerna har minskat 
sedan 1992 och slopas nu helt. 

For nårmare låsning rekommenderas Varfor så olika? Nordisk bostadspolitik i jåmfdrande 
historiskt ljus av Bo Bergstrom (red., 2006); Vad gick snett i Sverige? Av Nils-Eric Sandberg 
(1997) och Från Per Albin till Palme - Från samforstånd till konfrontation i bostadspolitiken 
av Sven Dahlberg (1985). 

Analys: socialdemokratin som statsbårande parti 

Hår år Huntford inne på ett komplicerat problemområde. Samtidigt som Sverige inte har haft 
stadfåsta korporativa beslutsformer ar inslag av sådan karaktår forekommit. Den åt facket 
anfortrodde skotseln av arbetsloshetsunderstodet och godtagandet av hyresgåstrorelsens 
privilegierade roll i de kollektiva och normerande hyresforhandlingarna kan utan tvekan ses 
som exempel på sådana. Dåremot var det kånda Saltsjobadsavtalet från 1930-talet i princip 
en fri uppgorelse mellan arbetslivets parter, åven om man kan ha synpunkter såvål på dess 
demokratiska och legala status som på dess effekter. 

I verket Den ryska revolutionen (1997) menar Harvardprofessorn Richard Pipes, 
vårldsledande Rysslandsforskare, att den diktatur som Lenin formade kunde anvåndas av 
både bruna och roda socialister. Han tillågger att eftersom den inte hade någon foregångare 
tog det många år innan vårlden forstod hur sovjetstaten verkligen var inråttad. 

Det var också forst når fascister och nazister lånat kommunisternas metoder for sina egna 
syften som begreppet totalitarism kom att anvåndas. I Sverige har åven annars skarpsynta 
iakttagare undvikit att urskilja drag eller tendenser till totalitarism i vår maktutovning. Likvål 
menar alltså Huntford att de nåra banden mellan svensk vånster och den tyska socialismen 



med dess idélåra har fort oss nårmare och nårmare en allomfattande statsmakt. Stråvan att 
uppråtta en bestående maktapparat med kontroll over svenskarna har vål knappat inneburit 
ett efterhårmande av Mussolinis fascistiska korporatism. Men resultatet landade onekligen i 
påtagliga likheter, dår den avgorande skil Inaden var att systemet i Sverige fungerade efter 
att ha blivit inplanterat så som skedde. 



6. Staten och kapitalet i samma båt 


En socialdemokratiskt formad stat 

Sjålvfallet skiljer mycket det svenska samhållet från det dåvarande Ostblockets. I likhet med 
fore detta Sovjetunionen år dock det modema Sverige skapat av en (samtidigt) enhetlig 
partipolitik, nåmligen den som har forts av det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. 
Socialdemokraterna har, på ett satt som saknar motstycke i andra våsteuropeiska lander, 
dominerat den svenska politiken under hela 1900-talet. Mellan 1920 och 1971 då Huntford 
publicerade sina teorier om nytotalitarismen hade socialdemokraterna regerat ensamma 
eller i koalitionsregering under sammanlagt 45 år, vilket var och fortfarande år unikt for en 
konstitutionell stat med fria val. Dårmed har socialdemokraterna bland många andra 
politiska fordelar den att ha kunnat identifiera sig med sjålva framvåxten av det moderna 
Sverige. Huntford skriver: 

De svenska socialisterna ser tillbaka på de forstå tjugo åren av sin regim som en 
period av genomforande av vålstånd och skapande av vad de kallar "ett starkt 
samhålle", en forskonande omskrivning for en stark, centraliserad statsmakt. 
Forst når båda dessa mål uppnåtts kunde den sociala tryggheten anses såkrad. 
Våljarna godtog uppskovet med vålfårdsstatens uppbyggnad emedan de inte 
ifrågasatte de ekonomiska argument som framforts till forklaring. Folkets 
benågenhet att se vårlden uteslutande under ekonomiska termer jåmnade 
vågen for politikerna och såkrade samtidigt naturaliseringen av det marxistiska 
såttet att tånka och kånna. 

Socialdemokratins utveckling av Sverige till en "demokratisk enpartistat" har på ett 
paradoxalt sått gynnats av riksdagens flerpartisystem, skriver Huntford. Genom detta många 
gånger bråckliga system har Sverige undgått det annars i våstlånder vanliga 
tvåpartisystemet, med dess återkommande maktskiften, dess lysande dueller och 
dramatiska enkelhet. I Storbritannien hindrades sålunda Labours framfart av en enad 
konservativa opposition medan Labours motsvarighet i Sverige - socialdemokraterna - har 
stått ensamma mot en allt som oftast splittrad opposition. Den klassbetonade struktur som 
partierna fick i borjan av 1900-talet gynnade också socialdemokraterna eftersom 
oppositionen inte (till skillnad till exempel från den engelska hogern med dess så ka Made 
"torydemokrati") klarade av att dra till sig roster ur arbetarklassen. 

Sverige och marxismen 

Den svenska socialdemokratin år i många avseenden internationellt unik. Huntford 
poångterar dock att socialismen som sådan kom hit nårmast från Tyskland från mitten av 
1800-talet. Vål att mårka, påpekar han, år de svenska socialdemokraterna det enda 
existerande partiet idag som kan gora anspråk på en direkt hårstamning i rakt nedstigande 
led från Marx sjålv. Han forklarar att kommunisterna for sin del endast nårmar sig Marx via 



Lenin, Stalin eller Mao, och att socialisterna på kontinenten redan i begynnelsen anammade 
olika icke-marxistiska grundelement. Den engelska socialismen år också den egenartad. 

Marx's proklamerade revolution ingår givetvis inte långre i de svenska socialdemokraternas 
ideologi. I det avseendet bygger man nårmast på Marx opponent Ferdinand Lasalle, och 
dennes idé om att "skynda långsamt". Av tongivande socialdemokratiska ideologer brukar 
engelsk så ka Made gil lessocia lism och fabianism utpekas som Partiets inspiration. Huntford 
gor dock en viktig iakttagelse: 

For långesedan avsvor de svenska socialdemokraterna sig formellt Marx. Och i 
så måtto som de forkastat hans ideologiska rustkammare och numera sållan 
låser honom, kan den avsvårjelsen också galla till sitt yttre vårde. Men i det sått 
på vilket de tånker och handlar framvisar de i sin i ntel lektuella krigsmålning en 
djup och genomtrångande marxistisk ådra. 

Att socialdemokratin liberaliserats efter Olof Palme år idag en ganska allmån uppfattning, 
men socialdemokratin ser fortfarande samhållet ur marxistiska glasogon. Ett sådant exempel 
år synen på aktiehandeln. Istållet for att, likt andra socialister se den som det hemska 
kapitalistiska samhållets hjårta, tycks dagens socialdemokrati forsoka inprånta bilden av att 
den har inneburit en "demokratisering av den privata sektorn" sedan Marx tid. Denna 
foresats framtrådde tydligt vid lanseringen av "folkaktien Telia" i samband med att Staten 
sålde ut det gamla Televerket. Det nya PPM-systemet, dår folket skall pensionsspara i aktier, 
år ett annat exempel på samma uppfattning, som alltså for fosicaldemokratins del går 
tillbaka på marxismens krav att arbetarna skall åga produktionsmedlen. 

"Den svenska modellen" 

Den så ka Made "svenska modellen", vars huvudsakliga innebord varit att en stark stat anses 
ge de båsta forutsåttningarna for marknadsekonomin, blev efter Andra vårldskriget 
socialdemokraternas signum. Huntford betraktar detta fenomen som en mildare form av 
planekonomi. Den svenska modellen har i socialdemokratisk propaganda mycket 
framgångsrikt påståtts visa att det går att forena en utbyggd offentlig sektor med stark 
ekonomisk tillvåxt. Fram till 1970-talet seglade också Sverige upp och befann sig i den 
absoluta toppen bland vårldens ekonomiskt mest framskridna lånder, vilket också Huntford 
noterar. 

Det faktum att Sverige stått utanfor och klarat sina invånare och foretag oskadda undan 
både Forstå och Andra vårldskriget, har dock i samhållsdebatten aldrig betraktats som den 
tånkbara huvudorsaken. Socialdemokraterna har varit oerhort framgångsrika i att sprida 
uppfattningen att det år de och inte någon annan - eller något annat - som skapat vålstånd i 
Sverige sedan 1930-talet. 

Svenskarna, skriver Huntford, gick långre ån andra i den nationalekonomiska anpassningen 
till den ekonomiska konjunkturcykeln och uppfann egna verktyg, inspirerade av den engelske 



marxistens och ekonomen John Maynard Keynes. Den keynesianska modellen, dar Staten 
skulle spara i goda tider men slosa i dåliga tider, lyftes av socialdemokratin fram som den 
"goda ekonomin". Keynesianism blev detsamma som vålstånd i socialdemokratisk 
terminologi, och så lårdes den också ut i den svenska skolan. Keynes ekonomiska teori hade 
dock aven ett annat viktigt syfte som inte lyftes fram lika tydligt av socialdemokratin: 
inflationen som utstuderat våpen mot kapitalismen. Genom att sålunda devalvera valutan 
urlakas for det forstå formogenheterna, uppvårderas for det andra arbete i forhållande till 
kapital, och rubbas for det tredje alla permanenta funktioner mellan gåldenårer och 
borgenårer - sammantaget drabbar alltså inflationen hela det kapitalistiska systemet. Dessa 
viktiga "nytotalitåra" mekanismer i samhållsekonomin år faktiskt någonting som Huntford i 
huvudsak forbiser. 

Det som många bedomare, åven Huntford, också missade var att utvecklingen i Sverige 
skulle komma att ta en dramatisk våndning. Denna utveckling kunde borja skonjas på 1970- 
talet, men forbisågs formodligen då den globala ekonomin kom att befinna sig i en 
nedåtgående trend på grund av oljekrisen 1973. Den så kallade svenska modellen kom att 
successivt overges fram till 1990-talets bankkris, då den inte visat sig kunna hantera den 
ekonomiska nedgång som skedde till foljd av oljekrisen. Krisen under 1990-talet kom att 
såtta punkt for Keynesianismen i Sverige. 

Bankkrisen under 1990-talet och den svenska modellens kollaps 

Sedan Huntford vistades i Sverige har mycket foråndrats. For att kunna forstå hans tes att 
Sverige hade en mildare form av planekonomi som led i nytotalitarismens idé behovs dårfor 
en återblick over vad det var som hånde. Den starka Staten som skulle skapa de båsta 
forutsåttningarna for ekonomin, den så kallade "blandekonomin" (med lika stora sedlar 
marknadsekonomi och socialism), visade sig gora det motsatta - och ekonomin kollapsade. 
Anledningen till varfor den "goda ekonomin" inte fungerade var politiseringen. Precis som i 
Sovjetunionen kollapsade ekonomin i Sverige på grund av den starka centraliseringen i 
samhållet. Under perioden mellan Andra vårldskriget och 1980-talet låg det svenska 
finansiella systemet under styva regleringar, såsom kreditregleringen. Den stora stat som 
byggts enligt marxistiskt och maktopportunistiskt recept var på Huntfords tid for svenskarna 
en framgångssaga. For Sverige fick sagan emellertid inte något lyckligt slut. 

Kreditregleringen styrde bankernas utlåning. Eftersom Regeringen bredrev ambitiosa sociala 
program och bostadsprogram som ståndigt innebar att dess budgetar hade underskott, var 
bankerna tvingade att hålla halva sin utlåning till Regeringen (med formånliga råntor), for att 
politiken skulle gå ihop. Isoleringen från omvårlden var lika viktig. For att hålla utlåndska 
influenser borta, var utlånningar forbjuda att idka bankverksamhet i Sverige, och de fick inte 
heller investera på den svenska marknaden. Liknande villkor gå Ilde for svenska banker. De 
fick inte konkurrera, och fick soka tillstånd for att utoka verksamheten inom riket. 
Utomlands fick de overhuvudtaget inte etablera sig. 



For vanliga svenskar innebar regleringarna att de inte fick investera i utlåndska foretag, och 
når svenskarna skulle utomlands på semester fick de bara ha med sig pengar "for personligt 
bruk". Det var denna tillvaro, dår Staten forhindrade de svenska medborgarna, bankerna och 
foretagen att agera fritt, som skulle få ekonomin att haverera. 

Under 1980-talet vittrade regleringsstrukturen sonder. Det var inte så att 
socialdemokraterna ville avreglera marknaden, men utvecklingen rann dem ur hånderna och 
den isolerade tillvaron, i vilken Sverige tvingats leva for att kunna båra den 
socialdemokratiska politiken, brast. De "krispaket" som levererades av socialdemokraterna 
for att kunna klara utvecklingen kom for sent. Efter 50 år av regleringar var Sverige efterblivit 
jåmfort med den ovriga vårlden, och den snabba avregleringen kom att forvårra situationen. 

Når kreditregleringarna togs bort 1985 (den så ka Made "november-revolutionen"), var 
allmånhetens efterfrågan på pengar stor, och den hoga inflationen gjorde det formånligare 
att låna å att spara. 1980-talet var samtidigt en period med stark ekonomisk tillvåxt, vilket 
innebar att pengaefterfrågan våxte till synes utan slut. Kreditexpansionen blev dårmed 
explosiv och 1985-1990 okade allmånhetens lån från 75% till 115% av BNP. En betydande del 
av dessa lånade pengar anvåndes till kop av fastigheter, vilket drev upp priserna långt over 
vad som var motiverat. 

Socialdemokratins bostadspolitik forstårkte således den ekonomiska nedgången i borjan av 
1990-talet. I februari 1990 foreslog Regeringen en frysning av loner, priser och utdelningar 
under två år, samt en begrånsning av strejkråtten. Forslaget skapade en regeringskris, vid 
vilken finansminister Kjell-Olof Feldt låmnade sin post under dramatiska former, och hela 
Regeringen till slut avgick. År 1990 levererades också ett "sparpaket" for att forsoka bringa 
ordning i ekonomin, men i september 1991 gick finansbolaget Nyckeln i konkurs, och i 
riksdagsvalet blev det en borgerlig regering som fick årva en kullvålt ekonomi och 
inledningen på den djupaste lågkonjunkturen i efterkrigstid. 

Anledningen till att fastighetsbubblan sprack var socialdemokratins ambition att skapa en 
konkurrenskraftig affårsbank. De startade upp PK-banken och kopte år 1990 upp 
Nordbanken. Dessa båda banker tog tillsammans hand om i stort sett hela fastighetsbolaget 
Nyckelns lånebehov. Avsaknaden av en central lånekommitté mojliggjorde for Nyckelns 
huvudågare Erik Penser att låna upp ett mycket stort kapital (till och med till betalning av 
råntorna for tidigare lån). Når Nyckeln fick fina nsiella problem uppstod kort och gott en 
dominoeffekt, och den ekonomiska krisen i landet var ett faktum. 

Når fastighetsbubblan sprack, med Nyckeln som startskott, forvårrades situationen for 
bankerna eftersom många låntagare satt sina boståder som pant for att få lån. Runt om i 
landet sjonk fastighetsvårdena med upp till 60% under en 18-månaders period. Under 
hosten 1992 tvingades Riksbanken att såtta råntan till 500% under en helg for att stoppa 
spekulationen mot kronan, och den 19 november tog det till slut stopp; den fasta 
våxelkursen overgavs (kronan blev "flytande") och valutan devalverades också. 1992 borjade 



ekonomin att forbåttras med en okad industriproduktion, export och forbåttrad 
konkurrenskraft. Den flytande valutan betydde också avsevarda realloneokningar eftersom 
loneokningarna nu kom att folja konsumentprisindex (KPI), vilket drev Keynes 
inflationsvapen ur hånderna på de fackliga organisationerna. 

Andra viktiga beslut som togs under den borgerliga regeringen och som inledde processen 
att låta Sverige nårma sig omvårlden var EES-avtalet 1992 och nårmandet till den europeiska 
marknaden, liksom inforandet av en ny konkurrenslag 1993, samt avreglering av el-, tele- 
och taxibranscherna. Riksbanken inforde 1993 ett inflationstak, innebårandes att inflationen 
skall vara på 2% med en tillåten avvikelse på +/- 1%. Detta var definitivt ett avsteg från den 
gamla politiken, dår målet inte var låg inflation utan låg arbetsloshet - trots att hog inflation 
leder till okad arbetsloshet. 

Den offentliga sektorn 

En av de vågledande tankarna i den "svenska modellen" var att den offentliga sektorn skulle 
agera som motor och båra den privata sektorn i lågkonjunkturer. Att den offentliga sektorn 
på något vis skulle bidra till den ekonomiska tillvåxten har aldrig kunnat bevisas. Den svenska 
erfarenheten visar istållet att svensk BNP-måtning overskattar levnadsstandarden relativt 
andra lånders utveckling. Detta eftersom tidigare oregistrerade tjånster som utfordes i 
hemmen, såsom vård av barn och gamla, hos oss kommit att utforas i den offentliga sektorn 
i hogre g ras ån i andra lånder. Detta såger forstås ingenting om levnadsstandard. Har en 
månniska det båst med nåra och kåra, eller på en aldrig så kvalificerad vårdinråttning? 

Norge år en intressant jåmforelse. Dår har till exempel utforsåljningen av apoteken (2001) 
snarare bidragit till en effektivitetshojning. Huvudmannen for forslaget, Asmund 
Kristoffersen, parlamentariker for socialdemokraternas norska systerparti Arbeiderpartiet, 
lyfter fram att Norge efter ombildningen har fått 200 st nya apotek. Han menar också att de 
svenska socialdemokraternas instållning att bevara ett statligt monopol over varor som bor 
såljas på marknaden år gammalmodig. Den svenska apotekschefen i Oslo, Per Carlsson, såger 
samtidigt att det har kommit hundratalet svenska apotekare till Norge, for att forverkliga 
idéer och nå nivåer inom branschen som inte kan nås i Sverige. Offentliga monopol riskerar 
alltid att oka stagnation och minska effektivitet. 

Till detta kommer att den offentliga sektorns bidrag till BNP råknas ut från kostnadssidan, 
och ingen hånsyn tas till vad som egentligen produceras. I Sverige visar trenden en negativ 
utveckling, det vill såga att vi spenderar stora pengar på den offentliga sektorn men vi får 
inte ut det vi betalar for. Detta har medfort en overvårdering av Sveriges BNP, och det har vi 
kunnat se under senaste åren att trots stora neddragningar och dårtill såmre vålfårdsservice 
har kostnaderna inte minskat utan snarare okat. Statsskulden år ett bevis for vad den 
offentliga sektorn kostat. Den består av upplåning for att tåcka budgetunderskott, som i sin 
tur skapas av for stora utgifter hos Staten. Statsskulden som borjade byggas på 1975, 
uppgick då till knappa 100 miljarder kr, men redan 1998 var den over 1,400 miljarder kr. 



År 2002 gjorde Europeiska Centralbanken (ECB) en utredning av hur den offentliga sektorn 
fungerar hos 23 st OECD-lånder. I rapporten konstateras att Sverige har våstvårldens dyraste 
och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha samma vålfård till hålften av 
skatteintåkterna, jåmfort med de systemlosningar som andra lander anvånder. Det finns inte 
heller något annat land som skulle kunna spara så mycket i den offentliga sektorn som 
Sverige. I rapporten konstateras att motsvarande ineffektivitet år kånnetecknande for andra 
lånder med stor offentlig sektor. 

Sveket mot ålderdomen 

Som ovan nåmnts har utvecklingen fort Sverige i stor utstråckning bort från den marxistiska 
fåran, varfor Huntfords tes om en centralstyrd ekonomi och planekonomiska liknelser kånns 
fjårran i modem tid. Det år dock ett viktigt perspektiv, eftersom det ger en bra forståelse for 
socialdemokraterna och dess idag visionslosa politik. Det mål som socialdemokraterna satte 
under 1930-talet och lovade dåtidens svenskar att uppfylla visade sig vara en illusion. Den 
modell som av socialdemokraterna skulle bli vårldsledande, blev istållet vårldens fiasko. Hur 
gick det då for dem som blev lovade "den lysande framtid"? Vi återvånder till tiden fore 
1970-talet. 

Den under efterkrigstiden exploderande ekonomi som vi i efterhand brukar omtala som 
"rekordåren" forutsatte givetvis villiga arbetstagare. Huntford skriver med kritisk underton: 
"nationen arbetade hårt under uppoffrande av den omedelbara fortjånsten till formån for 
framtida vålstånd." De som blev lovade guld och grona skogår, de 20- och 30-talister som 
idag år pensionårer, såg hur deras pensioner ståndigt våxte, till synes ut an slut. 

Men de som byggde och stråvade efter socialdemokratins utopi blev i slutåndan sjålva 
snuvade på konfekten. Vid slutet av 1950-talet kom LO på att det måste vara oråttvist att 
tjånstemånnen, vars loner var proportionerligt hogre, fick en motsvarande proportionerligt 
hogre pension ån vad LO-medlemmarna fick. Socialdemokratin konstruerade det så kallade 
ATP-systemet, som skulle utjåmna skillnaderna. I och med det ta skulle LO-medlemmarna få 
samma pension som tjånstemånnen, men bara betala en bråkdel av vad tjånstemånnen 
betalade från sina loner. Kontentan var alltså att en omfordelning av pensionspengar skulle 
ske f rån tjånstemånnen till LO-medlemmarna. 

De borgerliga opponerade sig så gott det gick, dels ifråga om att tjånstemån och LO- 
medlemmar skulle ha samma pension trots att tjånstemånnen under lång tig hade avstått 
egen loneutveckling till formån for sina pensioner, des att det var en fråga om alltfor låga 
inbetalningar från LO-medlemmarna. Efter flera års brinnande debatt gick 
socialdemokraterna segrande ur ATP-striden. Systemet rostades igenom i riksdagen år 1958 
ed minsta mojliga marginal: i sista stund hade en folkpartist lagt ner sin rost. 

Denna utjåmningsreform som innebar att LO-medlemmarna fick ut mer ån de betalade in, 
medforde att den samlade pensions-kakan borjade tåras på ganska rejålt. Regeringen lade 
också de pengar som kom in till pensjonssystemet på hog, och återinvesterade dem inte alis 



under lång tid. Detta ledde till att den parallellt forda inflationspolitiken i mycket hog grad 
urholkade vardet av pensionerna. Sjoålva inflationspolitiken, med galopperande priser och 
loneokningar, overanstrångde också arbetsmarknaden och darmed handeln - varpå 
Regeringen devalverade valutan, och darmed ytterligare forsakrade vardet av folkets 
pensionsbesparingar. 

Efter riksdagsbeslutet år 1958 insåg oppositionen att ATP-systemet åndå inte gick att gora 
något åt med socialdemokratisk majoritet i riksdagen. Att de holl låg profil i pensionsfrågan 
och fokuserade andra sakfrågor var en forutsåttning for att den borgerliga regeringen Fålldin 
skulle kunna komma till stånd år 1976. Troheten mot ATP-systemet stadfåstes också 
ordentligt i de b åda borgerliga regeringsforklaringarna 1976 och 1979. Systemet hade dock 
redan då vuxit sig så stort och sofistikerat att endast ett litet fåtal experter kunde overblicka 
det helt och hållet. Regeringen Fålldin borjade utreda dess faktiska konsekvenser och om det 
var långsiktigt hållbart, men pensionsfrågan overskuggades helt av 1970-talets debatt om de 
kontroversiella lontagarfonderna. På så sått kunde socialdemokratin komma undan med 
detta missbruk av både vålfårdssystemet och landets ekonomi under nåstan fyra decennier 
som ATP-systemet kom att innebåra. 

År 1982 presenterades den socialdemokratiska regeringen Palme med den forstå rapporten 
om, att pensionsutbetalningarna oversteg inbetalningarna. De socialdemokratiska 
budgetproblemen var dock storre ån så, och kortsiktiga omfordelningslosningar valdes for 
att oka trovårdigheten i de socialdemokratiska loftena om att man hade situationen under 
kontroll medan den så kallade svekdebatten rasade. Bland annat "lånade" Regeringen stora 
summor från de allmånna pensionsfonderna for att tåcka sina budgetunderskott. Ytterligare 
ett ingrepp, således, i pensionårernas tillgångar. Dessa pengar kom aldrig tillbaka. 

Framåt mitten på 1980-talet sade det stopp, når det gick upp for alla att det inte fanns 
tillråckligt med pensionspengar, och att någonting gått våldigt fei med pensjonssystemet. 
ATP-striden blossade upp igen. Regeringen tillsatte en utredning, den så kallade 
Pensionsberedningen. Genom detta sånktes temperaturen i debatten snabbt, och en 
flyttades in i de slutna styrelserummen. Når pensionsberedningen slutbetånkande lades 
fram år 1990 visade den sig ha pråglats av oenighet både i utredningsarbetet och i 
slutsatserna. Slutsatserna motsvarade av allt att doma socialdemokratins uppfattning från 
1980-talets borjan. Ledamoterna hade inte heller lyckats enas om en gemensam losning. 
Trots de djupgående problemen i en for socialdemokratin mycket kånslig fråga lyckades de 
hålla debatten om pensjonssystemet under ytan i valrorelsen 1991. Detta hindrade inte att 
socialdemokratin forlorade detta val, och den borgerliga regeringen Bildt (1991-94) 
tilltrådde. 

Når man summerar erfarenheterna av ATP-systemet kan man konstatera att det medforde 
att nåstan en hel generations pensionsbesparingar gick upp i rok. For att ha råd med 
pensionsutbetalningarna hade Regeringen i allt storre utstråckning tagit 
pensionsinbetalningar från de yrkesarbetande for att finansiera utbetalningarna till de 



nuvarande pensionårerna. Foljden blev att man alltså inte långre arbetar ihop till sin egen 
pension - utan till sina foråldrars. Darmed hade socialdemokratin också lyckats slå in ånnu 
en kil i familjerna. 

Med regeringen Bildt påborjades en genomgripande pensjonsreform, och det nya 
pensjonssystemet fullbordades under den nya socialdemokratiska Regeringen Persson år 
1998. De borgerligas bidrag till forbåttringen medforde bland annat en minskad ekonomisk 
omfordelning mellan generationerna. 

Idag finns ett mycket allvarligt problem med att en stor andel av dagens 
pensionsinbetalningar går direkt till pensionsutbetalningar. Når 40-talisterna nu går i pension 
skall de alltså bli forsorjda av den klart mindre generationen av 70- och 80-talister. Det år 
helt enkelt ohållbart. Problemet med våxande andel pensionårer hade aldrig uppstått om 
man bara hade betalat in till sin egen pension, så som det var innan ATP-systemet infordes. 
Problemet våxer nu i takt med att andelen pensionårer våxer allt storre. Det kan innebåra 
både att hojda skatter och hoj pensionsålder blir fullståndigt nodvåndigt inom en ganska 
snar framtid, oavsett vilken sida som sitter i regeringsstållning. 

Den svenska kollektivismen 

Något som inte i speciellt stor utstråckning har foråndrats i det ekonomiska systemet sedan 
Huntford skrev sina teser år fackforeningarnas starka makt. Fackforeningarna i Sverige har 
alltid tjånstgjort som socialdemokratins vakthundar, som man bussar på nåringslive. Precis 
som i totalitåra stater som Tredje riket i Tyskland, det fascistiska Italien och et socialistiska 
Sovjet, har man i Sverige genom Saltsjobadsavtalet inråttat en ordning dår å ena sidan 
arbetsfred skall råda, och dår å andar sidan fackforeningarna tjånstgor under ett parti allena 
och piskar upp massorna mot politisk opposition och foretag som inte vill råtta in sig i leder. 
De fackliga går emellertid inte på storforetagen med samma kraft som de går på 
småforetagen. Småforetagarna år tacksamma offer också såtillvida att de sållan vet exakt 
vad som gåiler. 

Ett exempel på den tydliga marxistiska ådran år de uppgifter som låckte ut till massmedia 
sommaren 2006. Janne Josefsson, journalist for statliga Sveriges Television, intervjuade den 
forre LO-ordforanden Stig Malm i programmet "Josefsson". Det kom då fram att 
loneavtalsrorelsen 1986 gjordes upp bakom lykta dorrar. På motet var Stig Malm, 
finansministern Kjell-Olof Feldt och Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar. Dessa kom overens 
om en ungefårlig loneokningsnivå och fick sedan de ovriga LO- och SAF-forbunden att gå 
med på ett tvåårigt avtal om 5% loneokning. 

Andra metoder, som bland annat fackforbundet Byggnads anvånder sig av, år att besoka 
hantverkare som driver eget. Om de inte ansluter sig till fackforeningen kan Byggnads 
forsvårar for dem att gora sitt jobb, till exempel genom blockad till att se till så att de 
svartlistas och inte får utfora arbetsuppgifter dår byggnads arbetare. Vidare måste alla 
hantverkare som år egenforetagare inom byggbranschen och som inte år medlemmar i 



Byggnads betala en avgift på 1,5% av inkomsten till fackforeningen, ett så ka Mat 
"granskningsarvode". Detta arvode har genererat facket over 100 miljoner kr per år, trots att 
inga granskningsuppdrag bedrivits. Våren 2007 har dock EG-domstolen olagligforklarat 
denna extraavgift, och den år numera borttagen. 

Forutom att pressa pengar av foretag och nåringsidkare anvånder facken också 
kollektivavtalen som våpen. De fackliga organisationernas kamp mot arbetare från andra 
lånder har ingenting med att de skall få båttre avtal att gora. De tjånar betydligt mera hår ån 
i sina hemlånder. Den arbetsplats som Byggnads satte i blockad i Vaxholm år 2006 hade 
dessutom båttre loner ån vad som stod i det svenska kollektivavtalet. Det handlar, som 
vanligt, om pengar och makt. 

I Goteborg gick Hotell och Restaurang-facket i december 2006 till angrepp mot salladsbaren 
Wild n' fresh. Ågaren Sofia Appelgren var inte intresserad av att teckna kollektivavtal, 
arbetsvillkoren var lika bra eller båttre ån dem kollektivavtalen kråvde - med ett smårre 
undantag som råttades till så fort det upptåcktes. Hennes beslut var också forankrat hos 
hennes anstållde som for sin del inte heller ville gå med i facket. Då forsatte facket den lilla 
lunchrestaurangen i blockad. Blockaden utvidgades under julen med sympatiåtgårder som 
medforde att soporna inte kordes ivåg, något som också drabbade alla andra nåringsidkare 
dår i saluhallen. Tanken var att Sofia Appelgren i solidaritet med sina stackars kollegor, som 
fick a lit svårare att driva sin verksamhet i takt med att sopberget våxte, skulle skriva på 
kollektivavtalet - som om det var hon och inte facket som forsatte dem alla i den ogorliga 
situationen. Med stod av allmånheten och åven kollegorna stod hon på sig, och till slut fick 
miljøforvaltningen tråda in och med hånvisning till hålsofaran stå I la den saken tillråtta. 
Blockaden fortsatte dock ofortutet, och i februari 2007 meddelade Sofia Appelgren att hon 
inte står ut mer, och har beståmt sig for at sålja sin salladsbar. 

Att facken arbetar på detta vis skadar inte bara den svenska ekonomin. Det år också, som 
Huntford framhåller, ett bevis på det demokratiska underskottet i socialdemokraternas 
Sverige. I Sverige råder sedan 1974 foringsfrihet, men eftersom fackforeningarna i Sverige 
under socialdemokratiskt styre blir en del av Staten, och dårmed per definition en del av det 
statliga våldsmonopolet, åger fackforeningarna rått att tvinga svensken till att bli medlem 
och att teckna kollektivavtal. Detta oaktat att det strider mot foreningsfriheten sådan den 
stadgas i Europakonventionen om de månskliga råttigheterna och friheterna (EKMR). 

Då Huntford var i Sverige under 1960- och 1970-talen var hela 95% av den arbetande 
befolkningen fackanslutna. Sedan dess har allt fårre valt att ansluta sig och i dag har TCO och 
SACO tillsammans ca 1,859,000 medlemmar, och LO ca 1,831,385 medlemmar (2005), vilket 
totalt utgor 40,6% av Sveriges befolkning. 

Internt har disciplin och solidaritet varit en sjålvklarhet inom fackforeningarna, skriver 
Huntford. Det har naturligtvis varit av avgorande betydelse for att dessa skall kunna 
forhandla farm centrala loneavtal - det vill såga avgorande for centralstyrningen i Sverige. 



Medlemmarna lyder sina ledare i princip utan att ifrågasåtta och godtar den hierarkiska 
struktur som finns, skriver Huntford och gor jåmforelsen att "LO kraver lydnad framfor de 
enskilda fackorganen, som biskopen framfor sockenpråsterna." Sverige har genom denna 
attityd undgått den annars mycket vanliga konflikt som många lander bevittnat mellan de 
lokala fackforeningarna och deras centralorganisation. De breda lagren forstod hår tidigt 
fordelarna ed storre grupper vid avtalsforhandlingar och ledarna inståmde naturligtvis då 
det gav dem sjålva storre makt. Det år båttre att tjåna en stor organisation ån att styra en 
liten. I sammanhanget kan nåmnas att sociologen Robert Michels redan for 100 år sedan på 
ett trovårdigt sått har analyserat dessa samband. 

Genom att aktivera sig inom LO får man också tilltråde till maktens korridorer, på grund av 
den tåta sammankopplingen med socialdemokratin. LO har forut till ett flertal viktiga 
maktpositioner inom Staten, och samarbetet mellan LO och det socialdemokratiska Partiet 
handlar också om omfattande ekonomiskt understod. Under en gemensam valupptakt, det 
så ka Made Orebromotet i februari 2006, overlåmnade till exempel LO en check på 60 
miljoner kr till Partiet. I LO:s stod ingår åven dagsverken. Demn samlade arbetstid LO- 
medlemmar lade ned under vaiet 2006 gemensamt med reklamkampanjer for 
socialdemokraterna kan beråknas till over en halv miljard kr. 

I jåmforelse med USA, vars kostsamma valkampanjer ofta bespottas från vånsterhåll, satsade 
LO år 2006 sex gånger så mycket pengar per capita på en socialdemokratisk seger i Sverige, 
ån vad George W. Bush gav ut per capita i presidentvalskampanjen 2004. Detta trots att 61% 
av LO-medlemmarna har påvisats vara emot stodet till socialdemokratin. LO anses också 
garantera upp emot 40% av de socialdemokratiska riksdagsmandaten. Som tack for dessa 
tjånster har LO genom den over 100-åriga lojaliteten erhållit en maktposition i Sverige som 
overglånser Riksdagen, precis som fallet var i den totalitåra nationalsocialistiska "folkstaten". 

Arbetsdomstolen 

Kopplat till fackrorelsens starka maktposition, har också ett speciellt organ, Arbetsdomstolen 
(AD), inråttats for att losa de tvister som uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagare. 
Arbetsdomstolen år en partssammansatt domstol. For att ge domstolen legitimitet hos 
arbetsmarknadens parter finns representanter från båda sidor med. 

AD har hogst fyra ordforanden, fyra vice ordforanden och 17 st andra ledamoter. 
Partssammansåttningen ser ut som så: fyra ordforanden som år lagfarna domare, en vice 
ordforande som år lagfaren domare och tre andra oberoende ledamoter. Dessa fem har 
ingen anknytning till arbetsmarknadens parter. Resterande ledamoter utses alla på forslag av 
arbetsmarknadens parter. Fyra av ledamoterna utses av Svenskt Nåringsliv, en på forslag av 
Svenska kommunforbundet, en av Landstingsforbundet, en av Arbetsgivarverket, fyra av LO, 
två av TCO samt en efter forslag från SACO. 

Denna sammansåttning innebår att juristerna år i minoritet i domstolen, och upplågget år 
unikt i de våsterlåndska demokratierna. Vål att mårka inforlivades Europakonventionen om 



de månskliga råttigheterna (EKMR) med svensk lag 1995, varmed all lagstiftning och 
råttstillåmpning i Sverige måste folja EKMR. Likafullt strider alltjåmt ordningen i AD mot 
råtten till en råttvis råttegång enligt EKMR, vilket bland annat innebar att domstolen skall 
vara oavhangig och o partisk. 

Besluten i AD kan inte overklagas och kan dårfor i vissa fall bli vågledande for 
råttstillåmpningen. Det innebar att AD som specialdomstol har en liknande status på 
arbetsmarknaden som Hogsta Domstolen (HD) har inom den "vanliga" råttskipningen. Det 
demokratiska i detta både kan och bor ifrågasåttas. 

Analys: Materialismens totala genomforande 

Huntford år hår inne på ett område med stor komplexitet. Arbetarrorelsen har såvål i sin 
egenskap av intresseorganisation och opinionsbildare som i regeringsstållning påtagit sig 
uppgiften att bredd och auktoritativt vårna om sina medlemmars intressen. Inte "folkets" 
intressen, vål att mårka. I den uppgiften har de ansett ligga att systematiskt motverka och 
såtta tumskruvar på det borgerliga samhållet liksom på privata foretag och inråttningar. 

Den ofta angripna borgerliga idén om att var och en skall kunna klara sig på egen hand har 
ansets utelåmna sårskilt de mindre bemedlade åt godtycke och otrygghet. Långtgående 
styrning och kontroll av de ekonomiska och finansiella processerna har ansetts motiverade 
och legitima. Också socialdemokratins stråvan att tidigt bygga upp en egen "vårld" med ABF, 
riksbyggen, Reso etc. måste betraktas i detta ljus. Inser man inte denna hotbild år det lått att 
man tolkar Huntford som extrem, ja kanske rentav paranoid. Hans slutsatser i dessa 
avseenden står dock oftast i overensståmmelse med arbetarrorelsens egna deklarerade mål. 

Det kan konstateras att socialdemokratin i god socialistisk och materialistisk anda genom en 
rad reformer for att omgestalta den svenska samhållsordningen har omvandlat det mesta i 
samhållet till någonting matbart i pengar. De har sedan på alla sått tagit kontroll over 
pengaflodena, vilket inneburit at politiken trångt in i alla segment inom och delar av 
samhållslivet. Fackrorelsens makt over arbetsmarknaden år en god utgångspunkt for den 
organiserade och statsbårande arbetarrorelsens fortsatta kontroll over hela det ekonomiska 
systemet. I ljuset av detta kan till exempel Saltsjobadsavtalet betraktas inte bara som ett sått 
att åstadkomma arbetsfred, ut an dessutom som ett sått att kontrollera nåringslivet i vidare 
mening. I Sverige sitter Staten och kapitalet i samma båt. 



7. Vålfård som instrument for social kontroll 


"Vålfård forpliktigar" 

I verkligheten kan mål och medel sållan skiljas åt. Så år det också med svensk 
Socialdemokrati. I denna maktapparats hånder år vålfården inte bara ett mål påpekar 
Huntford - den år lika mycket ett medel. Åstadkommande av materiell trygghet kan endast 
indirekt sågas utgora ett redskap for politisk manipulation. Men når den materiella 
tryggheten blir någonting allomfattande, och overhuvudtaget allt av vårde i den synliga 
politiken hånfor sig till just materiella ting, nårmar man sig någonting mera konkret i detta 
hånseende, menar Huntford. Då blir det med ens mojligt att foråndra ett folks mentalitet 
och gora dem mottagliga och fogliga for den sociala ingenjorskonsten. Just denna roll har 
enligt Huntford vålfården spelat i socialdemokratins hånder. Som verktyg for social 
manipulation år vålfårdsstaten utmårkt såtillvida att den har ett positivt sken over sig over 
sig och bår med sig en Vision om en båttre vårld for alla. En sådan Vision år åven for dess 
motståndare svår att ifrågasåtta. 

Huntford såger att vålfården inte har någon tendens att avtrubba viljan till arbete, och det år 
korrekt. Svenskarna arbetade sig sjålva till ohålsa redan vid den tidpunkt då Huntford skrev 
Det blinda Sverige - och de gor det i ånnu storre utstråckning idag. Ett vålkånt faktum år att 
Sverige idag har den mest sjukskrivna befolkningen i vårlden. Arbetslivsinstitutet 
presenterade 2004 en rapport som bland annat framlade ett genomsnitt over de europeiska 
medlemmarnas sjukfrånvaro åren 1983-2001 i åldrarna 20-64 år. Rapporten visar 
skillnaderna i sjukfrånvaron mellan lånderna med hånsyn till arbetsmarknads- och 
demografiska faktorer. I de lånder som varit medlemmar i El) åren 1983-2001 låg snittet på 
1,7%. I Sverige låg genomsnittet på 4,2%, det hogsta i Europa. Underlaget byggde bland 
annat på en studie av Expertgruppen for Studier i Offentlig Ekonomi (ESO) benåmnd "Den 
svenska sjukan - sjukfrånvaron i åtta lånder" (2002). ESO, som låg under 
Finansdepartementet, lades ner sommaren 2003. Forklaringen år, enligt professor Goran 
Skogh, att den bild ESO presenterade inte ståmde overens med den bild som Regeringen 
ville måla upp. Det hjålpte dock inte att stånga ned ESO. 2005 kom en OECD-rapport som 
redovisade att Sverige inte bara hade Europas, utan vårldens hogsta sjukfrånvaro. En 
heltidsa nstå Ild år i Sverige i genomsnitt sjukskriven drygt 25 dagar per år, i jåmforelse med 
OECD-genomsnittet som ligger på 12 dagar. 

En forklaring till det hoga sjukskrivningstalet i Sverige redovisades i Dagens Industri. I Sverige 
manipulerar socialdemokraterna statistiken for att få ned arbetsloshetstalen. Man beråknar 
att 250,000 månniskor av dem som år sjukskrivna eller fortidspensionerade egentligen år 
arbetslosa (2006). Sommaren 2006 kunde till exempel konstateras att socialdemokratins 
vallofte från 2002, om att andelen sjukskrivna skulle halveras utan att påverka andelen 
fortidspensionårer, då inte hade uppnåtts. Istållet hade andelen fortidspensionårer på fyra 
år okat med 80,000 personer, till att omfatta totalt 550,000 månniskor. 

I Arbetarbladet publicerades också en artikel som belyste socialforsåkringsutredningens 
arbete, som då hade kommit ut med sin sjunde skrift i serien Samtal om socialforsakring dår 
man håvdade att materialet skulle nå ut till medborgarna i en "bred och folkbildande 
debatt". Av materialet framgick bland annat foljande: "Vår bedomning år att det som ligger 



nårmast till hands år att befria låkarna från ansvaret att bedoma arbetsformåga. Hår år det 
tåmligen uppenbart att den genomsnittlige låkaren inte besitter någon speciell professionell 
kunskap som kan vara till hjålp i bedomningen." Med andra ord - en låkare kan enligt 
utredningen inte bedoma om en person år sjuk nog att inte kunna arbeta. Enbart 
myndighetstjånstemånnen skall få gora denna bedomning. Inneborden år glasklar: åven de 
som verkligen år sjuka skall tvingas i arbete for att båttre på siffrorna, och bedomningen sker 
i enlighet med Regeringens riktlinjer snarare ån utifrån den enskildes behov. 

Den socialdemokratiska vålfårdsstaten i verkligheten, det vill såga fjårran från festtalens 
illusionsmakerier, år både en piska och ett beroendeframkallande medel - forutom att dess 
framåtskridande åven lått motverka al It vad kultur och familjeliv heter, skriver Huntford. Ett 
stort problem att brottas med for vålståndets byggare år att folket inte kan tillåtas få det så 
bra att de ifrågasåtter behovet av ytterligare "hjålp" - det vill såga understod - av det 
socialdemokratiska Partiet. Huntford formulerar det mycket tråffande: "Den sociala 
trygghetens syfte år att hålla noden från dorren utan att nå upp till vålståndets troskel." 
Skulle folket bli alltfor nojda med sin tillvaro finns alltid risken att man våljer ett annat parti 
ån socialdemokraterna och upphor att vara tacksam over den slags skatteåterbåring på 
medborgarnas egna loner, som den socialdemokratiska Staten formedlar i form av bidrag av 
olika slag. 

De svenska medborgarna har mer eller mindre accepterat ett noga inrutat och organiserat 
liv dår Staten foljer en från vaggan till graven, for att i gengåld få ett "samhålle som år bra for 
alla" - åtminstone ett samhålle som Regeringen sager år bra for alla. Konformiteten, att 
forsaka personliga onskemål for "kollektivets båsta", år det pris svenskarna fått betala, och 
på ytan också ansett sig vil liga att betala for ett samhålle dår Staten tar allt ansvar. 

Stundtals har åndå svenskarna varit tvungna att anpassa sig efter obehagliga omståndigheter 
som upptråder i deras Stat. "Men då det skett i utbyte mot ekonomiska och tekniska 
formåner har det ansetts vårt priset", fastslår Huntford. Inte for att det år till så stort skydd 
for arbetsti llfå I lena, utan nårmast for att sjålva forandringen forstås som ett vårde av 
nårmast overjordiskt slag. Det år socialdemokratin och vånstern som stått for foråndringarna 
i samhållet under 1900-talet, och i retoriken dårmed också allt det goda som uppkommit i 
Sverige under detta århundrade. Detta fastån det for en utomstående år lått att se att 
mycket av det goda intråffat samtidigt i andra lånder och av andra skål. Allt det onda år i den 
socialdemokratiska retoriken just sådant som absolut måste foråndras, "for folkets skull". 
Detta, tycker Huntford, såtter finger på det "demokratiska" inslaget i det socialdemokratiska 
samhållssystemet. De svenska medborgarna, skriver Huntford, synes honom vara fullståndigt 
nojda med att låmna all makt i hånderna på byråkraterna, om bara fasaden ser bra och fin 
ut. 

Den svenska vålfården i perspektiv 

Sverige framstålls i socialdemokratisk propaganda allt som oftast som "vårldens båsta land", 
och anses ha den storsta sociala trygghet som existerar. Enligt av våra internationellt mest 
kånda nationalekonomer, Assar Lindbeck, år vålfårdsstaten rentav "en triumf for den 
modema civilisationen" (The Welfare State, 1993). Detta år, enligt Huntford, en bild som inte 
alis ståmmer overens med verkligheten - inte i ekonomiska termer, absolut inte i termer av 



kulturella insatser och ej heller så vad gåiler social trygghet. De jåmforelser med andra 
lånders vålfård som år rimliga att gora, som har gjorts och som påvisar dessa sidor, slår 
mårkligt nog inte igenom. 

Sverige har vid nårmare granskning Europas mest utvecklade men också mest otillgångliga 
sjukvård. I sammanhanget kan också nåmnas att USA, som av den svenska Regeringen 
ståndigt utmålas som den stora principiella antagonisten, skiljer sig i vålfårdshånseende inte 
negativt från Sverige. USA år snarast mer framstående inom en rad områden, inte minst når 
det gåiler forskning och sjukvård. 

Den relativt utbredda brottsligheten i Sverige år också en il la dold spricka i samhållsfasaden. 
Tendensen var mårkbar redan på 1960-talet. Huntford noterar att våldsbrotten i Sverige 
okat, ungdomsbrottsligheten var redan vid tiden for hans bok den hosta i Våsteuropa, och 
den ekonomiska brottsligheten hade borjat bli ett gissel. Trots att det inte finns några sociala 
oråttvisor att tala om nåder en dålig svensk vana att skylla på omståndigheter utcmfor den 
enskilde, noterar Huntford. 

Det enda system som Sverige i en internationell jåmforelse kan beromma sig av, år 
bidragssystemen, som år mera omfattande men också dyrare ån hos något annat land i 
våstvårlden. Skil Inaden gentemot de ovriga våstlånderna i fråga om vålfård år enbart en 
gradfråga. Europas avancerade lånder forser numera sina medborgare med i stort sett 
samma mått av social trygghet som Sverige, och vålfården år på så vis inte en socialistisk 
uppfinning, utan det modema samhållets kånnetecken. De konservativa statsmånnen Otto 
von Bismarck (Preussen) och Charles De Gaulle (Frankrike) kan knappast beskyllas for 
vånstertendenser, men likafullt var de pionjårer for att inråtta sociala trygghetssystem i sina 
hemlånder. 

Forutom det omfattande bidragssystemet skiljer sig Sverige i jåmforelse med andra 
vålfårdsstater i endast ett avgorande hånseende, skriver Huntford - och det år ifråga om 
vålfårdens anvåndningsområde. Socialdemokratin har medvetet utnyttjat vålfården till att 
kontrollera sin befolkning. Han skriver att socialdemokratin "har lårt sig hur man fjåttrar 
medborgarna genom att spela på deras kånsla av skuld och tacksamhet". Medan man i 
ovriga vårlden ser staten som tjånare och medborgaren som "kunden som alltid har rått", 
har utvecklingen i Sverige blivit den att medborgaren formåtts tro att det år han som år 
tjånaren, odmjukt tiggandes vid socialdemokraternas hoga bord om de smulor som "i 
allmånhetens intresse" kan medges honom. 

I den ovriga våstvårlden utgor vålfården ett neutralt hjålpmedel som man kan begagna sig av 
vid behov ungefår som med jårnvågar, telefon eller postkontor. Vålfården dår fungerar 
enbart som utvidgning av samhållsservicen och vålfård i denna bemårkelse saknar våsentlig 
politisk betydelse. Inget parti någonstans år dock som i Sverige så intimt forknippat med 
vålfårdens sjålva existens, och fungerar så att den praktiskt taget låser medborgaren i den 
socialdemokratiska Statens hågn. I Storbritannien var det Labour som grundade den 
modema engelska vålfårdsstaten, skriver Huntford, men det hindrade inte Labour från att 
forlora makten. I Sverige har utvecklingen blivit en annan. Den sociala vålfården exploateras 
avsiktligt for att hos medborgaren skapa en kånsla av forpliktelse och tacksamhet gentemot 



den Stat, som enligt den socialdemokratiska propagandan forser honom med allt gott och 
viktigt i livet. 

For att ta skolvasendet som exempel, så år all undervisning gratis och statshjålp till tåckande 
av levnadsomkostnaderna också fritt tillgångliga utan kompetensprovning. Men hår finns 
också for universitetsstudier ett viktigt undantag som sårskilt utformats for att forma 
akademikern till undersåte, menar Huntford: studiestodssystemet som i decennier varit 
otillråckligt for att tåcka alla faktiska levnadsomkostnader for den enskilde studenten och 
som till två tredjedelar består av lån. Idag (2006) ligger totalsumman inklusive lån under den 
officiella nivån for existensminimum (for ensamstående vuxen 4100 kr/mån efter att fasta 
kostnader, inklusive bostad, år betalda), och med återbetalning ånda in i 60-årsåldern 
uppråtthålls ett enastående effektivt verktyg att påminna också denna viktiga samhållsgrupp 
av potentiella fritånkare och ifrågasåttare om deras stora tacksamhetsskuld och dårmed 
direkta avhångighet av den svenska Staten. 

Sårskilt påtagligt, skriver Huntford, år att i storre delen av våstvårlden år det lagen som 
betraktas som grunden for medborgarnas sociala trygghet. I Sverige intar vålfårdsstaten 
motsvarande position. Ur det svenska folkets synpunkt år lagen for sin del något av ett 
elitprojekt som endast indirekt beror den enskilde medborgarens situation, och når det 
mårks år det i regel på det negativa planet. Hårigenom, skriver Huntford, inpråntas vad som 
liknar en slavmentalitet genom det svenska vålfårdssystemet och dess institutioner. 

Folkhålsomonopolen 

Vålfården som verktyg for kontroll kommer tydligt till uttryck genom den svenska 
folkhålsopolitiken. Typexemplet år den rigorosa kontrollen av svenska folkets dryckesvanor. 
Det faller ån idag på kommunens lott att ge att ge utskånkningstillstånd och reglera 
oppettider på krogarna, liksom alkoholmonopolet Systembolaget alltjåmt handhar landets 
alkoholhandel (2007). 

Efter ett fåtal borgerliga regeringar går det inte långre att med tvång omhånderta en myndig 
peson på basis av att denne år alkoholiserad. På 1970-talet var det dock annorlunda. På varje 
ort fanns då en nykterhetsnamnd, vars uppgift var att overvaka medborgarens vandel och 
uppforande. Nykterhetsnåmnden var i lag bemyndigad att genom tvång såtta en person som 
"regelbundet anvånder alkohol till skada for sig sjålv och andra" under statlig behandling. 
Lånsstyrelsen foljde nykterhetsnåmndens anvisningar, och kunde åven låta polis framtvinga 
att dess beslut efterlevdes. EN person kunde frihetsberovas utan domstolsprovning. 
Dessutom var det inte bara "vanedrinkarna" man satte åt, utan polisen var forpliktad att 
inrapportera varje arrestering, åtal eller kontakt dår fylleri ingick. Nykterhetsnåmnden 
gjorde en forteckning over medborgare som drack, och Huntford pekar på att omkring 
200,000 st sådana bokfordes årligen. Till dessa samhållets "svarta får" såndes sedan utreda 
for att undersoka hemforhållandena, liksom om tvångsinhåmtning till anstalt verkade 
nodvåndigt. 

Man kunde tro att dessa åtgårder behovdes for att svenskarna år ett folk som dricker mer ån 
andra - men det år långt ifrån sanningen. I årskonsumtion i Europa ligger Sverige mycket bra 
till. Svenskarna dricker 6,9 liter ren alkohol per person enligt OECD (2004), och det år bara 



Norge (5,9 liter per person) och Island (6,5 liter per person) som slår den siffran. Man har 
också varnat for att superiet bland ungdomar år mycket allvarligt i Sverige, men i den 
undersokning som gjordes av Eurostat dår man sammanstållde statistiken från 31 europeiska 
lånder, kom Sverige på 27:e plats. 

Det som driver på a Ikoholpolitiken år vad Staten får in i form av skatteintåkter på 
forsåljningen. 2006 råknade Staten med over tio miljarder kr i intåkter från 
alkoholmonopolet, och då beråknade man att State forlorat 540 miljoner kr på att 
svenskarna flyr utomlands for att handla sin alkohol till lågre priser, framfor allt till Danmark 
och Tyskland. Faktum år att privatinforseln av ol och vin idag år storre ån vad forsåljningen år 
på Systembolaget. 

Genom att Staten, saktidigt som man påstår sig vilja hålla spirten borta från allmånheten, 
gor reklam for Systembolagets sortiment i stora kvållstidningar som Expressen, visar man att 
det ytterst inte år något folkhålsoperspektiv man tillåmpar - utan ekonomiska intressen. 
Totalt satsar Staten 2,1 miljarder kr av medborgarnas inkomster på reklam for 
socialdemokraternas bolag, varav 49 miljoner kr går direkt till alkoholmonopolet. 

Systembolagets ensamrått på marknaden har som bekant också skapat andra problem, dår 
anstållda utnyttjat situationen till att sko sig sjålva på leverantorerna. Det avslojades hårom 
året att anstållda mot kontant ersåttning, mutmiddagar, bjudresor eller omfattande 
varuprover gynnat vissa leverantorer. Hårvan nystades upp i januari 2003, då tio 
butikschefer fick avgå, men den visade sig vara storre ån så. Totalt 92 st åtal, varav 77 st 
gentemot topparna inom Systembolaget, gjordes och resulterade dårmed i Sveriges dittills 
storsta och mest omfattande korruptionsskandal. 

Lika motsågelsefullt agerar Staten ifråga om spelande. Spelmissbruk har långe betraktats 
som ett mycket allvarligt problem for folkhålsan, och periodvis lyfts fram som någonting 
jåmforbart med både alkohol- och narkotikamissbruk. Likafullt har Staten i Sverige inte bara 
uppråttat ett spelmonopol, man har dessutom byggt ut spelverksamheten for att under 200- 
talet åven inråtta Sveriges forstå kasinon - i statlig regi. I april 2006 redovisade Svenska Spel, 
Statens andra stora monopol, en vinst på over 1 miljard kr. Socialdemokraterna driver också 
egen spelverksamhet sedan 1956, A-lotteriet som varje år inbringar 80 miljoner kr till 
partikassan. Når tillstånd for lotterier via Internet infordes 2002, gavs statliga Svenska Spel, 
halvstatliga ATG och det socialdemokratiska A-lotteriet rått att driva sådana. 

2% av den svenska befolkningen beråknas ha någon form av spelberoende, vilket kan 
jåmforas med Storbritanniens 1,2%, ett land som alltså inte har spelmonopol. Av de 5 
miljarder kr som socialdemokratin tjånar på spelverksamheten går marginella 0,3% till vård 
och behandling av spelberoende. Till idrottsrorelsen går heller inga pengar som stod, fastån 
detta varit en forevåndning infor utbyggandet av spelmonopolet. Istållet tvingades Svenska 
Spel skånka 1 miljard kr till idrottsrorelsen 2005 som kompensation for att Staten 
konkurrerar ut idrottsrorelsens egna spelverksamhet. 

Spelmarknaden år låttare att kontrollera ån alkoholmarknaden, eftersom det inte ligger 
någon vinning for svensken att fly utomlands for att undfly ett kostnadskråvande 
spelmonopol. Hår overvakas noga medborgarens beteende, samtidigt som Staten kommer i 



kontakt med medborgaren också genom att erbjuda spel och dobbel, ståndigt påminnandes 
om hur viktigt det ar att alla hjålper till att vårna "folkhålsan". 


Den "totala" vålfårdens utveckling 

Huntford menar att svensken steg for steg formats till att odmjukt godta den 
socialdemokratiska propagandan emedan allt ifrågasåttande har kopplats samman med 
åventyrande av de sociala trygghetssystemen. Detta formande anser han huvudsakligen ha 
skett i tre steg: 

Det forstå ågde rum under 1930-talet och innebar att en miniminivå av materiellt stod gavs 
når så begårdes. Det andra ågde rum på 1960-talet och inpråntade i medborgaren att social 
vålfård år hans råttighet, och den kom då automatiskt. Detta innebar for socialarbetarnas 
råkning att istå I let for att vånta på att bli uppsokta, borjade de ge sig ut sjålva i samhållet for 
att skapa behov av sina tjånster. Det tredje steget inleddes vid 1970-talets borjan, och 
innebar att folk skulle få hjålp redan innan de forstod att de behovde den. Den sociala 
tryggheten overgick från att vara hjalpande till att bli forebyggande och i praktiken dårmed 
också styrcmde. 

Vad som ån kan bli foremål for nedskårningar i Sverige, så forblir bidragen heliga. Till och 
med kårnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sånker bidragsnivåerna, 
skriver Huntford. Som exempel kan nåmnas att nivåerna ånnu 2006 år sådana att av de 
pengar Staten tar från medborgarnas loner, går 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård 
och omsorg. Sverige har i mosats till till exempel Storbritannien, skriver Huntford, aldrig 
inom ramen for samhållsdebatten overvågt att spara in på den sociala servicen, och heller 
aldrig som alternativ overvågt att infora ett system av valfritt utnyttjande av 
vålfårdsinråttningarna. Den socialdemokratiska politiken har istållet efterstråvat att 
undanroja all motvilja hos den enskilde medborgaren mot att mer ån undantagsvis anvånda 
sig av systemet, eller for den delen låtas sig bli beroende av det. Tvårtom, menar Huntford, 
betraktas sådan motvilja som samhållsfientlighet. På detta vis garanteras, oavsett om 
avsikten kan tånkas ha varit någon annan, socialdemokratins moraliska kontroll over enskilda 
medborgarna och dess ekonomiska beslut. 

Kriminalvården 

Hur ser man då, enligt Huntford, hår i Sverige på brottslighet och straff? 
Kriminalvårdsstyrelsen, som år kopplad till Socialstyrelsen, år en nårmast klassisk skapelse av 
den socialistiska vålfårdspolitiken. Marx forklarade att brottsligheten var betvingad av 
kapitalisternas makt, och att den skulle gå att upphora. (Sovjetunionens skapare blev dock 
forvånande når kriminaliteten istållet skot i hojden efter diktaturens inforande.) 
Socialdemokraterna i Sverige har for sin del fastslagit att brottslighet år en sjukdom, menar 
Huntford. Detta sammanfaller med debatten i Sverige om personligt ansvar kontra 
miljoinverkan. Då inte den enskilda individen existerar for socialisterna, utgår man av princip 
alltid från att det år omgivningens fei: avund, våld, klassmotsåttningar, familjen, fei vånner 
eller en allmånt dålig barndom år de faktorer som anses ha gjort den kriminelle till ett "offer 
for omståndigheterna" och en person som behover visas sårskild respekt och forståelse. 



Lagbrytare i Sverige straffas dårfor i strikt mening inte for de kriminella garningar de begått, 
utan de doms alla till någon form av vård och rehabilitering. 

Vid varje lagbrott med påfoljd på minst ett års fångelse år psykiatrisk undersokning 
obligatorisk, skriver Huntford. Proceduren åger rum innan dom fålls, eller innan 
råttegångens borjan. Bredvid denna undersokning finns en personbeskrivning som talar om 
personens levnadsforhållanden. Detta år en feltolkning hos Huntford av då gållande 
lagstiftning, som stadgade att beslut om råttpsykiatrisk undersokning får meddelas antingen 
om den misstånkte har erkånt gårningen eller overtygande bevisning har lagts fram infor 
domstolen. Denna ordning gåiler fortfarande. 

Huntford drar i alla fall slutsatsen att detta tankesystem medfor att brott likstålls med 
asocialitet och ohorsamhet mot kollektivet, mer ån med bristande personlig moral. Foljden 
år att brott mot samhållets lagar blir liktydigt med galenskap. Huntford skriver: "Tendensen 
år att avfårda rebellen i psykiatriska termer med undermeningen att sjålslig hålsa år 
detsamma som konformitet." Makten hos detta tånkande forstårks då lagen praktiseras, och 
frambringar det mårkvårda faktum att en person infor råtta framgångsrikt kan forsvara sig 
och sina handlingar, men inte hållas ansvarig for dessa, om han kan gora sannolikt att han 
vid tillfållet "var ur balans". Så straffas till exempel dråp genom rattfylleri b etydligt mildare 
ån dråp utan alkohol inblandat. Huntfords analys år provokativ, men det år ett intressant 
perspektiv han ger på fakta som i sina våsentliga hånseenden gåiler ån idag. 

Sjukhusreformen 

På många områden visar Huntford hur det sena 1960-talet i Sverige blev en bas for radikala 
omvårderingar och experiment. Exempelvis borjade låkarkårens betydelse for både 
vålfården och kontrollen over individen exploateras på ett annat sått vid borjan av 1970- 
talet. År 1970 genomfordes sålunda en reform som forbjod sjukhuslåkare att ta emot 
privatpatienter och hålsotjånsten omskapades i syfte att tvinga unga låkare till offentlig 
anstållning. Dårmed fick Staten - trots ogillande och enstaka protester - vad som nårmade sig 
en direkt kontroll åven over låkarkåren. Syftet var att låkarbehandlingens natur skulle overgå 
från att behandla en enskild individ till att behandla patienten i hennes egenskap av 
samhållsmedlem, i det stora kollektivet. 

Genom att forbjuda privata kliniker, och att enbart via skattesedeln fråmja det offentliga, 
skulle patienten tvingas vånda sig till ett lokalt hålsocentrum. For att bota den stress och de 
psykosomatiska besvår som det svenska folket nodvåndigtvis drabbas av då det svenska 
samhåll rycks upp med rotterna och ersåtts med den socialistiska kontrollapparaten, skriver 
Huntford, måste låkarna också vara psykoanalytiker. Samhållet måste helt enkelt kunna bota 
hela månniskan, innan det hinner uppstå farliga slitningar från kollektivet. 

Ett våsentligt problem, skriver Huntford, skulle vara om svenskarna borjade vånda sig 
utomlands for att få vård. Men detta behov undergråvs aktivt av stråvan att utmåla 
omvårlden som en mork ålats, dår svenska formåner inte alis existerar. I sammanhanget kan 
for ovrigt noteras att en diskussion idag fors ifråga om en regel om att besok i andra EU- 
lånders vård skall goras beroende av ett landstingsbeslut. 



Osynliggorandet av emigrationen 


I en oppen vårld borde åndå vara mojligt att fly landet, om man kanner sig alltfor bunden av 
det, eller av andra skål ogillar dess samhållssystem. Gor då inte några detta, till exempel de 
mest vålutbildade? En statistik som Regeringen varit rådd for att fora fram ror alla de 
intellektuella som flytt Sverige for att slå sig ned och arbeta utomlands, skriver Huntford. Det 
vore ju forodande for utbyggandet av den socialdemokratiska kontrollapparaten att tvingas 
erkånna att hogt kvalificerade yrkeskunniga och intellektuella kånt sig manade att låmna 
Sverige. Det skulle innebåra både ett erkånnande av systemets b rister och att allmånheten 
blir upplyst om de problem for nåringslivets utveckling som det innebår att landet åderlåts 
på sin "intelligentia". Det skulle helt enkelt undergråva den socialdemokratiska 
vålfårdsmodellens centrala tes: att endast denna modell kan garantera perfektion. Det skulle 
också i stor utstråckning gora det svårt att uppråtthålla folkets tacksamhetsskuld till 
socialdemokratin, vilken i sig år en garant for fortsatta valframgångar. 

Den svenska socialdemokratin har således inte motsatt sig utan tvårtom under hela 1900- 
talet arbetar effektivt på att "gora sig av med" intelligentian, foretagarna och all effektiv 
opposition. Det vill såga man har i storsta mojliga tysthet sokt undanskaffa dem som skulle 
kunna bidra till ett gott politiskt alternativ till den socialdemokratiska vålfårdsmodellen med 
dess kontroll over folk och samhållsutveckling. Det har inte skett så som i Stalins Sovjet eller 
Maos Kina genom inråttandet av forintelselåget, utan mera omårkligt genom: 1) att 
begrånsa de relativa fodelsetalen bland samhållets intelligentia (akademiker får i allmånhet 
fårre barn ån andra grupper i samhållet); 2) att tvinga intelligentian och foretagarna flytta 
från Sverige; och 3) att infora en "politisk korrekthet" i vad som år tillåtet respektive otillåtet 
att fora samhållsdebatt om. I detta råknas debatten om utvandrade svenskar som ett 
absolut tabu. 

Analys: Vålfården som maktredskap 

Varje land forsvarar officiellt sitt stats- och samhållsskick och sina etiska och kulturella 
vårderingar. Det år någonting fullståndigt sjålvklart. Socialdemokratin i Sverige ser sig kallad 
att vårna och utveckla utsatta individers och gruppers trygghet, genom att erbjuda dem en 
tillflykt (ett "socialt kosmos", for att tala med Tage Lindblom) och anvånda en 
socialdemokratiskt styrd Stat som garant. De har också varit mycket duktiga på att bedriva 
en effektiv retorik i denna riktning. 

Huntford ser med sina anglosaxiska ogon på detta och finner det oroande från den 
personliga och håvdvunna frihetens synpunkt. Skall man peka på någonting som han 
underskattar hårvidlag, så år det att de svenska socialdemokraterna också sett sin kamp som 
ett slags forsvar for den individuella friheten. I synnerhet då de sokt frigora individen med 
lagens hjålp ur familjens och de traditionella sammanhangens grepp (se till exempel 
makarna Myrdals skrifter). Att denna i nstål Ining forsvårat for oppositionen att polemisera 
med frihetliga argument mot socialdemokratins omstopande av samhållet såger sig sjålvt. 

Når det gåiler Huntfords uppfattning att socialdemokratin utstuderat anvånt vålfården som 
sitt politiska redskap, skall hår infogas att det ofta har påpekats att svensk vålfård inte 
inråttats enligt en beståmd plan eller ens någon konsekvens idé. Nyckelordet i 



sammanhanget år snarare lapptåcke och "laga efter låge". Detta faktum motsåger i och for 
sig inte huvudtesen att den svenska vålfårdens utveckling och den sammanhorande 
socialdemokratiska propagandan kan ha format folket, eller åtminstone gjort det mera 
vållvilligt infor en allt storre Stat och dårmed också storre kontroll over de enskildas tillvaro. 

Klart tycks i alla fall vara att vårdesåttningen av Staten som individens "overformyndare" på 
1960-talet nådde sin kulmen, for att dårefter sakta men såkert avta. Också dagens 
socialdemokrati har i mycket åndrat sin instållning, i riktning mot en mer socialliberal 
framtoning. Tron på "det starka samhållet" och behovet att tillskjuta skatt for vålfårdens 
skull har dock aldrig låmnat den socialdemokratiska retoriken. 



8. Indoktrineringen som cement i samhållsbygget 


Det stora behovet av indoktrinering 

Innan arbetarrorelsen i god marxistisk anda kan såkra sin position som maktens centrum, 
måste den nodvåndigtvis garantera sin kontinuitet i regeringsstållning, skriver Huntford. 
Detta kan delvis ske genom att omstopa samhållet i en for de egna intentionerna mera 
fordelaktig form. Men minst lika viktigt år att man ståndigt på nytt befåster den positiva 
bilden av Partiet och Regeringen hos medborgarna. Sårskilt viktigt år detta i ett 
majoritetsvalsystem. I diktaturer behåller de styrande greppet om makten med våld, men 
åven dår år indoktrinering avgorande for att undvika ohanterliga uppror, for att kringskåra 
oppositionens chanser att nå stod for alternativa uppfattningar och overhuvudtaget for att 
forma befolkningen efter Partiets bild. Från Sovjet håmtar Huntford termen for saken: 
"Agitprop", det vill såga agitation i kombination med propaganda. 

Behovet av agitprop år storre, och dess uppgift mycket viktigare, i Sverige ån i andra 
socialiststater - eftersom Sverige år en demokratisk stat med flerpartisystem och 
majoritetsval. Hår finns aldrig mojligheten for Regeringen att så att såga ta till bajonetterna 
for att såkra sitt fortsatta vålde. Agitprop i någon form år det enskilt viktigaste redskapet for 
att kvåsa oppositionen och hålla Partiet vid makten. 

I Sovjetunionen och nazi-Tyskland utgjorde agitprop den "konstform" hos arbetarrorelsen 
som uttrycktes genom att kringresande teatergrupper forde fram socialistiska budskap på 
offentliga platser for att sprida idéerna till så många som mojligt. Detta skedde i form av 
politiska sketcher, revyer, massdeklamation - och inte minst genom film. I Sverige kan man 
såga att denna "rorelse" har institutionerats i och med Arbetarnas Bildningsforbund (ABF). 

Hur mårkligt det ån låter så år det ett strategiskt drag att koppla samman de blivande 
partifunktionårernas tråning med propagandaapparaten. Att indoktrinera och att bli 
indoktrinerad år två sidor av samma mynt. Syste4met gor att de styrande håller god kontakt 
med de styrda, vilket år en forutsåttning for politiskt overlevande på kort och långsiktigt. 
Huntford skriver: 

I slutåndan blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller 
Huxelys kontrollanter: kontrollen over tånkandet. Under svenska forhållanden år 
absolut kontroll ouppnåelig och faktiskt också onodig. Man kråver bara den grad av 
auktoritet som kan få folk att rosta "rått" och - vilket år lika onskvårt - att utan 
opposition folja Statens forordningar. 

Folkbildningens historia 

Folkbildning var forr i tiden, i Sverige liksom i ovriga Europa, kyrkans uppgift. Kyrkan skulle 
låra svenskarna inte bara de kristna buden och kårleksbudskapet, utan också att låsa, skriva 
och råkna samt att forstå inneborden av sin nationens kultur och omgivning (1686 års 
kyrkolag). 1842 trådde folkskolestadgan i kraft och de forstå bildningscirklarna organiserades 
1845 i Stockholm. 1868 kom folkskolorna att helt och hållet overta kyrklans roll. 



Med urbaniseringen i Sverige, då alltfler svenskar overgav landsbygden for att soka sig till 
storståderna, kråvdes ett moderniserat utbildningssystem. Från och med år 1878 utgick 
statliga bidrag och stipendier till skolor, och folkskolereformen satte fart på Sveriges 
kulturliv. Universiteten i Uppsala och Lund kom också att såtta akademisk prågel på 
folkbildningen med sina sommarkurser under 1890-talet. Folkbildningsforbundet grundades 
1903, och dår våxte åven forelåsnings- och bokformedlingar upp. Oscar Olsson utvecklade 
studiecirkelmetoden, och kulturpersonligheter som Dan Andersson, Fabian Månsson och 
Viktig Rydberg forknippas med denna rorelse. Den nya kulturella blomningen skulle inom 
kort också komma att våcka de sociala trådgårdsmåstarnas intresse. 

Arbetarrorelsen hade insett en annan mojlighet med folkbildningen. Flertalet inom 
socialdemokratin ansåg att denna kunde anvåndas till att radikalt omstopa Sverige i 
socialistisk riktning. Den sedermera grundarens av ABF Rickard Sandler anforde på SSU- 
kongressen 1907 att "folkbildningen var en forutsåttning for socialismen - ett våpen i 
kampen". 1912 grundades så ABF for att fylla denna funktion. Med vandringsbibliotek, 
studiecirklar och "flyttade folkhogskolekurser" (sedermera utmynnande i Folkuniversitetet 
1943) nådde socialisternas egen typ av bildningsverksamhet ut i hela landet. 
Korrespondentinstitut som Brevskolan kompletterade nåtverket, liksom den då nya radion. 
Enligt Torsten Fogelqvist, en tid rektor vid arbetarrorelsens folkhogskola Brunnsvik, kom 
denna snart att besokas mera av blivande funktionårer i rorelsens byråkratier ån av 
bildningshungriga arbetare. Se Ingmar Lundkvist: Kulturprosten (2005). 

Efter andra vårldskriget kom den stora expansionen, och den socialdemokratiska tanken blev 
då att folkbildningen skall utgora en "motkraft" till kommersiella intressen". 1991 åndrade 
riksdagen villkoren for statsbidragen, från regelstyrning som gållt sedan 1947, till 
målstyrning. Skoloverstyrelsen avvecklades och ansvaret for att fordela statsbidraget foll på 
det nya Folkbildningsrådet. Rådet hade som myndighetsuppgift att fordela statsbidrag till 
studieforbund och folkhogskolor samt att låmna budgetunderlag och utvårderingsrapporter 
till Regeringen, så att socialdemokratin vet att deras "bildningsvapen" fungerar. 

ABF:s successiva associerande med den svenska folkbildningsrorelsen har skapt stor respekt 
och goodwill for hela arbetarrorelsen. "Detta har oversatts till kånnbara fordelar vid 
valurnorna", skriver Huntford. "Fler roster har vunnits vid aftonskolorna ån på politiska 
moten." Detta forefaller vara en befogad uppfattning. 

ABF som politiskt våpen 

Arbetarnas Bildningsforbund (ABF) har genom åren kommit att bli den tredje viktigaste 
organisationsarmen i den socialdemokratiska maktapparaten, nårmast efter Partiet och 
fackforeningsrorelsen. Huntford kallar ABF for "den svenska arbetarrorelsens 
dominikanorden". 

ABF tjånar på en gång som arbetarrorelsens talangscout och plantskola, dit man skickar dem 
som inte klarar sig båttre i intrigerna inom arbetarrorelsens ovriga maktgrenar. Kurserna ges 
inte bara till tjånstemån och funktionårer utan också for vanliga partimedlemmar eller 
fackforeningsfolk som har en ambition eller talang for att bli ledare inom arbetarrorelsen. 
Nya tjånstemån får sin forstå skolning genom lokala ABF-kurser. Dessa ger en forstå 



undervisning i arbetarrorelsens ideologi, historia och struktur, samt i hur de skall forhandla 
fram de kollektivavtal som år dess maktbas. Om ABF:s organisation skriver Huntford: 

ABF år uppbyggt parallellt med Parti och fackorgan, så att for var och en av dessas 
"celler" finns det också ett ABF. Organisationen overvakar den politiska 
indoktrineringen i de djupa leden; samtidigt trånar den arbetarrorelsens funktionårer 
och formedlar erkånt intrådeskort till maktstrukturen. 

Den fråmsta uppgiften for ABF år att regelbundet forbereda folket for nåsta riksdagsval, och 
att såkra socialdemokratins fortsatta maktinnehav. ABF ger det socialdemokratisk 
partiprogrammet ett sken av att vara uppenbarad sanning, vilket skapar ideologiskt 
utrymme for politikerna att fylla med konkreta forslag. Partiets valmanifest kommer inte 
som ett påtvingande av idéer utan som ett svar på aktuella behov. Enligt bland annat 
Timbros studier fick ABF på 19890-talet omfattande statsbidrag, i storleksordningen någon 
miljard kr årligen i dåtidens penningvårde. 

Ett exempel bland många på hur ABF gynnas år den nationella jåmstålldhetskonferens som 
holls den 29-30 november 2005 i Orebro, i vilken ABF deltog. Oppningstalare var 
jåmstålldhetsminister Jens Orback. ABF fick drygt 520,000 kr från centralt håll bara for att 
starta ett utbildningsprojekt om FN:s kvinnokonvention i syfte att "oka kunskapen om de 
maktstrukturer som råder i samhållet och stimulera arbetet med att finna verktyg for att 
foråndra dem". 

Att ABF 2006 fokuserat på feminism och genusperspektiv år ingen til Ifå I lighet. Under 2005 
seglade feminismen upp som en storre maktfaktor på den rikspolitiska arenan, i och med det 
nybildade partiet Feministiskt Initiativ (Fl). Så småningom ledde det nya partiets uttalande 
från framfor allt ett par ledande personer till att den alltmer institutionaliserade feminismen 
borjade tappa mark. Fl :s Tiina Rosenberg uttalade i Expressen att "kvinnor som ligger med 
mån år konsforrådare", och ROKS-ordforanden (Riksorganisationen for Kvinnojourer) Irene 
von Wachenfeldt uttalade med eftertryck infor TV-kamerorna i SVT-programmet Uppdrag 
Granskning att "Mån år djur". Når den opinionsstarka, organiserade feminismen sålunda 
tappade i fortroende, var det låge for socialdemokratin att soka overta initiativet. 

Foljaktligen anordnades våren 2006 projektet Feminism 2006, i akt och mening att åter sluta 
leden bakom socialdemokratin. Den forstå aktiviteten anordnades av ABF i april. Strax 
dårefter gick ABF ut på sin hemsida med budskapet att det nu finns tecken på en våndning 
for landets feminister, med hånsyftning på projektet. De noterade att på Stockholms 
stadsteater har "Josses flickor - återkomsten" nyligen haft premiår och fått stor 
uppmårksamhet. Bland annat hade Aftonbladet - arbetarrorelsens flaggskepp inom 
mediesfåren - ka Mat den for "årets teaterhåndelse". På hemsidan noterade ABF också att det 
pågår en debatt efter jåmstålldhetsombudsmannens Claes Borgstrom utspel om att Sverige 
borde bojkotta fotbolls-VM i protest mot den prostitutionsexplosion som våntar under 
turneringen. Uppgiften anses på så vis vål genomford. Fl som under en period verkade kunna 
hota socialdemokratins stållning eliminerades i opinionsundersokningarna och 
socialdemokratins och vånsterpartiets fortroende hos våljarna okade i motsvarande grad. 

Fluntford menar att genom ABF:s centraldirigerade arbete forbereds massorna mentalt infor 
riksdagsvalet. Når Partiets representanter ute i landet soker trumma in de socialistiska 



budskapen gor de det i vetskap om att slagorden ljuder in i redan frålsta oron. Massan år, 
med ett av Huntfords favoritbegrepp, konditionerad når "sanningen" ropas ut från 
talarstolarna, och de foreslagna losningarna på problemen applåderas av våljare som "vet" 
att socialdemokratin kan att ta itu med dem - for de har ju "lyckats" losa alla viktiga (lås: 
foregivet viktiga) problem under tidigare socialdemokratiska regeringsår. 

Frågan i vad mån socialdemokratin inte bara normalt soker avkånna krav och ståmningar i 
våljargrupperna utan driver regelråtta "tåckta aktioner" och samordnade trakasserier mot 
åsiktsavvikare år delikat. Det kan starkt formodas att en person som fore detta 
chefredaktorer på Aftonbladet journalistikprofessorn m.m. Gunnar Fredriksson också har 
spelat en roll såvål inom Partiets underråttelsearbete som inre påverkansarbete. Flan har 
klart spelat en av Partiet tilldelad eller godtagen roll som intellektuell sabotor av misshagliga 
idéer och motståndare. Flan har agerat strateg i synen på stora skeenden i vårlden inte minst 
i USA och Latinamerika. Som av en håndelse har han också spelat en roll inom det 
psykologiska forsvaret. 

På nåmnt sått fyller ABF och dess sfår den viktiga funktionen att å ena sidan soka undvika 
brytning mellan socialdemokratin och arbetarrorelsens medlemmar genom sin 
studiecirkelverksamhet. Å andra sidan utgor den ett raffinerat medel for att kånna av den 
"allmånna opinionen" och prova nya idéer respektive såttet att framfora dem på. 

ABF år håndelsevis åven det dominerande organet for vuxenundervisningen i Sverige. 1970, 
når Huntford skrev sin bok, kontrollerade ABF 40% av all vuxenutbildning, 500,000 personer 
deltog i sammanlagt 50,000 ABF-kurser. 

Forbundets makt må ha minskat, men ånnu år 2002 gick ca 1 miljon svenskar i någon av 
ABF:s studiecirklar, och 600,000 personer gick på av ABF centralt anordnade seminarier och 
forelåsningar. Under 2004 genomfordes 309,000 st statsberåttigade studiecirklar, och 
2,473,000 personer deltog enligt den officiella statistiken. 

Vidare fyller ABF en viktig funktion som stodkraft åt LO. For att hålla "de odisciplinerade" på 
vånstersidan på mattan, det vill såga kommunister och syndikalister, hjålper ABF till att slå 
fast at LO:s foreslagna lonenivåer år de enda råtta. Huntford menar att kraven på att hoja 
lonerna ytterligare brukar viftas bort från ABF:s sida med påståendet att "om inte lonerna 
står i paritet till produktionen, då okar inflationen och kopkraften sjunker, så att varje 
lonehojning åts upp av hojda priser". ABF meddelas i god tid av LO om den tillåtna 
lonehojningens storlek, så att de kan anpassa argumenten efter senaste order uppifrån. 

Genom åren har ABF också spelat en avgorande roll i att forbereda, som Huntford uttrycker 
saken, "teknikens frammarsch genom att trygga dess godtagande hos den gemene 
arbetaren". Teknikutvecklingen år - naturligtvis - också ett visst hot mot den enskilde 
arbetaren, såtil Ivida som den har formåga att på ganska kort tid ersåtta många manuella 
arbeten med mekanik och automatik. Men ABF har på ett enastående sått genom sin 
utbildningsverksamhet propagerat for den snabba teknikutvecklingens vålsignelse for hela 
samhållet, och dårmed for de svenska arbetarna som kollektiv: "mera fritid" har varit en 
central paroll i sammanhanget, som arbetarrorelsen lårt sig gå och vifta med. Huntford 
menar att många av industrisamhållets svåra spånningar på detta vis har undanrojts. 



Att arbetslosheten har skjutit i hojden, framfor al It efter 1970-talet, år en konsekvens som i 
princip ingen svensk forknippar med den snabba teknikutvecklingen. Arbetsloshet år 
någonting som forvåntas finnas, och om den år hog uppfattas det i allmånhet som att 
Regeringen inte har haft tillråckliga medel att bekåmpa den - vilket ofta hos svenskarna leder 
till slutsatsen att det behovs både hojda skatter och en storre parlamentarisk majoritet av 
socialdemokrater for att komma tillråtta med problemen. Det år en uppfattning som inte 
bara framfors i propagandan, utan ofta också en forhårskande åsikt på gråsrotsnivå. 

Studiecirklarnas grundlåggande funktion i systemet 

For socialdemokratin, menar Huntford, råcker det inte med att omvåljas riksdagsval efter 
riksdagsval. Den socialdemokratiska Regeringen måste också bli åtlydd, helst utan att bli 
ifrågasatt. I denna målsåttning, forklarar Huntford, intråder ABF:s studiecirklar i en 
nyckelposition. 

Studiecirklarna består av små grupper samlade kring en diskussionsledare. 
Utbildningsformens pedagogiska syfte år att deltagarna skall kånna samhorighet med 
ledaren. Sjålva cirkeln inger kånslan av jåmlikhet och gemenskap - ingen ofelbar, vilket också 
hojer gruppens sjålvaktning. Studiecirkelns organisation innebår att diskussionsledaren inte 
behover ha några specialistkunskaper. Nyckeln ligger istållet just i dennes formåga att leda 
en diskussion, och hela kursmaterialet år uppbyggt så att det år upp till ledaren att uttolka 
och meddela informationen. Studiecirkelledare blir man efter genomgången kurs vid ABF:s 
folkhogskolor. 

Att ABF inte anvånder utbildade sakkunniga forenklar styrningen av sjålva undervisningen. 
Det vore fatalt for indoktrineringssystemet, skriver Huntford, om studiecirkelledarna borjade 
upptråda som auktoriteter i sina respektive åmnen. Skil Inaden ur psykologisk synpunkt år 
mycket stor. Systemet med lårare som inte ser sig sjålva som åmnesspecialister for också det 
från nytotalitår synpunkt mycket låmpliga med sig att de till skillnad från vanliga, 
åmneskunniga lårare inte håller fast vid vad de sjålva lårt sig. Cirkelledaren for bara det 
material vidare som han sjålv fått i sin hand, som om han vore en nyhetsupplåsare i radio 
eller TV. 

Om en cirkelledare arbetar korrekt styr han diskussionen så att deltagarna upplever att de 
kommit fram till slutsatserna sjålva - fastån de i sjålva verket bara forstått vad de fått hora. 
Huntford skriver att "ABF:s erfarenhet har givit ett behov av att meddela denna overtygelse 
till andra". På detta vis agerar de som obetalda kampanjarbetare for Partiet, till exempel på 
arbetsplatser och i sina bekantskapskretsar. 

De politiska studiecirklarna år avsedda for arbetarrorelsens medlemmar och sympatisorer. 
De inpråntar partilinjen och erbjuder vålutråknade argument mot oppositionens idéer. På så 
sått kan Partiet vara forvissat om att dess sak framstålls på mest fordelsaktiga sått nårhelst 
politik diskuteras gråsrotterna emellan. Huntford konstaterar också att detta år någonting 
unikt for arbetarrorelsen, deras eget privilegium - oppositionen har ingenting motsvarande. 



Det viktigaste en studiecirkelledare har att gora år att låra sig lyssna. På så vis kan han gora 
enskilda bedomningar av varje deltagares personliga bekymmer och, skriver Huntford, "bilda 
sig en uppfattning om vad det år som vållat deras missnoje med partitaktiken. Hans 
åliggande år sedan att tvinga dem uttrycka sin kritik i ord. Till varje pris måste han forebygga 
att kånslorna isoleras och buteljeras." Studiecirkeln for alltså den goda egenskapen med sig 
att den interna kritiken kan ventileras, så att eventuella interna kritiker istå I let for att vånda 
sitt intresse till oppositionen kan kånna sig horsammade och delaktiga i arbetarrorelsen och 
dess politik. 

Officiel It år studiecirklarna sjålvståndiga, men i praktiken år de underkastade central 
kontroll. Dess arbete kontrolleras av inspektorer från hogkvarteret i Stockholm, vilka 
efterhand korrigerar undervisningsmetoderna och råttar till uttolkningarna. Aven om man 
inte formellt måste godta dessa inspektorers nårvaro eller åsikter, har ett avvisande av dem 
praktiskt taget aldrig skett, håvdar Huntford. Om inte annat så godtar underordnade 
funktionårer den centrala ledningen av rådslå for att motsåtta sig de overordnade och 
dårigenom åventyra sin politiska karriår. 

Termerna gemenskap och identitet anvånds officiellt och programmatiskt av ABF, och 
Huntford erinrar om att de ju faktiskt åven utgor motto for Londons Centrala Utklåcknings- 
och Konditioneringscentrum i Huxleys Du skona nya varld. Det tredje ordet i mottot - 
stabilitet - år håndelsevis ett slags svensk kardinaldygd, åven om den inte har någon direkt 
koppling till ABF, skriver Huntford. Hår kan noteras att i november 1996 blev just stabilitet 
det felande ordet, då statsminister Goran Persson fållde det under ett statsbesok i Peking: 
"For mig år det oerhort slående vad politisk stabilitet betyder for ekonomisk utveckling når 
man ser det kinesiska exemplet." 

Agitprop-institutioner vid sidan om ABF 

Partiet år noga med att overallt ha direkta kanaler till befolkningen for indoktrinering och 
propaganda. "ABF år det måktigaste men inte det enda verktyg for den agitprop som står till 
Regeringens forfogande", skriver Huntford. På varje område dår ABF av något skål inte kan 
verka effektivt, overflyttas dess uppgifter till någon annan korporation. 

Inom arbetarrorelsen finns foljaktligen politiska organ for alla sorters intressen. Detta bår 
med sig mekanismen - en for ett korporativt samhålle som det svenska ganska effektiv 
mekanism - att man kan kvåsa alla sorters oliktånkande och utova korporativt inflytande och 
viss tankekontroll på flertalet områden. Två exempel på sådana socialdemokratiska 
underorganisationer, som Huntford nåmner, år dem for pensionårer (PRO) respektive dem 
for nykterhetsfolk (IOGT-NTO och NOV). På senare tid har åven tillkommit till exempel HBT- 
socialdemokraterna (1998) och kvinnoforbundet Feministas (2005). 

For den svenska socialdemokratin har till och med Svenska Kyrkan - trots den 
socialdemokratiska ideologins ateistiska inriktning - fått sin funktion i den 
socialdemokratiska agitpropen. Från 1920-talet och framåt genomforde socialdemokratin en 
alltmer ingående omgestaltning och politisering av krykan, i syfte att få den att så att såga gå 
i Statens ledband. Så småningom kom detta att leda till den ordning vi har idag, att såvål 
kyrkomotets ledamoter liksom stiftsfullmåktige tillsåtts av partier, och att också både 



årkebiskop och ovriga biskopar tillsattes av Regeringen. Likval torde det politisak greppet om 
kyrkan idag vara relativt storst hogre upp, i kyrkomote, kyrkostyrelse och stift. På detta vis 
har Svenska Kyrkan radikaliserats både utifrån och inifrån. Vårdet av detta for spridandet av 
socialdemokratisk propaganda kan inte overskattas. For många har årkebiskop K.G. Hammar 
kommit att personifiera den vånstervridna slagsidan hos Svenska Kyrkan. 

Analys: Socialdemokratin som "statsreligion" 

I totalitåra lånder legitimerar diktaturer sitt grepp om makten med att utså dess ideologiska 
fron hos folket i sådan grad att politiken blir statsreligion. Med hot om vapenmakt vågar 
ingen heller ifrågasåtta denna "statsreligion", karl Marx liknelse med att religionen år ett 
"folkets opium", ger fingervisning åt alla totalitårer att avskaffa den privata religionen och 
framtvinga den socialistiska regeringspolitiken som det enda riktmårket. 

I det demokratiska Sverige har socialdemokratin behovt agera på ett annat sått, men också 
varit mer framgångsrika i detta avseende ån de socialistiska diktaturerna. Genom att 
socialdemokratin bakom kulisserna overtog den svenska folkbildningsrorelsen i 
urbaniseringens och senare invandringens spår, lyckades man åstadkomma en diskret och 
långsiktigt verkande indoktrinering av det svenska folket. En foresats som torde ha varit av 
avgorande betydelse for att senare kunna behålla en majoritet av svenskarna i sitt grepp. 
Detta år enligt Huntford sjålva grunden till varfor Sverige blivit något så mårkligt som en 
"demokratisk enpartistat". Som komplettering till bilden av den genom indirekt 
indoktrinering verkande socialdemokratin kan med fordel nåmnas Carl Johan Ljungbergs / 
roda tcmkespår - Svensk skonlitteratur som vagrojare for valfardsstaten (2006). 

Ingen må av en utrikeskorrespondent som bott några år i Sverige, inte heller en lyhord 
person som Huntford, begåra mera utforlig kunskap om viktiga historiska samband eller en 
formåga att tolka subtila samband med rotter i vår historia. Att han dåremot insett 
uppenbara påtagliga sårdrag hos oss och i vår "public philosophy" (Walter Lippmanns 
begrepp) står dock klart. Idéer om jåmlikhet och solidaritet, liksom Statens roll, har i Sverige 
trots allt knappast utgjort en hemlig låra. Dessa idéer har hela tiden uttalats - och låtit sig 
uttalas - med det sjålvklaras och universellas prågel, på samma sått som socialism och 
modernism har kunnat framstållas som varandras naturliga syskon. 

Hår komplicerar det onekligen Huntfords iakttagelser att låror viktiga for den "sociala 
ingenjorskonsten", som modernism och sekularism, partipolitiskt inte begrånsat sig till 
vånstern. Fråmst genom bårande delar av folkpartiet, men också genom hogerns och 
centerns okunnighet och aningsloshet, har dessa åsikter haft genomslag i respektive kunnat 
overflygla andra idéer inom borgerligheten. Ett resonansbotten av det slaget till exempel 
inom borgerlig utbildnings-, familj- och kriminalpolitik har givetvis varit till stod for 
socialdemokratin. 



9. Exploateringen av miljons indoktrineringsmojligheter 


Social anpassning av folket 

Månniskan påverkas i stor utstråckning av sin omgivning, detta faktum år vålkånt. Foga 
forvånande kom också Sovjetunionen att exploatera de mojligheter att forandra 
personligheten som den fysiska omgivningen erbjuder. Dår placerades efter revolutionen 
samtliga medborgare i ståderna, och de som bodde på landsbygden fick bo i stora 
lågenhetsblock. Detta gjordes inte bara for att underlåtta overvåkning och kontroll, utan 
också for att fråmja ett kollektivt tånkesått. Privathusen bannlystes då de ansågs fråmja 
borgerlig individualism (frånsett de så ka Made datji som var vi Mor for de ledande och 
privilegierade i partiet). 

Det kan tyckas mer forvånande att ett land utanfor kommunistblocket som Sverige varit så 
angelåget att ingripa och omforma ståder och byggnader enligt motsvarande monster. Hår 
har den socialdemokratiska regimen åstadkommit nya bostadssituationer for många av sina 
invånare på bara ett par generationer. 

Faktum år, skriver Huntford, att Sverige i detta avseende till och med overtråffat 
Sovjetunionen. I industrialiseringens kolvatten foljer naturligt urbanisering, varfor Statens 
bostadspolitik att tvinga folket från landsbygden till ståderna har kunnat genomforas utan 
att mota storre kritik. Den sågs som en del av en ofrånkomlig modernisering. Med ett folk 
som sålunda ryckts upp från sina rotter och tvingats på flyttande fot har dels uppnåtts den 
personliga otrygghet som gor Statens trygghetssystem så lockande - dels en fruktbar 
situation for dem som mentalt soker omforma månniskorna via nya miljoer. 

Den sociala ingenjorskonstens framvåxt 

Stråvan att uppifrån åndra på samhållets grundordning och spelregler brukar (ofta utan all 
ironi) kallas for "social ingenjorskonst". Denna "konst" att stopa medborgarna i en for de 
politiska åndamålen vålanpassad form har blivit rent kånnetecknande for socialdemokratin i 
Sverige. Innan vi går vidare kan det hår vara på sin plats for en kort bakgrundsteckning. 

Stockholmsutstallningen 1930 kom att markera en brytningspunkt mellan det traditionella 
Sverige, och det nya kollektivt planerade modernistiska Sverige. Utstållningens 
manifesterade budskap var acceptera. Att manifestet var ordnat så som en befallning låg i 
tidens anda. Det var forfattat av utstållningens kommissarie Gregor Paulsson och 
arkitekterna Uno Asplund, Wolter Grahn, Svens Markelius, Eskil Sundahl och Uno Åhrén. 
Bland stodkrafterna fanns både socialdemokrater och borgerliga. 

Inredningsarkitekten och mobeldesignern Carl Malmsten reagerade dock mer kritiskt och 
traditionsmedvetet. Han såg att: "Utstållningen behovdes sannerligen for att på allvar 
uppenbara att det finns vissa - kanske omedvetna - skonhetslagar, vilka icke utan men for 
kulturen kunna kastas over bord. Utstållningen år ett negativ, som hjålper oss att se framåt!" 
Han menade också att "utstållningen speglar hur nutidsmånniskan vunnit hela vårlden men 
forlorat sin sjål [...] Den avslojar den ohåmmade materialismen, våldet, konkurrensen, de 



kallar organisationerna och sensationslystnaden i samhållet." Malmsten vånde sig emot det 
kollektiva. Han var inte socialist. 

Stockholmsutstållningen lyfte konkret fram en ny stil, funktionalismen, med dess fyrkantiga 
och sparsamt inredda kollektiva betonghus. Man skulle totalt bryta ned det gamla såttet att 
bo. Det hette att "Det åndamålsenliga år det skona". Socialdemokratin såg ingen mening i att 
smycka fasaderna som man gjort forr då detta ansågs vara "borgerlig plottrighet". Slåta och 
fyrkantiga ytor dår husen skulle stå så att storsta mojliga mångd ljus foll in i varje lågenhet 
ansågs vara båttre. Mellan husen skulle det finnas gronytor och gemensamhetsytor enligt 
ivrigt håvdad formel hos de sociala ingenjorerna. 

Som italienarna idag lever, alltså i ett eget hem, levde i princip också svenskarna från borjan. 
Den mesta tiden spenderades i matsalarna och koken och i hemmen spelade husmodern en 
central roll. Den nya tidens formel var att man istållet skulle umgås i ett vardagsrum, forsett 
med standardiserade serietillverkade mobler, foretrådesvis med ben av stålror. Det skulle 
vara slut på tunga moblemang och personlig sårprågel. Koket blev en kokvrå. I den mest 
extreme formen, i kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm, fanns det varken kok 
eller matplats, bara en hiss nertill restaurangen på bottenvåningen. 

Makarna Myrdal, socialdemokratins då ledande ideologer, skrev volymer om hur framtidens 
familjehus skulle se ut for at månniskor skulle kunna leva sitt liv "enligt det nya tånkandet". 
Inom kort forutsågs familj och slåkt ha spelat ut sin roll som trygghetsfaktor, och Staten ha 
tagit over. I de nya familjehusen skulle barnpassning, matlagning, stådning och dylikt skotas 
centralt. I lågenheterna skulle det bara finnas sovrum, vardags- och badrum. Varje vuxen 
skulle få sitt eget rum, medan barnen borde tas om hand i så ka Made barnkammarstugor, det 
vill såga daghem. I husen skulle det också finnas delade rum for olika aktiviteter. 
Kollektiviseringen var klar overideologi. 

Den sociala ingenjorskonsten medforde att ritningarna till vad som skulle byggas inte långre 
kom från enskilda byggnadsfirmors ritkontor. "Standard" och "standardisering" blev nya 
nyckelbegrepp, dår den sociala ingenjorskonsten vilade på ett statistiskt underlag, sociala 
undersokningar och socialdemokratisk ideologi. Sammantaget ledde detta till en rad 
reformer och lagar som skapade ett helt nytt sått att leva, bo, tånka och arbeta. For forstå 
gången hade till och med inredning upphort att vara en ren privatsak. Sjålva bostaden hade 
nu blivit en social och politisk fråga. De nya stadsborna, varav de flesta kom från 
landsbygden, kunde inte gora annat ån att finna sig i den nya ordningen. 

Den centrala planeringen av miljon 

Åter till Huntford. Via planeringslagar och finansiell makt har socialdemokratin i sin mycket 
långvariga regeringsstållning genomdrivit central planering och likriktad byggnadspolitik. 
Lokala myndigheter har fått monopol på stadsplanering och tomternas utveckling. 

Huntford menar att 85% av all nybyggnationen i Sverige hor till ekonomins offentliga sektor. 
Hårav uppfors hålften av privata aktorer, medan den andra hålften byggs av offentliga 
koncerner eller organisationer som via någon korporation står i forbindelse med Regeringen. 
Hår benåmner Huntford Riksbyggen, som ågs av fackforeningarna och vanligen leds av en 



politiskt utnåmnd verkstållande direktor. Riksbyggen år på satt och vis en Regeringens 
forlångda arm, men dess roll har knappast varit stor. 

Huntford betonar att planering inte år något innehållslost ord i sammanhanget, i synnerhet 
inte som tvångsovertagande av fastigheter enligt hans mening juridiskt år en lått sak i 
Sverige. I praktiken år expropriationen en rutinsak som inte medfor något långre uppskov, 
och myndigheterna forvårvar jord i den fart och utstråckning som de onskar. Deras beslut 
går inte att overklaga. Stadsplaneringen styrs med hjålp av skattepolitiken, dår man ålågger 
skattebordor eller andra plågor på byggnation som inte år onskvård av Staten. Genom 
kreditgivningen år också kommunerna underkastade Regeringens styrning. Aven lån och 
inteckningar kan anvåndas som restriktioner for att fålla avgorandet kring "tillåten 
byggnation" till Statens fordel. 

Vid sidan av de finansiella medlen kan Staten också utova påtryckningar från administrativt 
håll. Sverige år uppdelat i 27 lån, och inom vart och ett av dessa finns dubbla auktoriteter. 
Forst och fråmst har man det provinsiella rådet, kommunen, valt av medborgarna. Parallellt 
med lokaladministrationen finns också i varje lån en regional agent for Regeringen: 
Lansstyrelsen. Denna ser bland annat till att stadsplaneringen inte avviker alltfor mycket från 
Regeringens politik. 

Rotlosheten skapar nodvåndiga forutsåttningar 

Socialdemokratin hade tidigt band till den så kallade egnahemsrorelsen. Men sedan 1930- 
talet med dess nya, kollektiva anda, ogillar man den starkt med dess enfamiljshus och 
privatågda tomter. En person som åger sin egen villa står sjålvståndig i forhållande till 
byråkratin på ett sått som en hyresgåst aldrig kan gora och overhuvudtaget år livsstilen i det 
forra fallet mycket mer individualiserad. Att det finns enfamiljshus motverkar dessutom de 
sociala planeringsmojlighetema. Socialdemokratin har sedan 1930-talet gjort stora 
anstrångningar for att begrånsa detta sått att bo på. 

Problemet ligger kanske inte så mycket i den socialistiska klasskampen som i att Regeringen 
vill ha ett rorligt folk att manovrera, resonerar Huntford. Har en månniska vål slagit rot i ett 
samhålle vill hon knappast overge den egna egendomen låttvåndigt. Den socialdemokratiska 
Regeringen har under hela 1900-talet fort en medveten politik att avfolka landsbygden och 
samla dess folk kring ståder och stadsliknande samhållen. Direkt tvångsforflyttning år 
någonting ogenomforbart, men med ekonomisk och social påtryckning når man liknande 
resultat. Detta har notoriskt skett genom losningar som går ut på att områden som onskas 
bli avfolkade berovas både pengar och sina vålfårdsinråttningar som till exempel 
kommunikationer och skolor. Man har dårtill långe ålagt landsbygdens småbrukare stora 
utgiftsbordor for att deras sysselsåttning inte skall båra sig, i syfte att tvinga in dem till 
ståderna, skriver Huntford. Regeringens direktiv har drivit på den modema urbaniseringen 
på ett sått dår kollektivets, genom socialdemokratin torgforda behov, i allt våsentligt har 
overordnats familjernas och individernas intressen. 

Hur detta ter sig ger Huntford bland annat ett exempel på från 1960-talet i norrlåndska 
Båtskårsnås. Det var ett statligt sågverk belåget långt upp i Bottenviken. Sågverket lades ned 
1966 under forevåndning att det inte bara sig och Regeringen uppmuntrade de bosatta dår 



att flytta soderut for att få nya jobb. Istå I let for att på så vis i tysthet likvider ett lantdistrikt, 
stotte Regeringen på problem. De flesta av arbetarna hade kopt egna hus och vågrade flytta. 
De borjade leva på socialbidrag och ansatte Regeringen med krav på att oppna sågverket på 
nytt. De forsokt också (utan framgång) på eget initiativ få dit annan industri. Hyresinvånarna 
på orten var dåremot betydligt mera flyttbenågna. Det kråvdes ingen storre overtalning for 
att bli av med dem, åven om de forvisso starkt ogillade att behova låmna sin gamla hemort. 

Ett annat effektivt sått, som Huntford inte tar upp, år det sått på vilket socialdemokraternas 
oregelbundet och ibland chockartat hojt fastighetsskatten, med den naturliga resultatet att i 
princip ingen som inte har betydande overskottskapital har råd att bo kvar i sina årvda hus 
eller sin hembygd. Fastighetsskatten har varit ett mycket effektivt sått att åstadkomma en 
viss rotloshet hos både fattiga och rika. 

Att kunna åga egendom forankrar månniskor, och sådant vill Regeringen knappast 
uppmuntra, menar Huntford. Socialdemokratin foredrar hyrda lågenheter som norm for 
boende. Banden till en speciell ort blir på dessa villkor inte så starka, inte heller kånslan for 
det historiska och kulturella. Detta passar de sociala ingenjorerna utmårkt. De stråvar, 
skriver Huntford, efter ett forånderligt och rorligt samhålle dår fabriker våxer upp, låggs ned 
och befolkningen flyttar efter. Historien rycks upp med rotterna, familjebanden forsvinner - 
och Staten kan ta over. Av opinionsundersokningar, skriver Huntford, framgår dock att två 
tredjedelar av alla svenskar som nu bor i hyresåtter skulle foredrar egna småhus om de fick 
vålja. Han påpekar också att landytan hår i Sverige utan vidare också skulle mojliggora detta. 
Likafullt var vid tiden for hans bok två tredjedelar av alla nybyggnationer hyresboståder, i 
storståderna uppemot 85%. 

Uppryckandet av rotterna i form av radikala miljoforåndringar kom, fråmst, under 1960- och 
70-talen till uttryck genom att de gamla stadskårnorna revs ner i ursinnig hast och ersattes 
med nya anonyma centra i betong. Huntford tar upp Stockholm som exempel: 

Ekonomiskt sett var det allt annat ån nodvåndigt. Många av de gamla byggnaderna 
hade med ett minimum av underhåll kunnat hålla minst ett halvsekel ån. Och 
skumkvarter var de [...jdefinitivt inte. De utplånade centralkvarteren i Stockholm var 
sådana, dit affårsforetag, småbutiker, hantverkare och tidningsredaktioner varit 
koncentrerade - med ett ord: en stads levande hjårta. Många hus av hogt historiskt 
eller arkitektoniskt vårde foll for gråvskopan. Vare sig sentiment eller tradition tillåts 
stå i vågen. 

Huntford spekulerar i att det också i bakgrunden skulle ha funnits en avsikt från 
socialdemokratins sida att soka desorientera befolkningen. Ett allmånt kånt sått att lamslå 
en månniskas motståndskraft mot yttre foråndringar som beror henne personligen, år just 
att stora hennes kånsla for tid och rum. 

Lågenheter premieras som bostadsform 

Ett annat belysande exempel som Huntford behandlar år hur utvecklingen i norrlåndska 
Svappavaara skottes. I Lappland år invånarna vana vid att leva i det fria ute i odemarken. Vid 



1950-talets slut oppnades så en jårnmalmsgruva som gav arbete åt samhållet. Huntford 
skriver om samhållet fore den socialdemokratiska omgestaltningen: 

Vålståndet låg i oppen dag for alla att beskåda. Gruvornar gav alla hygglig avkastning, 
folket hade TV, bra mobler och var vålklådda. De hade bilar, tvåttmaskiner, båtar på 
den nårbelågna floden och jaktstugor i skogen. 

Invånarna ågde jord i området, och ville gårna bygga sina egna småvillor, vilket de definitivt 
hade råd med. De var också villiga att resa långt till sitt arbete for att fortsåtta leva så som de 
tidigare levat, skriver Huntford. Men de tillåts inte att gora så. Fastån Svappavaara år belåget 
i en odemark, lades det under stadsplanering och underordnades den storre grannstaden 
Kiruna. Mitt på oppna tundran uppfordes dår en "forort" till Kiruna, belågen 6-7 mil dårifrån. 
I dess centrum byggdes en jåttelik hyreskasern, fyra våningar hog och nårmare 190 m i 
långd. Huntford skriver: 

Tått packade uppåt detta monster stod flera hundratals hus, somliga rad i rad, andra 
direkta rådhus, några fristående men nåstan alltid mur i mur med andra. 
Hyresgåsterna var nåstan overallt olyckliga och vantrivdes. De hade vant sig vid att bo 
med mycket utrymme omkring sig och helst utom synhåll från nårmaste grannes 
skorstensrok. Aven om ekonomin nu tvang dem till gruvorna ville de fortfarande ha 
sina egna hus med stort tilltagna tomter så att de kunde bara någon kontakt med sitt 
forra liv. Fysiskt sett fanns det inga hinder for något sådant; detta område av Sveriges 
år en av Europas mest glesbefolkade delar. En odevidd av tundra, berg och mager, 
gies barrskog, stor som Skottland och Wales tillsammans, och en 
genomsnittsbefolkning av en person per halvmil. [...] Ingen fantasi i vårlden kunde 
forestålla sig en risk for landsbygden eller en utbredning av stadsbebyggelse. Dår 
fanns rum for vi Mor, trådgårdar och jordområden utan intrång i tomheten. Men de 
olyckliga hyresgåsterna packades samman som om de levt i utkanten av en sjuk stad 
som flåmtade efter luft. 

I sjålva verket år den ekonomisak skillnaden mellan att bygga hyresboståder respektive 
enfamiljshus nårmast obetydlig. Huntford hånvisar hår till Norge, som har en lika avancerad 
vålfårdsstat som Sverige. Under 1970-talet, redan innan landet dragit fordel av sin olja, 
dominerade dår småhusen. Over 70% av all byggnation var halvt eller helt fristående 
enfamiljshus. I motsvarande storlek kostar de inte mer ån hyreskasernerna, ofta till och med 
mindre. 

Huntford menar på detta vis att byggnationen i Sverige våsentligen sker på politisk grund, 
genom politisk planering. Hår koncentreras månniskorna kring vålfårdsinråttningarna dår 
Staten lyser med sin ståndiga nårvaro. Stadsplaneringen har på så vis antagit medeltida 
proportioner. Dår forr ett slott låg i stadens centrum, ligger idag byråkratins och vålfårdens 
administrativa och offentliga byggnader. Runt omkring samlas medborgarna i stora 
betongkomplex. 

Idag kan man tycka att en fordel med att tvinga folk att flytta från egna tomter in till hoghus i 
storståder och fororter, år att det minskar bilbehovet och dårmed år till fordel ur 
miljosynpunkt. Men då skall man for det forstå har klart for sig att denna tanke aldrig tyckts 



ha foresvåvat socialdemokraterna då det begav sig. Miljøperspektivet inom politiken var 
okånt fram till vaiet 1988, då Miljopartet de grona for forstå gången kom in i riksdagen. Det 
var forst då, i gammal rodning, som socialdemokraterna (plus ett och annat ovrigt 
riksdagsparti) kom att anta miljopolitiska ståndpunkter. For det andra år detta argument 
mycket svagt, eftersom det år låttare att ersåtta energiforsorjningen for ett fristående 
familjehus med fornyelsebar energi, ån kollektiva och tåttstående hoghus. Dessutom kan 
miljøargumentet som sådant ensamt inte anses få avgora månniskors rått att bo kvar i sin 
hembygd, eller mojligheter att bo mera traditionellt och naturnåra. 

Bostadsbristen som maktinstrument 

Bostadssektorn anvåndes som redskap for den sociala ingenjorskonsten på ånnu ett sått, 
framhåller Huntford. I ståderna hade man, skriver han, lyckats hålla svenskarnas drommar 
och onskningar om "ett eget hus" tillbaka med en medvetet planerad bostadsbrist. Genom 
att berovas alternativ och tvingas ta det som finns, har svenskarna fått noja sig ed det Staten 
velat erbjuda dem. Medan man i ovriga våstvårlden kan vålja och braka i olika slags 
boståder, år den mojligheten klart inskrånkt i Sverige. 

Huntford menar att landet i realiteten borde vara utan bostadsbrist. Sverige slapp undan 
andra vårldskriget, medan till exempel Finnland inte var lika lyckligt lottat. Finland år mindre 
ån Sverige, med en befolkning på omkring 5 miljoner. 1939-1944 forde de krig mot Ryssland, 
avtrådde en femtedel av sitt territorium, forlorade 1000,000 hem och fick åven ta emot 
450,000 flyktingar från de forlorade områdena. 1956 hade finnarna likvål tåckt sina forluster 
och sedan dess har landet aldrig drabbats av bostadsbrist. 

Den socialdemokratiska Regeringen i Sverige, skriver Huntford, har sokt urskulda sin politik 
med att det kråvs stora finansiella medel till industri och expansion, men under och efter 
andra vårldskriget hade Sverige sin industri intakt och åtnjot en oavbruten høgkonjunktur 
med oforhindrade investeringar. Sverige hade alltså de båsta tånkbara forutsåttningarna for 
att verkligen blomstra. Finlands industri for sin del hade decimerats, och forutom all 
återbyggnation tvingades stål- och varvsindustrin expandera for att bekosta 
krigsskadestånden. Finnarna återhåmtade sig åndå snabbt, eftersom de slopade 
hyresregleringen och dårmed gav marknadskrafterna frihet att verka. 

Sveriges synes sålunda genom den socialdemokratiska Regeringens forsorg ha skapat sin 
egen permanenta bostadsbrist, konstaterar Huntford. Bostadsbristens potential som verktyg 
for social kontroll har också kontinuerligt exploaterats av socialdemokratin. 

Hur kollektiviseringens våndor bemåstras 

Att omdana samhållets sjålva miljo har enligt Huntford av många orsaker varit ett mål for 
socialdemokratin, inte minst sedan man som framgått forsatt folket på rorlig fot. Enligt Marx 
kan det kollektiva samhållet genom att kontrollera miljon blanda annat slippa undan 
brottsligheten, som enligt samme tånkare år ett slags sjukdom mojlig att bota. 

Den mentala hålsan år också for ett centraliserat land ett allmånt (lås: politiskt) intresse. 
Detta såtillvida som det mitt i hyllandet av den omedelbara behovstillfredsstållelsen till 



syvende og sist handlar om at samhållet måste befolkas av pålitliga, socialt vålanpassade 
individer. Huntford citerar socialdemokraten, låkaren och sedermera generaldirektøren 
professor Bror Rexed: "Hela miljon måste omarrangeras for att få in folk i vålfårdsstaten." 
Det år som att lyssna till den sociale utopisten Jean-Jacques Rousseaus motsågelsefulla 
doktriner om att "gårdagens lag kan inte binda idag" och "Hur kan vi bygga ett genuint och 
sant månskligt samhållet utan att under tiden falla i den ondska och det forfall som råder 
idet konventionsbundna samhållet?". Huntford skriver: 

Ett intressant experiment utfordes mot 1960-talets slut. Med gillande från 
fackforeningarnas, arbetsgivarnas och ett forsåkringsbolags sida startades en mental 
hålsokampanj bland fabriksarbetare. Det gick ut på att uppdaga stress och eliminera 
den medelst gruppterapi. Det var med andra ord ett forsok att justera eller 
konditionera folk till en obekvåm miljo. Det mårkliga hårvidlag var emellertid att 
nåstan ingen något politiskt låger såg något fei i saken. Den var rationell och for den 
svenska mentaliteten dårfor godtagbar. Man låmnade åt ett fåtal extremt 
vånsterorienterade låkare och intellektuella att protestera. Inneborden av deras 
klagomål var att experimentet utgjorde en form av hjårntvått. 

De nya bostadsområden som vuxit fram genom den socialdemokratiska bostadsplaneringen 
ter sig bevisligen som kvåvande och isolerande i jåmforelse med den tidigare fria tillvaro som 
svenskarna tycks båra med sig i blodet. Långtråkighet, lappsjuka, isolering, undertryckt 
aggression och tilltagande ungdomsbrottslighet år alla symptom for denna sociala kvåvning, 
som sårskilt kommit till uttryck i de gråa miljonprogrammens betongspår, skriver Huntford. 
barn som våxer upp i de stora bostadskomplexen visar tecken på liknojdhet, aggression och 
depression. Men vålfårdsstaten finns ju dår, och får Regeringen bara mer medel att forfoga 
over, så lovar socialdemokraterna att allting kommer att bli båttre och båttre. 

Det år mycket intressant, som Huntford noterar, att åven om svensken har formåtts att 
godta en urban och kollektiv livsstil, så går detta stick i ståv med bårande inslag i den svenska 
kulturen. I grund och botten långtar alla svenskar efter ett eget litet rott torp med vita 
knutar ute på landet, eller efter ett hus eller en lågenhet som de åger sjålva. Flykten undan 
staden har också medfort att många skaffat sig en tillflyktsort ute på landet: en 
sommarstuga. Huntford menar att sommarstugan som fenomen inte bara medger 
avkoppling utan också har utgjort en ventil for ett samhålle, dår annars hela fororter hade 
riskerat hade riskerat hamna på sinnessjukanstalter. Staten låter sommarstugorna finnas, 
emedan de år ett yttre tecken på vålstånd - samtidigt som de utgor ett problem från 
socialdemokratisk synpunkt. Sommarstugorna innebår ju privat ågande och år åven en 
kånslobaserad flykt undan den centraliserade auktoriteten. 

De politiska ledarna och ideologerna år måna om att soka undvika alltfor påtaglig 
misståmning, då en irriterad person har benågenhet att vånda sig bort från de styrande och 
rosta på oppositionen, skriver Huntford. Staber av sociologer och beteendevetare har dårfor 
satts att iaktta invånarna och inrapportera deras kollektiva beteende till regeringen. 
Regeringen har dårefter i viss mån anpassat sina detaljplaner for målsåttningarnas 
uppfyllande. For att underlåtta de fortsatta villkorsforåndringarna av miljon uppfanns till 
exempel under etterkrigsåren idén om "trivselsamhållet". Medborgarnas långta till 
landsbygden ansågs som alltfor angelåget for att individen sjålv skulle styra over denna 



fråga, varfor Staten framlade nya planer for fritidsbyar: tått belågna bungalower av trå. 
Dessa så kallade kolonilotter år också forhyrda, inte sålda. I samma veva forsokte man åven 
forbåttra arkitekturen i fororterna. Sociologer hade upptåckt att felet med boende i 
tornliknande byggnadsblock var att det skapade en kånsla av att hånga i luften utan 
markkontakt. Fyra våningar var den psykologiska gråns over vilken kånslan av kontakt med 
jorden forsvann. 

Socialdemokratin har sedermera utvecklat ett åndamålsenligt koncept for Sveriges ståder 
och dess befolkning som Huntford presenterar på foljande sått: I centrum for staden finns en 
hoghuskårna, omgiven av lågre hyresblock och rådhus och i utkanterna ett fåtal enskilda 
men tått sammanpackade småhus. Tanken år att då de flesta månniskor år antingen ogifta 
eller lever som barnlosa par når de borjar sina arbetsliv, onskar de i båda fallen en mindre 
lågenhet, och bor också få en sådan. De måste likaså resa på såsongsbiljett varfor det år 
mest effektivt for dem att bo i ett av de centrala hoghusblocken nåra tunnelbanestation, 
pendeltåg eller busshållplats. når de sedan bildar familj, behover de mera plats och ett 
boende nårmare marken, så att barnen kan leka utomhus utan att vara utom syn- och 
horhåll. I den fasen av livet skall flyttningen gå till de lågre boståderna långre ut. For dem 
som absolut kråver det, och vill betala for det med hogre hyra och resor i bilkoer, finns de 
avskilda enfamiljshusen i periferin. Når sedan barnen flyttar ut från hemmen kan foråldrarna 
återvånda till den enklare bostadsform dår de en gång borjade (vilket forstås inger en falsk 
kånsla av att återvånda till rotterna). 

Analys: Miljon och manipulationen 

Flår moter oss en sida av svensk socialdemokrati som brukar kallas dess miljodeterminism. 
Miljon och omståndigheterna tillskrivs alltså tuslagsgivande roll for individens chanser att 
utvecklas och nå utsatta mål. Åter konstaterar Fluntford vad socialdemokratin for sin del 
klart deklarerat - nåmligen att omfattande, fortlopande ingripanden och overvåkning från 
Statens sida kråvs for att skydda folk från den fria ekonomins oråttvisor och 
skadeverkningar. Det år inom arbetarrorelsen samtidigt vål kånt att man hela tiden fått 
utkåmpa en kamp med medlemmarnas "borgerliga tendenser". Inte minst efter 
beredskapsåren med dess knapphet och forsakelser ville många gå snabbare fram och 
overge de kollektiva idealen for att oka standarden och det privata vålståndet. Sådana 
stormar har dock Partiet och fackrorelsen i stort sett lyckats rida ut. 

Socialdemokratin kan i Sverige sågas mycket omsorgsfullt ha exploaterat sitt "folkmaterial", 
overtygade om att en socialdemokratisk vårld skapar socialdemokratiskt sinnade 
medborgare. Den politiska utvecklingen i Sverige under 1900-talet har mojligen bekråftat 
sociologin, åtminstone i så mån att den socialdemokratiska visionen parat med den 
marxistiska normen "lika for alla" åstadkommit en tåmligen stabil socialdemokratisk 
dominans over den svenska politiken, på våldigt många områden. Detta har naturligtvis givit 
socialdemokratin nya segrar och mojligheter att trånga ånnu djupare in i det svenska 
samhållslivet. 



10. Undervisningen sår vad Partiet skordar 


Den socialdemokratiska skolans framvåxt 

For att slutgiltigt befåsta det nytotalitåra samhållet, den av Huntford uppfattade korporativa 
och osynligt auktoritåra samhållsordning som understods av ett folk som formats till 
foglighet, år givetvis utbildningsvåsendet av storsta betydelse. Huntford tar hår fasta på att 
socialdemokratin sedan mitten av 1940-talet i mycket stor utstråckning har format den 
svenska grundskolan och åven lagt band på den fria forskningen. 

Huntford citerar Olof Palme, som under sin tid som utbildningsminister uttalade att "man 
går inte i skolan for att åstadkomma någonting personligt utan for att låar sig hur man 
fungerar som medlem av en grupp". Dessa ord ingick i ett tal Palme holl infor skolbarn. For 
att uppnå det samhålle som socialdemokraterna efterstråvar behovs det medborgare som i 
hog grad undertrycker sin egen individualitet till formån for gruppen. Samtidigt måste 
medborgaren vara teknologiskt orienterad och "socialt vålanpassad". Utbildningsvåsendet 
måste vara strångt centraliserat. Så ville Partiet, och så blev det i okad grad efter år 1945. 
Huntford skriver: 

Utanfor diktaturerna finns det få lånder i vårlden och såkert inget enda i Våsteuropa 
(inte ens med undantag for Frankrike) dår undervisningen år så likriktad och så 
alltigenom understålld Regeringens kontroll. 

Grunderna for det svenska utbildningsvåsendet åndrades markant under 1950- och 1960- 
talen. I motsats till ovriga våsterlåndska lånder dår blotta tanken på en dylik reform skulle ha 
våckt våldsamma protester, och sårskilt i motsats till de lånder som tidigare upplevt diktatur, 
gick processen i Sverige relativt smidigt. Det tog mindre ån fem år från beslutet om 
enhetsskola till dess att omlåggningen av skolorna vaR genomford och de nya lårobockerna 
på plats. 

Syftet med skolreformen var likriktning, menar Huntford. Fordelarna i teorin och den 
socialdemokratiska retoriken år forstås att ingen skall drabbas illa av olika forutsåttningar, 
yttre omståndigheter eller att man tråffat fei val vid alltfor tidiga år. I praktiken, skriver han, 
fungerar dock det nya systemet så att det håller tillbaka elever som har det låttare for sig i 
skolan. Det slår också fei mot de elever som har storre behov av hjålp, eftersom enligt den 
socialdemokratiska jåmlikhetsprincipen ingen elev skall behova utstå fornedringen att infor 
alla de andra framstå som såmre i något avseende. 

Det system som då infordes erbjod både administrativa och rationella fordelar. Eftersom 
Sverige år ett relativt stort och glesbefolkat land hade det varit mycket svårt att skapa en 
grundskola som år "lika for alla" med ett stort antal kringstrodda skolor. Genom att skolor i 
de mindre samhållena nu slogs ihop till storre låroanstalter centraliserades och forenklades 
administrationen. 


Undervisningens socialdemokratiska inriktning 



Vad år då det svenska skolsystemets bakomliggande syfte? En av arkitekterna bakom 
systemet år dåvarande vice utbildningsminister Sven Moberg, som citeras av Huntford: 

"Undervisningen år en av de mest betydande krafterna for en åndring av samhållet. 
Den har integrerats i vår plan for samhållets omlåggning och dess syfte år att 
framskapa den råtta månniskan for det nya samhållet. Den nya skolan avvisar 
individualiteten och lår barnen att samarbeta med andra. Den avvisar konkurrens och 
[...] barnen lårs att arbeta i grupper. De loser problemen tillsammans, inte var for sig 
Den grundlåggande tanken år att de i forstå hand betraktas som medlemmar av ett 
samhålle, individuell instållning motarbetas. Vi vill producera individer som år 
integrerade i samhållet. 

For att kunna foråndra månniskor måste man avskårma dem från deras forflutna. Detta år 
en urgammal hårskarteknik som svensk socialdemokrati långe har anvånt sig av. I det 
svenska skolsystemet har dårfor undervisningen i svensk historia skurits ner och tonvikten 
istållet lagts på modema skeenden, inte minst arbetarrorelsens framvåxt. Aven det 
europeiska arbet och det antika Grekland har nåstan helt utelåmnats. I princip behandlas 
ingenting fore 1930-talet, då socialdemokraterna befåste sin regeringsstållning och 
påborjade sin dominans over politiken. Annat syns inte ha något storre vårde inom ramen 
for skolans historieundervisning idag, menar Huntford. 

Statsmakten kontrollerar i Sverige ytterst all undervisning. På centralnivå såtts ramarna och 
dår finkalibreras också detaljerna. Lårarna, skriver Huntford, år både ifråga om pedagogik 
och lektionernas sakinnehåll bundna av utforliga forordningar från Skoldverstyrelsen, den 
centrala myndigheten på området. Rektorernas funktion i de kommunala skolorna år rent 
administrativ. 

Vad har då skett sedan Huntfords bok utkom? Socialdemokratin har sedan 1970-talet med 
nit och omsorg motarbetat de olika forsok som gjorts att bryta den centraliserade och 
ideologiska skolan, forst de borgerligas stråvan att delegera besluten om skolan till lokal 
nivå, samt på 1990-talet den svenska friskolereform som kom från den borgerliga Bildt- 
regeringen 1992. Socialdemokratins syfte år forstås både att forsvara det socialdemokratiska 
medborgaruppfostransmonopolet samt att i gorlig mån hindra att former och innehåll for 
socialdemokratins skolpolitik ifrågasåtts. Med nya glasogon kan samhållsbygget betraktas på 
nya sått, och det skulle på allvar hota socialdemokratins makt om dess egen vårldsbild 
tvangs att tåvla med andra, och kunde ifrågasåttas från olika håll. 

De svenska skolorna, skriver Huntford, soker frambringa medborgare som ågnar sin talang 
uteslutande år kollektivets tjånst. De egenskaper som oftast premieras i skolan år inte 
studieformåga eller skarpt intellekt utan viljan att samarbeta och anpassa sig till en grupp. 
Tåvlan och konkurrens har slopats helt utom i idrotten. En onskan hos eleverna att utmårka 
sig och briljera anses innebår att ingen tillåts tro att han/hon år båttre ån någon annan. 
Detta lårs både ut i den svenska skolan och utmårker det socialdemokratiska skolsystemet i 
stort. Du får gårna var båst på att springa 100 m under idrottstimmen, men ligger Du fore de 
andra i råkningen under matematiklektionen får Du vånta tills dina "klasskamrater" har 
hunnit ikapp. 



Huntford redogor ingående for det dåvarande svenska skolsystemets utformning och 
foljdverkningar. Eftersom skolsystemet i stor utstråckning reformerats ytterligare sedan dess 
finns ingen anledning att i denna del återge Huntfords teorier i detalj, aven om han har 
många viktiga poånger från sitt "nytotalitåra" perspektiv. I det foljande skall dock goras 
några relevanta nedslag. 

I Jamlikhetsnormens genomforande genom skolan 

Ett tydligt exempel på hur socialdemokratin har verkat genom grundskolans undervisning år 
jåmlikhetsnormens genomforande. Likstålligheten mellan konen fordes fram sårskilt i den 
socialdemokratiska valkampanjen år 1969. Dårefter lytes jåmlikhetstanken också in i 
skolundervisningen, vilket naturligtvis i stor utstråckning bidrog till idéns snabba acceptans 
av hela folket. Dårmed brots redan från tidig ålder konventionella forestållningar om 
mannens och kvinnans respektive roller ned i den "modema" skolans undervisning. Pojkarna 
skulle nu låra sig sy och flickorna att hantera hammare och mejsel. Jåmlikhetstanken 
utstråcktes till sina yttersta konsekvenser. Det påpekades i undervisningen att det inte finns 
något skål till varfor en far inte kunde stanna hemma med barnen medan modem gick ut i 
arbete. Barnen blev overtygade om att både en mor och en far inte bara kan utan också 
måste arbete. De traditionella monstren skulle brytas, och det skedde både i jåmlikhetens 
och i moralens namn. 

Skolans arbete understoddes av statlig radio och TV. Allt som betitlades 
"konsdiskriminering" kom att bannlysas officiellt från barnprogrammen. Istållet 
utbasunerades idén om absolut likhet mellan konet - utom rent anatomiskt forstås. Media 
foljde i huvudsak lojalt efter, så att också den vuxna befolkningen fick låra sig att detta var 
"den modema vågen". 

Ett av syftena med att formå kvinnorna att gå ut i arbetslivet forklarades vara 
samhållsekonomiskt. "Det år att vara samhållets fiende att ha utbildning men inte arbeta", 
deklarerade en dam från Arbetsmarknadsstyrelsen. "Alla i produktionen måste betala for 
det. Sverige år ett litet land och behover all sin arbetskraft i produktionen. Kvinnorna kan 
inte råkna med privilegiet att få stanna i hemmet." 

Detta kan jåmforas med vånsteretablissemangets tal idag, om att familjesammanhållning år 
en "kvinnofålla". Det talas idag absolut inte om att det skulle vara någon formån eller 
"privilegium" att sjålv kunna ta hand om sina barn når de år små. I den politiskt korrekta 
socialliberala retorik som nu dominerar den svenska samhållsdebatten ses det inte ens som 
något slags fordel. Men det fanns på 1960-talet också andra skål. Undervisningsteoretikerna 
ville helst ha bågge foråldrarna borta från hemmet, så att man fick skål att tvinga ut barnen 
ur hemmet och familjens trygga, fostrade gemenskap. Familjebanden behovde goras 
svagare, barnen i allt hogre grad uppfostras kollektivt i så ka Made dagis. Att bryta ner 
motståndet mot utbredningen av denna form av "barnomsorg" var också en viktig uppgift. 

Sekulariseringen och stigmatiseringen av kristendomen 

Aven sekulariseringen har till stor del genomforts med skolan som redskap. Sverige år idag 
ett av de mest sekulariserade lånderna i Europa. Endast det forna Sovjetunionen kan riktigt 
måta sig ifråga om avkristning av det offentliga samhållet. Huntford skriver att: 



Bland icke-kommunistiska stater ar Sverige unikt ifråga om att medvetet ha 
uppmuntrat denna process. Det har genomforts medelst undervisning i ett åmne som 
etiketterats "religion" men som i verkligheten år antireligiost. Kursen, som borjar på 
gymnasiet, ger en revy over de olika religionsformerna i vårlden och staller 
kristendomen på lika nivå med all annan sorts tro eller med ingen tro alis. Religionen 
framstålls i denna kurs som en flykt från verkligheten. 

Inom ramen for den svenska religionsundervisningen har åven den "moderna" 
marxismleninismen sin givna plats, for att såtta "perspektiv" på åmnet. Huntford betraktar 
denna ansats till religionsundervisning som mer rationell och effektiv for socialismens syften, 
ån till exempel det sått på vilket religionen angripits oppet och på bred front i Sovjetunionen 
- eftersom det senare ju mycket låttare ger intryck av partipropaganda. Huntford fortsåtter: 

Eftersom kursen år obligatorisk, med undantag gjort enbart for ortodoxa judar i vad 
ror kristendomen, har skolan ett medel mot att motverka religios undervisning i 
hemmet. De som slutade skolan mot 1960-talets slut var overvågande antikristna och 
betraktade religionen som oforsvarlig och lojlig. Uppfattningen av religionen som en 
form av mental rubbning var i majoritet. Eftersom undervisningen i stor utstråckning 
meddelats under formen av diskussioner, ledda på sådant sått att eleverna kånde det 
som om det varit de sjålva vilka kommit till slutsatsen, satt overtygelsen djupt rotad. 
Det år intressant att notera likheten mellan detta och ABF:s studiecirklar - och 
faktiskt medger också det nya skolsystemets arkitekter oppet att de ront inflytande 
av arbetarrorelsens metoder. 

Huntford framtråder hår återigen med en mycket oresonlig syn på tendenserna i Sverige i 
hans samtid. Det kan nog ifrågasåttas om det verkligen var så att en majoritet av dem som 
tog studenten vid slutet av 1960-talet rent faktiskt ansåg att religion år en form av "mental 
rubbning" hos de troende. Likafullt tål det att sågas att den bild Huntford tecknar hår i sina 
våsentliga delar år helt korrekt. 

Den svenska forskolan 

I Sverige borjar man grundskolan vid sju års ålder. Dessforinnan genomgår barnen 
forskoletråning, också den i statlig regi. Dennas funktion, skriver Huntford, år att inprånta de 
råtta kollektivistiska attityderna så att så lite som mojligt bår emot for barnet når det borjar i 
den vålregisserade socialdemokratiska grundskolan. 

Huntford citerar den dåvarande socialdemokartiske utbildningsministern (och sedermera 
statsministern) Ingvar Carlsson, som framhåvt att forskoleundervisning år viktig for att 
"eliminera socialt arv" och att "det år nodvåndigt att socialisera barnen redan i tidiga år". 
Med detta menar Carlsson, enligt Huntford, att olika forutsåttningar och personliga framsteg 
i skolan beror på hemmets inverkan, och att man genom att utrota denna inverkan kan ge 
alla samma start och leda dem steg for steg i livet in i åndamålsenlig sysselsåttning till 
samhållets båsta. 



Miljon har i det syftet anpassats så att familjesituationen i grunden så att såga kan "råttas 
till". Socialdemokratiska ideologers syfte med att splittra den traditionella familjen, skriver 
Huntford, bottnar i att denna fostrar till individualitet, bevarar klasskil Inader och dårmed 
den "sociala oformågan", samt sist men inte minst for att familjen som institution skånker en 
uppfostran med vårderingar som inte givet år till fordel for Staten och dess maktanspråk. 

Skolsystemets effekt på individen 

Generellt sett producerar de svenska skolorna två slags månniskor, menar Huntford. Dels år 
det den undergivna medelsvensson som får låra sig att acceptera sina omståndigheter, vilka 
forklaras som en orsak av givna samhållsekonomiska faktorer. Den andra gruppen år en sorts 
social elit som såtter en åra i att beståmma sjålva och medvetet vill påverka den vårld de 
lever i. Båda grupperna agerar dock i enlighet med mer eller mindre forvåntade monster, de 
tror på kollektivets overhoghet och innehar en utpråglad gruppmentalitet som inte ger några 
storre forhoppningar om individualism, skriver Huntford. 

Huntford håvdar också att den svenska undervisningen frammanar ett avvisande beteende 
hos individen infor de enskilda ledargestalterna, men samtidigt undergivenhet under 
gruppens vilja. Den skapar, och Huntford stodjer sig år på vånsterforfattaren Sven Delblanc, 
"den fullåndade korporationsmånniskan i dennes olika uppenbarelseformer och 
mentaliteten hos en apparatchik". Huntford fortsåtter: 

Den korporativa månniskan må vara onskvård, men hon måste ha klart de råtta 
tendenserna om hon skall bli till gagn for sitt samhålle. En konservativ år klart icke 
onskvård i den svenska vårlden. Detsamma år faktiskt envar med en speciell tro och 
med sjålvståndiga och fasta åsikter, antingen han tillhor hogern eller vånstern. V ad 
man vill ha år - som den svenska undervisningens arkitekter och administratorer så 
skarpsinnigt utbasunerat - folk som år predisponerade for foråndring. Inte foråndring 
av sårskilt slag men foråndring for foråndringens egen skull. 

De totalstyrda universiteten 

Den avgorande skillnaden mellan Sverige och de våsteuropeiska lånderna i synen på 
akademins roll inom Staten, skriver Huntford, består i att administrationen i Sverige står 
over professorerna och att denna dessutom står under direkt ledning av Regeringen - det vill 
såga under Partiets inflytande. Dessutom år det Regeringen som utnåmner professorerna, 
på inrådan av universitetskanslern som ansvarar for den centarla myndigheten i Stockholm. 
Huntford skriver om universitetskanslern: 

Hans utnåmning år politisk vilket i sin tur medfor att lårostolarnas innehavare hyser 
samma åsikter som Regeringen. Detta år livsviktigt professurer som har att gora med 
samhållets utformande och dirigerande, sårskilt undervisning, ekonomi, sociologi, 
och politik respektive statsvetenskap. [...] Budget, anslag och forskningens ledning 
och overvåkning ligger inom åmbetes absoluta jurisdiktion. Alla kurser, studieplaner, 
examinationer och sjålva innehållet i forelåsningarna beståms dår. 



Hår skall nåmnas att Universitetskanslerambetet idag har eftertråtts av Hogskoleverket, dår 
dess chef alltjåmt tituleras universitetskansler. 

Vad gåiler utnåmningen av professorerna skriver Huntford att i synnerhet ifråga om sådana 
lårostolar som utovar påverkan på samhållets utveckling - till exempel sociologi, 
nationalekonomi och utbildning - har den socialdemokartiskt fårgade inriktningen varit 
uppenbar sedan 1960-talet. Inom akademin, liksom inom politiken och media, betraktas det 
som någonting sjålvklart att man måste vara socialdemokart for att nå toppen, skriver 
Huntford. I våra dagar kan som en jåmforelse noteras att det på motsvarandesått framfor 
allt år det feministiska paradigmet som spelar en avgorande roll for de enskildas karriårer 
inom dessa tre samhållsinstitutioner. 

De svenska universiteten och hogskolorna har, åven i viss offentligt jargong omvandlats till 
rena undervisningsfabriker. Massutbildning har blivit en overgripande målsåttning också på 
hogskolenivå. Kvantiteten utexaminerade akademiker framstår som den enda relevanta 
faktorn ur socialdemokratisk synpunkt, och det tycks inte finnas någon ambition att 
bibehålla kvaliteten inom den hogre utbildningen. 

Liksom ig rundskolan medfor den forhårskande jåmlikhetsnormen nivellerade effekter också 
på hogskolenivå. I den socialdemokratiska utbildningsfabriken står medelmåttorna i fokus 
for både intresset och resurserna, och elitåra anlag respektive elitistiska attityder bryts ner 
bland studenterna i samma utstråckning som den inte premieras bland lårarna. 

Åven forskningen styrs direkt av Regeringen, genom att ekonomiska anslag ges endast i de 
riktningar som Partiet beståmmer. Dessa har dessforinnan beslutats på forslag av en lite n 
officiell kommitté som rapporterar direkt till statsministern. Universitetskanslersåmbetet 
och dess beslåktade organ skoter i nåsta steg de administrativa detaljerna. En sådan ordning 
dår all forskning underordnad Regeringens politiska mål "foreslogs av det ryska 
kommunistpartiets sekreterare Leonoid Brezjnev på 24:de partikongressen år 1971", skriver 
Huntford. 

Socialdemokratins makt over universiteten år inte bara historia. Så sent som år 2005 
noterades i en undersokning att 75% av ledamoterna i universitets- och hogskolestyrelser 
hade band till socialdemokratin. Den politiska styrningen av forskningen har de for den 
socialdemokratiska samhållsordningen viktiga foljderna att "oonskade" områden inte blir 
belysta, nya vinklar som gynnar de egna perspektiven kan dårmed ostort exploateras - och 
forskningen bereds i och med detta också de storsta mojlighetema att bekråfta den 
samhållsbild som Regeringen vill fora ut. 

I en debattartikel i Dagens Nyheter belyste professor Bo Rothstein nyligen hur s-mårkta 
personer styr forskningen till fordel for den egna politiken. Rothstein menar att 
kommissarierna ser over vilka forskare som får anslag, och inom vilket område. På så vis 
tystas forskarrapporter som skulle vara till nackdel for den socialdemokratiska regeringen, 
medan sådan forskning som kan ligga till stod for den forda politiken uppmuntras. "Det går 
inte att måta hur många nya och intressanta forskningsresultat vi gått miste om genom 
politiseringen. Men den skadar inte bara den svenska forskningens kvalitet. Den skadar 



också den svenska demokratins vitalitet", skriver Rothstein. Detta skulle kunna vara en 
bidragande, orsak till att Sverige under flera decennier inte lyckats få ett nobelpris. 

Mellan år 1998 och våren 2005 tilldrog sig några håndelser som år talande i sammanhanget. 
Orebro Hogskola hade ansokt om att erhålla status av universitetet. Hogskoleverket ansåg 
inte att Orebro Hogskola uppfyllde nodvåndiga kriterier, och rekommenderade avslag på 
ansokan. den socialdemokratiske statsministern Goran Persson beslot då egenvåldigt att 
ansokan skulle godkånnas, och levererade sjålv nyheten under ett besok i Orebro i juli år 
1998. Som tack beslot administrationen inom nybildade Orebro Universitet att gora 
statsministern till hedersdoktor vid universitetet. Dessvårre ville ingen av de befintliga 
fakulteterna i Orebro under de ifrågavarande omståndigheterna utdela hedersdoktoratet till 
Goran Persson. Administrationen beslot dårfor istållet att Persson skulle bli hedersdoktor i 
medicin - en fakultet som ånnu inte existerade vid Orebro Universitet. Rektor vid den tiden 
for utnåmningen var Janerik Gidlund, socialdemokrat och tidigare kommunalråd i Umeå. 
Likaså satt i det sedermera universitetets styrelse Ulf Larsson, socialdemokrat och på 
ledande position inom Statsrådsberedningen, rakt under Persson. Efteråt hamnade 
statsministern under utredning hos riksåklagaren for mutbrott. Høgskoleverkets roll som 
Regeringens knåhund har forvisso luckrats upp sedan 1969-talet, men den centralistiska 
ordningen tycks i dessa avseenden bara ha funnit sig nya vågar. 

Analys: Det "socialt vålanpassade" folket 

I socialdemokratins Sverige år det som framgått viktigt att massan år "socialt vålanpassad" . 
Men det år ånnu vikigare att de hogre utbildade år inskolade i de onskade attityderna och 
monstren eftersom de har båttre forutsåttningar att påverka samhållet och dess utveckling. 
Likriktningen inom utbildningsvåsendet liksom styrningen av forskningen har också den stora 
"fordelen" att det kvalificerade ifrågasåttandet av den socialdemokratiska ordningen 
forsvagas, eller åtminstone inte kan utgora ett reellt hot. Samtidigt har en misstro mot de 
traditionella auktoriteterna - lårare, foråldrar och foretrådare for nåringslivet - åstadkommits 
och medelsvensson har formåtts underkasta sig det mer "folkliga" anonyma och kulturlosa 
kollektivet, som styrs av vad Huntford betecknar"en diktatorisk klick". 

Har svensk utbildning och forskning då varit helt statsstyrda? Nej knappast, i varje fall inte 
tillnårmelsevis som i det fore detta ostblocket. Det håvdar inte heller Huntford. Den kritik av 
1960-talets skola och universitet som han framfor tung nog åndå. Det år kanske idag svårt 
att veta vilket samforstånd mellan blocken som då rådde betråffande denna politik. Liberala 
idéer var då inte sjålvklara ens inom borgerligheten. Från 1940-talets slut motte vånsterns 
skolreformer åndå starkt motstånd från många lårare och universitetspedagoger. Dårefter 
har detta motstånd i stort sett avtagit, och någon principdebatt till exempel om de statliga 
huvudmannaskapet for universiteten har knappast forts. Var skulle den med hånsyn till det 
starka statliga inflytandet over universiteten och forskningsfonder for ovrigt ha kunnat åga 
rum? Samtidigt som statliga myndigheter och befogenheter på vissa områden hårt granskats 
i 68-rorelsens anda (polisvåsende, fångvård, sjukvård inklusive mentalvård, yttrandefrihet, 
arbetsledning och arbetsmarknadslagar etc.) liksom en påstådd maktkoncentration till 
exempel till medieområdets privata aktorer påtalats (Bonniers m.fl.), fick statens monopol 
på skolans och den hogre utbildningens område passera obemårkt forbi i samhållsdebatten. 



11. Kulturen i socialdemokratisk tjånst 


Svenskarnas speciella relation till kulturen som fenomen 

Enligt Svenska Akademins Ordlista betyder kultur ” forfining inom ett helt folk, en folkgrupp, 
en samhållsklass eller inom ett visst område av den månskliga sammanlevnaden". I viss 
kontrast till deta år kulturen som den forstås och framtråder i det svenska samhållslivet "ett 
påfund som begagnad av den marxistiskt danade Staten såsom medel for politiska åndamål", 
skriver Huntford. Svensken saknar, i stor utstråckning på grund av landets historiska 
isolering, viktiga inslag av modernare våsterlåndsk kultur. Den våsterlåndska kulturen har 
hos oss i princip varit illgånglig enbart for en liten del av befolkningen, medan den infodda, 
nationella kulturen forknippats med landsbygdsbefolkningen. 

Forst på 1800-talet når kommunikationerna forbåttrades borjade den våsterlåndska kulturen 
mera påtagligt berora det svenska folket. Detta visade sig dock endast vara någonting 
tillfålligt - redan efter ett par decennier vånde Sverige på nytt vårlden ryggen och slot sig 
åter i isolering. Strindberg var det ljusa intervallets storsta produkt, skriver Huntford. Av 
dessa skål, menar han, har svensken av idag "ett jungfruligt sinne som år oppet for 
fråmmande import och påpackande lurendrejerier utifrån". 

Det år lite anmårkningsvårt att Huntford betraktar Strindberg som en vålkommen 
sanningssågare. Han bortser uppenbarligen från att Strindberg på viktiga områden får sågas 
ha fråmjat en rått negativ syn på traditionell frihetstradition och samhållets utveckling 
liksom att Strindberg genom sin personlighet har verkat for en attityd av icke-frihetlighet och 
avund. Strindberg borde foljaktligen egentligen inte vara någon av Huntfords favoriter. 

Paradoxalt nog, menar Huntford, år det inte forrån kommersialismen och masskulturen fick 
sin hand om Sverige under 1950-talet som vår isolering borjade brytas på allvar. Men då 
hade den socialdemokratiska Regeringen redan insett vilken makt kulturen har i samhållet, 
och de hade också anammat såvål teori som verktyg for att exploatera den for sina egna 
syften. 

Arbetarrorelsens overtagande av kulturskapandet 

Efter att ha insett kulturens stora vårde som maktredskap har den statsbårande 
socialdemokratin ost in pengar i den "nya kulturen" och understott alla institutioner som 
man ansett befråmja denna. Det har dock inte skett såsom ett stod till den andliga delen av 
månniskors vardagsliv - utan snarare som ett slags vaktslående om materiell egendom och 
de kollektiva initiativens foretråde i samhållslivet. 

Lite forenklat, menar Huntford, skulle man kunna såga att den svenska kulturpolitiken 
blandar marxistiska idéer med en fondbors. Kulturpolitiken utger sig inte for att erbjuda 
konstnårer och kont utan istållet "kulturarbetare" som producerar "kulturtillforsel" for 
"kulturkonsumenter". Huntford skriver: 

I likhet med radio och TV betraktas kulturen som en opinionsskapande uppfinning 
och i likhet med dem faller den under Utbildningsdepartementet. Det år intressant 



att lagga mårke till att undervisning, radio-TV och kultur, den intellektuella 
styrningens tre ansikten, alla samlats under samma erkånt ideologiska tak. Det år 
som om det vore onskvårt att behålla ett effektivt centraliserat dirigerande av 
samtliga huvudmedel for styrande av tanke- och kånslolivet. Man jåmfor "Ministeriet 
for emotionell manovrering" i Du skona nya vårld." 

Huntford citerar den tidigare statssekreteraren for kulturen inom Utbildningsministeriet, 
tillika en av den modema kulturpolitikens upphovsmån, Roland Pålsson från ett 
privatsamtal: 

"Kulturen ger inte bara mening åt livet i ett modernt samhålle, den måste också 
stårka kollektivet. Vi forkastar individualismen: individen saknar betydelse utom som 
medlem av en grupp. Och så anvånder vi kulturen for att visa att Staten sorjer for 
alla. En del av våra motståndare ser Staten som sin fiende, men Regeringen vill bevisa 
att Staten år alias vån. Jag tror också att vi har lyckats. Vi tror att en masspråglad 
kultur kan spridas till 50% av folket, och vi vill att Regeringen skall vara kutlurens 
bårare. Aven om en del månniskor år ointresserade av kultur, så ser de i alla fall att vi 
gor något for den. och det gor intryck på befolkningen. 

År 1970 tog Regeringen det forstå steget mot att utnyttja kulturarbetare for "agitprop", 
noterar Huntford. Den gången fick ett antal skriftstå I la re och filmproducenter i uppdrag att 
ta fram produktioner som kunde bilda opinion for ett utvidgat U-landsbistånd. 

Arkitekturen och arkitektyrket 

Arkitekturen år av håvd en kulturyttring som speglar de samtidiga epokerna genom ett lands 
byggnader. I Sverige, menar Huntford, har arkitekturen getts en central plats i den sociala 
ingenjorskonsten. Den tidigare frie, kulturskapande arkitekten har dårmed kommit att 
omvandlas till en agent for Statens ideologi. Huntford skriver: 

Arkitekturens och stadsplaneringens syfte, som detta definieras av 
socialdemokratiska ideologer, år att foråndra samhållet i den riktning Partiet angivit. 
Men i sin enklaste aspekt och med anforande av det mest oppet erkånda syftet 
betyder det fråmjande av jåmlikhet. 

Likriktning och anonymitet år bårande inslag i den "modema" svenska arkitekturen, vilket 
både gåile de nyuppforda husen och ståderna. Huntford betecknar den arkitektur som 
kommit att dopminera de svenska statsbilderna efter 1940-talet som "det visuella uttrycket 
for ett kollektivt samhålle". 

Detta år dock knappast en nodvåndig konsekvens av modernisering, skriver han. I 
grannlånder Finland till exempel, som naturligtvis år en relevant jåmforelse, finner han 
"byggnad efter byggnad med overvåldigande personlighet", och dår i huvudstaden 
"Helsingfors byggnader med hela den sårskiljande spånst och kraft som utmårker till 
exempel ett italienskt renåssanspalats." Den moderne finske arkitekten Alvar Aaltos verk 
står verkligen i skarp kontrast till den sjållosa modema svenska arkitekturen. 



Det anonyma, likritade socialdemokratiska formskapandet på byggnadsområdet har inte 
uppstått av sig sjålvt. Ett regeringsorgan, Byggnadsstyrelsen, faststå Iler normerna och kan 
genomdriva sina påbud med laga kraft. I varje kommun sitter dessutom en kommunal 
arkitekt och beslutar om byggnadstillstånd for nybyggen. All modem arkitektur i Sverige, 
skriver Huntford, år dårmed statligt godkånd arkitektur. Det kan i sammanhanget också 
noteras att Sverige har de mest "liberala" lagarna av de nordiska lånderna ifråga om råtten 
for den som så onskar att åndra gamla byggnadsverk. 

Kyrkan som redskap i den kulturella kontrollen 

Vilken roll har då kyrkan spelat i Sveriges utveckling? Upphåvandet av den svenska 
statskyrkan var under flera decennier foremål for allvarliga och ingående diskussioner. 
Folket, hår i dess vidare bemårkelse, var for ett åtskiljande mellan kyrkan och staten - liksom 
pråsterskapet sjålva, som givetvis onskade sig storre frihet. Men det var just kyrkans storre 
frihet som socialdemokratin inte ville frambringa, varfor man forhalade saken långe och vål, 
sammanfattar Huntford. 

Socialdemokratins stora motvilja mot att skilja kyrkan från Staten handlade ytterst, menar 
Huntford, om den moraliska kontrollen over medborgarna. Den i grunden ateistiska 
socialdemokratin ville for det forstå inte tappa kontrollen over de aktivt kristna och for det 
andra ville de inte att kyrkan skulle få något slags eget moralsikt grepp om Staten och 
samhållsordningen. Kyrkan predikar ju en annorlunda personmoral ån den socialistiska, 
något som naturligtvis alltid år ett hot mot en statsmakt vars syfte år kontroll snarare ån 
understod. Socialdemokraterna var dock också rådda, resonerar Huntford, for att kyrkan 
skulle kunna soka tåvla i fråga om de sociala trygghetssystemen, de som blivit 
socialdemokratins eget evangelium, genom att bota och ta hand om fattiga och sjuka så som 
kyrkan alltid har gjort. Detta skulle rikta tacksamhetskånslor åt for socialdemokratin 
ofordelaktigt håll. Samtidigt utgjorde statskyrkan en kånnbar både ekonomisk och politisk 
belastning for socialdemokratin, varfor något slags åtskiljande mellan Staten och kyrkan var 
onskvårt. 

Den losning som kom att passa socialdemokratin båst var forst och fråmst ett gradvis 
poliserande av organisationen, foljt av kyrkans skiljande från Staten år 2000. Det kan hår 
vara på sin plats att nårmare teckna denna ut veckling. De politiska ingreppen i Svenska 
Kyrkan påborjades med att Regeringen tillsatte en utredning 1919-1923 (efter beslutet om 
kvinnlig rostrått 19018) och ytterligare en 1946-1950, for att oppna pråståmbetet for 
kvinnor. Svenska Kyrkan sade båda gångerna Nej till regeringens forslag, eftersom påbuden 
kom utifrån och motiverades med skål som inte stod på kristen grund. 1957 holls kyrkomote, 
och riksdagen ålade kyrkan att forsoka igen. Man sade återigen Nej, och ville ha mer 
betånketid for teologisk och ekumenisk overlåggning. Etablissemanget (massmedia och 
politiker) utsatte då kyrkan for en enorm press, for att man i eltkrosvalen skulle vålja 
ledamoter som hade "rått åsikt", men 1958 blev det på nytt Nej. Efter år 1958 borjade också 
radikaliseringen inifrån. 

Socialdemokraterna borjade tillsåtta biskopar som i mycket var motståndare till kyrkan, men 
vånner av socialdemokratin. 1972 tillkånnagav Alva Myrdal att de teologer som inte vigde 
kvinnor, och som motsatte sig reformen, inte kunde vigas till biskopar. Nu stod det klart att 



kyrkan fortsåttningsvis skulle styras uppifrån. Den majoritet som fanns inom kyrkan frystes 
ut och tystades, bland annat genom Jåmstålldhetsombudsmannens (JåmO) inråttade 1979. 
Med hjalp av JåmO kunde Regeringen ha god kontroll over kyrkans verksamhet. Och 
eftersom socialdemokrater tillsatte kyrkan styrelse kunde snart majoriteten kvåvas, så pass 
att man i slutet på 1970-talet utvårderade kvinnopråstmotståndarnas mentala hålsa, och 
"negativa klimat". JåmO beslutade vidare att inga kvinnopråstmotståndare skulle pråstvigas, 
for att ytterligare tunna ut motståndarlinjen. 

Under 1980-talet konverterade ett antal pråster till andra kyrkor, medan många andra 
overgav kyrkan helt och anklagade kyrkan for att ha overgivit Gud och kristendomen till 
formån bland annat for feminismen. År 2000 skildes så slutligen kyrkan från Staten, 
åtminstone i bemårkelsen att vånsteranstrukne K.G. Hammar (årkebiskop 1997-2006) blev 
den sista av Regeringen utsedde årkebiskopen. 2001 genomfordes också det forstå vaiet 
inom kyrkan, dår folket fick såga sitt, vilket delvis bidrog till att undergråva 
socialdemokratins makt over kyrkan. Sjålva den partipolitiska strukturen i kyrkorådet innebår 
dock i praktiken att politikerna fortfarande styr. 

En synnerligen vårdefull kartlåggning av den socialdemokratiska kyrkopolitiken och forsoken 
att forma en tongivande kyrkosyn till gagn for den politiska stråvan år kyrkohistorikern 
Urban Claessons avhandling Folkhemmets kyrka. Harald Kallén och folkkyrkans genombrott. 
En studie av sociaidemokrati, kyrka och nationsbygge med sarskild hansyn till perioden 1905- 
1933 (2004). Liksom Daniel Alvunger: Nytt vin i gamla laglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik 
under perioden 1944-1973 (2006). 

Vånsterns overtagande av teaterscenerna 

Den modema teatern år till sin natur ett offentligt och slagkraftigt medium, konstaterar 
Huntford. Vid 1970-talets borjan hade vånstern åven trått in i en dominerande stållning på 
teaterscenerna runtom i Sverige, inklusive de stora riksscenerna. Huntford skriver om den 
tydligt socialistiska utveckling som foljde: 

Dramatiska teaterns repertoar har inskrånkts till radikala vånsterpjåser och ifråga om 
klassiker till sådana dramer vilka kan tolkas på socialistiskt vis. Endast skådespel som 
framfor socialdemokratiska idéer om gemenskap och jåmlikhet får såttas upp. Brecht 
blev den store favoriten. Yngre svenska dramatiker fick i uppdrag att skriva pjåser 
som befråmjande gemenskapens och jåmlikhetens socialdemokratiska ideal. 

Huntford återger dåvarande - av den socialdemokratiska Regeringen tillsatte - chefen for 
Daramaten Erland Josephsons instållning: "Ingenting får lov att uppforas som talar emot det 
svenska samhållets forvandling." 

De privatågda teatrar som funnits i Stockholm och Goteborg sedan slutet av 1800-talet hade 
i denna stråvan motarbetats en långre tid, och flera av dem avskaffats genom mer eller 
mindre antipolitik från socialdemokratiskt håll. Huntford sammanfattar håndelseforloppet: 

Under 1960-talet hade de alla strypts i Goteborg med hjålp av ekonomisk press, som 
borjade i form av ren straffbeskattning. Fore 1970 hade fyra av de åtta i Stockholm 



rivits som foljd av statsombyggandet. Den nya stadsplanen medgav inte någon 
forflyttning, och å andra sidan foreskrev samma plan att de kommunala 
teaterformerna i det nya "Kulturhuset" skulle komma istållet. 

Vånsterdominansen inom bokforlagen 

Vid tiden for Huntfords bok borjade vånsterns ideal också att gora sig sarskilt bemårkta 
bland bokforlagen, vilka forvisso huvudsakligen finns och befunnit sig i privata hander. 
Pocketboksmarknaden i Sverige dominerades vid slutet av 1960-talet och borjan av 1970- 
talet av energiskt kulturradikala personer. I de bocker som inte var ren fiktion fanns det ofta 
en mårkbart antiamerikansk och antivåsterlåndsk linje hos forfattarna. Detta gå I Ide aven 
oversattningslitteraturen. Denna situation har dock, menar Huntford, inte kommit till stånd 
så mycket genom direkta yttre påtryckningar som genom tidsandan och det allmånna 
grupptrycket. Han skriver: 

Svenska originalarbeten utgivna under 1960-talets andra hålft visade faktiskt alla en 
identisk tendens. Fiction och icke-fiction, al It var radikalt, allt avancerat socialistiskt 
tånkande i den ena eller andra formen; alla accepterade de dogmen att det svenska 
samhållet rorde sig vånsterut och att det var litteraturens uppgift att hjålpa till med 
forandringen. Det var som om Partiets kulturpolitik genomforts enligt order. 

Infor 1969 års val lanserade socialdemokraterna, som nåmnts, sin "jåmlikhetskampanj". I 
samband med detta blev jåmlikheten forhårskande tema inte minst i litteratur och konst. 
"Det var som om en gemensam order utfårdats genom olika media på en gång", skriver 
Huntford. han citerar en chefredaktor på en landsortstidning: "Så snart något forklarats icke 
overensståmma med jåmlikhetsprincipen, år argumentet dott och saken avgjord." På samma 
vis reciterar han redaktoren for Bonniers Litteråra Magasin: "Jag publicerar ingenting som 
ifrågasåtter jåmlikhetens forutsåttning i alla dess betydelser." 

Spåren från dessa år består delvis. Enligt en undersokning på sortimentet hos 
stadsbiblioteken från Timbro (2004) år den liberala litteraturen markant 
underrepresenterad. En undersokning från Captus våren 2006 har på samma sått 
konstaterat att den konservativa litteratur som dock utges, hår och ån mer utomlands, lyser 
med sin frånvaro hos de svenska stadsbiblioteken. 

Den likriktade, vånstervridna konsten och filmen 

Likriktning inom konst och litteratur strider i grunden mot sjålva kårnan i det fria skapande 
som det ju skall vara uttryck for. I Sverige, menar Huntford, år emellertid konformitet åven 
på detta område nårmast någonting normalt. Han skriver: 

I våsterlandet år konstnårerna och de intellektuella i princip emot myndigheterna; inom 
kommunistblocket revolterar de ofta så långt systemet tillåter. I båda fallen foreligger 
avsmak for officiell overvåkning. Men i Sverige skånker de intellektuella Staten sitt stod fullt 
frivil ligt, och det ger Staten enastående formåner eftersom det betyder att 
massinformatorerna står på dess sida. 



Detta betyder inte att de slaviskt återupprepar partilinjen, men i en generell 
bemårkelse tenderar de att gå den våg Regeringen onskar. Inom filmskapandet, det 
område dår Sverige varit mest ryktbart och framgångsrikt, år manus ibland riktat mot 
Regeringen, men alltid från vånsterhåll. Allt detta passar Regeringen fortråffligt. åven 
om det ånnu finns privata filmproducenter och filmdistributorer i Sverige, så har 
industrin hårvidlag sedan 1960-talet letts av en statlig organisation. Svenska 
Filminstitutet. 

Liksom andra socialdemokratiska institutioner år likaså Svenska Filminstitutets syfte, enligt 
Huntford, att foråndra samhållet. Hår skall i och for sig inflikas att filminstitutet inte år 
statligt, utan en stiftelse - men det år egentligen en petitess i just detta sammanhang. 
Huntford omtalar dess fore detta chef Harry Schein, som var av uppfattningen att filmer inte 
får vara alltfor tydligt socialistiska såsom i Sovjet - for då vill ingen se dem, och då år filmen 
helt meningslos. Ofta år dårfor sjålva snabbheten i foråndringen, att nytt hela tiden foljer på 
nytt, viktigare rent praktiskt ån ett aldrig så genomtånkt radikalt budskap. Det år låttare att 
åndra riktningen for ett hjul som borjat snurra, ån att få det att borja snurra. Allmånheten 
måste enligt Schein vånja sig vid foråndring ,så att de år villiga att se den socialdemokratiska 
politiken gå vidare. Eller råttare sagt så att de blir fartblinda. Huntford såger det inte, men 
skulle nog ha stållt sig bakom den slutsatsen. Huntford fortsåtter: 

Med hogst en handfull undantag ligger hela det skapande och intellektuella 
"etablissemanget" på vånsterflygeln. Det finns nåstan inga intellektuella på (den 
relativa) hogerkanten. Dårfor finns det heloler ingen debatt i Sverige. Istå I let 
forefinns konkurrens om såttet att framlågga samma synpunkter och upptuktelse av 
dem som inte kan åstadkomma den accepterade garden av rabiat glod. 

Påtvingad konformitet kan, som många exempel visar, bli en olidlig påfrestning for kreativa 
och talangfulla månniskor. Huntford noterar att sjålvmordsprocenten år ovanligt hog i 
Sverige, enligt Vårldshålsoorganisationen statistik for 1969 intar Sverige fjårde plats i vårlden 
med 21,6 sjålvmord per 100,000 invånare. Siffran år dubbelt så hog som till exempel i USA 
(10,8) och Storbritannien (9,4). Såvitt Huntford kunnat se år det huvudsakligen intellektuella 
och kulturellt verksamma som år representerade i den svenska statistiken. 

De "hogre stående" modernistiska svenskarna 

I en sociologisk klassiker, Thomas More's Utopia (1516) beskrivs den båsta av vårldar, dår 
alla månniskor år lyckliga och allting år perfekt. Det enda existerande brottet år att onska 
flytta dårifrån. Samma bild, menar Huntford, kan appliceras direkt på svensk socialdemokrati 
och vålfård, vad den vill vara och hoppas att åstadkomma: evig makt, kontroll och 
perfektion. Många nya tendenser har kommit och gått i våstvårlden sedan Mores bok skrevs 
for nåstan ett halvt årtusende sedan - åndå tycks svenskarnas sjålvuppfattning att de "ligger 
fore" i social utveckling bestå. 

Når man talar om kultur talar man, som också berorts inledningsvis i detta kapitel, i en viss 
mening om forfiningen hos ett folk. I den forhårskande socialdemokratiska vårldsbilden år de 
"modema" svenskarna ett i alla avseenden hogre stående folk, vars livsuppgift det år - trots 
landets tillnårmelsevis ringa storlek - att gå fore och låra alla andra folk snarare ån att sjålva 



låta sig drivas på av den mer "gammalmodiga" omvårlden. År då modernismens svenskar 
verkligen hogre stående i termer av civiliserat beteende, frågar sig Huntford? Frågan år 
beråttigad. 

Han skriver att Sverige liksom ()fore detta) Sovjetunionen hor till de få stater i den 
civiliserade vårlden dår individualism, i betydelsen oavhångighet under ansvar, i princip ses 
som någonting negativt. Ja, inte sållan direkt som ett hot - någonting som allmånheten lårt 
sig att instinktivt rora sig bort från och kanske till och med angripa. Detta, menar Huntford, 
år i sig ett tydligt tecken på att det svenska folket, tvårtemot vad de sjålva gårna vill tro, inte 
alis har låmnat allt gammalt och forlegat bakom sig. De "modema invånarna" i 
socialdemokratins Sverige år i hans ogon på visst sått ånnu enkla medeltidsmanniskor - i 
bemårkelsen att de tånker, handlar och lever i kollektiv, utifrån uppfattningen att den 
enskildes personlighet i princip år ointressant ur varje avseende, det år månniskor som 
uppvisar en påtaglig ovilja att motsåtta sig order uppifrån men som hjålper varandra att 
uppfylla vad det offentliga påbjuder. Så långe som styrelsen fungerar så år det ingen som 
ifrågasåtter dess form. For medeltidsmånniskan var personlig stolthet den grovsta synden. 
Hår pekar Huntford åter på den typiska svenska så ka Made "Jantelagen": ingen får lov att tro 
att han/hon dr former an någon annan. 

Ett annat allmånt drag bland svenskar, noterar Huntford, år att de år påtagligt blyga infor 
varandra och har svårt att ta kontakt med andra månniskor. Detta leder till en intressant 
Paradox. Medan svensken står nedsånkt i kollektivet och betraktar gemenskap och 
solidaritet som de mest efterstråvansvårda personliga attributen år han likvål instångd i sig 
sjålv, isolerad från andra månniskor. Svensken trivs våldigt bra i en organisation men blir lått 
besvårad når han stålls ansikte mot ansikte med en annan individ. Som ett resultat av detta 
ogillar svensken att tjåna andra månniskor - men år fullt hemmastad med att tjåna Staten 
eller en maskin. 

Det står i varje fall klart att denna allmånna instållning år mycket gynnsam for en stark 
centralmakt. I synnerhet når centralmakten vill genomfora snabba och stundtals obekvåma 
sociala omvålvningar och relationsforåndringar mellan samhållets olika delar. 

2006 gav historikern Lars Trågårdh och DN-skribenten Henrik Berggren ut År svensken 
månniska? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. I en presentation av boken 
anas nårmast huntforska frågor som: Varfor år svenskarna så naivt positivt instå Ilda till 
Staten? Och varfor år det viktigare for en svensk att vara fri och oberoende 'ån att vara 
underordnad kårnfamiljen? Boken soker psykologiskt och historiskt bena upp svenskarnas 
formenta individualism liksom deras rådslå for kollektivet, en attityd som forfattarna menar 
åven burit upp och respekterats i folkhemmets vålfårdspolitik. 

Analys: Kulturen omvandlad till politiskt redskap 

Huntfords utgångspunkt om att den svenska kulturen inte hor till den våsterlåndska, år 
forvisso, som tidigare påpekats, mårklig. Uppfattningen år dock inte helt forryckt, såtil Ivida 
att andra varit inne på samma linje - åven om Huntford nog år den som driven tesen allra 
långst. Hans slutsatser hårvidlag år faktiskt inte heller speciellt kontroversiella. 



Skall man tro Huntford så har den socialdemokratiska Revgeringen nårmast systematiskt 
exploaterat kulturen for dess ideologiska syften. Kulturen har omdanats till att bli ett vitalt 
hjålpmedel for att skapa den nya månniskan och det nya samhållet. Fastån påståendet vid en 
forstå anblick kan ta sig konspiratoriskt, kan Huntfords analys i denna del också sågas vara 
huvudsakligen riktig - och dessutom intressant. Hans iakttagelser år både relevanta och ger 
uttryck for hans trots allt klara s ått att se på saker och ting. 

Det tål hår också påpekas att inneborden av "kulturpolitik" skiljt sig i vissa avseenden både 
mellan Huntfords begreppsanvåndning, forfattarnas begreppsanvåndning och den officiella. 

I foreliggande avsnitt har forfattarna av framstållningstekniska skål valt att anvånda 
begreppet i dess bredare bemårkelse, minus mediafrågorna som vi valt att behandla separat 
(i kapitel 12). Sverige fick alltså ett kulturdepartement fort 1991. Kulturfrågorna hade 
dessforinnan hanterats av utbildningsdepartementet (tidigare ecklesiastikdepartementet). 
Mediafrågorna hade hamnat i detta departement vid mitten av 1960-talet (i samband med 
att Palme blev ecklesiastikminister). De har periodvis råknats till kulturpolitiken och sedan 
dess alltid hort till samma departement. Kyrkofrågorna, for sin del, har å andra sidan inte 
råknats till kulturpolitiken forrån 1996 då de i samband med Marita Ulvskogs utnåmning till 
kulturminister fordes over till kulturdepartementet. Inte heller arkitekturen har råknats till 
kulturpolitiken sårskilt långe. Det faktum att de stora nybyggnadsprogrammen hanterats av 
helt andar aktorer ån de som skoter kulturminnesvården kan till och med ha haft en viss 
betydelse for hur lått denna kunnat ignoreras. 

12. Massmedia och den politiska korrektheten 

Svenska massmedia sållsynt samståmmiga 

For en utlånning i Sverige, skriver Huntford, tycks press, radio och TV mårkvårdigt likriktade. 
Forutom att de forefaller ha samma instållning och anvånda samma slagord tycks de inte 
bara ha utan dessutom efterstråva enighet och samforstånd i rapporteringen. 
Utgångspunkten i den vårldsbild svenska media ger uttryck for år att kollektivet alltid bor gå 
fore individen. Kritisk granskning av Statens institutioner forekommer i princip inte, och i den 
mån kritik av Regeringen upptråder ror det sig aldrig om grundlåggande politiska frågor utan 
enbart om småproblem som gåiler de praktiska detaljerna i hur politiken genomfors. 

Inom media hårskar, med dagens term, en socialdemokratiskt fårgad politisk korrekthet, dår 
många tunga samhållsfrågor år tabubelagda. Detta, tycker Huntford, gor svenska media 
både mårkvårdigt tråkiga och ganska forfårande eftersom de verkar i ett land som dock varit 
pionjår på yttrandefrihetsområdet. Den bredd i problematisering och perspektiv i 
rapportering som kånnetecknar till exempel engelsk press står i bjårt kontrast till den snåva 
svenska nyhetsformedlingen. 

Hår skall vi gora ånnu en belysande bakgrundsteckning. Utvecklingen mot denna samsyn 
borjade på allvar under 1960-talet, åven om socialdemokratin sedan massmediernas fodelse 
i Sverige varit noga med att ha kontroll over media både via statliga monopol och genom att 
starta egna tidningar. Familjepolitiken blev den forstå stora frågan som skulle anvåndas till 
att bryta med det borgerliga samhållet. Kårnfamiljen som sådan ansågs utgora ett hinder for 
utvecklandet av den "modema" månniskan. 



I boken Visionen om jamstalldhet (1993) avslojar Monica Boéthius hur ett slags 
privatpolitiskt nåtverk, Grupp 222, tog makten over familjepolitiken. Bland deltagarna fanns 
både socialdemokrater som Krister Wickman, Marianne Hook, Gunnar Fredriksson, Eva 
Moberg, Anita Gradin och Gertrud Sigurdsen samt folkpartister som Gabriel Romanus och 
Olle Alsén. Den traditionella kårnfamiljen, sambeskattningen och hemmafrun var foreteelser 
som skulle bekåmpas. Gruppen hade inte svårt att "overta" media, vilket forebådade 
vånsterns kommande maktovertagande av redaktionerna. Faktum år att ledande organ som 
till exempel Sveriges Radios familjeredaktion ingick i kampanjen, en foregångare till modema 
feministiska agitprop-program som Radio Ellen och Freja. 

Boéthius skriver att "med Familjespegeln som plattform och instrument var det en stor 
upplevelse for mig, inte minst journalistiskt, att hamna i denna mångkunniga krets och att få 
tillgång till dess stora kontaktytor och informationsmångd [...] Når vi låtit informera oss i 
någon storre fråga var medierna veckorna dårefter fyllda av artiklar, ledare och debattinlågg. 
Det stålldes enkla frågor eller gjordes debattinlågg i riksdagen, frågan dok upp i det ena 
radioprogrammet efter det andra". I jåmlikhetens namn angreps också finansvårlden och 
industrin (kapitalismen). 

Det år hår återigen lite som med radion och de vånstervridna medierna. Fast det på 1960- 
talet fanns grupper som gick klart radikalare fram ån socialdemokratin och inte kunde styras 
av denna, spelade de åndå Partiet i hånderna och bar vittnesbord om dess kontakt med en 
långsiktig radikal stråvan. 

Kontrollen av massmedia 

Radio och TV utgor i Sverige - också i den officiella jargongen - ett opinionsskapande 
medium. Medias funktion i Sverige år att forma mer ån att informera, påpekar Huntford. 
Skillnaden år stor, och de svenska myndigheterna år fullståndigt inforstådda med detta. 
Enligt Huntford ser myndigheterna det som sin plikt att kanalisera sina egna uppfattningar 
genom detta viktiga maktredskap. 

Huntford citerar dåvarande chefen (1968-78) for Sveriges Television kanal 2 
socialdemokraten Orjan Wallquist: 

[FLYTTA UT DETTA STYCKE TILL HOGER] "Tv år ett mycket måktigt medel for indoktrinering, 
och man måste vara utomordentligt varsam vid begagnandet av det. [...] TV skulle aldrig 
angripa statsministern och Regeringen emedan genomsnittssvensken identifierar sig sjålv 
med Staten och med de organisationer och institutioner som har politiskt inflytande. På så 
vis kånns TV som en del av Staten. 

Att socialdemokratin varit skickligt med att besåtta poster i Sveriges Radio och Sveriges 
Television med nårstående personer antyds till exempel av Anders Carlgrens studie, I statens 
och partiets tjanst (2006). 

Det år beaktansvårt, som Huntford påpekar, att vid den tidpunkt då han skrev sin bok låg 
administrationen av radio och TV centraliserat, inte i ett kommunikationsministerium såsom 



i de flesta våstlånder, utan insorterat under Utbildningsdepartementet - i likhet med många 
diktaturer. Idag år detta departement emellertid sammanslaget med Kulturdepartementet. 

Forekomsten av journalisthogskolor påverkar naturligtvis också mojligheten till kontroll och 
likriktning. Nufortiden år det få journalister som inte har gått på journalisthogskola. 
Journalisthogskolan, menar Huntford, har helt i linje med ovriga undervisningsvåsendet 
anammat Partiets indoktrinering. Successivt har journalistutbildningen forskjutits åt vånster, 
och producerat journalister med uniforma vånsteråsikter. Om de utexaminerade från 
journalisthogskolan på Huntfords tid skriver han: 

De fårdigutbildade kan i stort sett beskrivas som rad i ka Isocia lister med ett 
eventuellt sting av maoism. Den aktuella dirigeringen år givetvis utan 
betydelse, det viktiga år att det finns dirigering overhuvud. I likhet med sina 
kollegor bland arkitekterna och sociologerna betraktar dessa journalister sig 
sjålva som sociala manovrerare med ambitionen att foråndra samhållet och 
indoktrinera sina medmånniskor. 

1968 får sågas bilda en vattenledare for svensk media, då socialdemokratins tidigare 
hegemoni kom att ersåttas av en vanstervåg, som knappast kan sågas ha avstannat idag. 
Institutionen for Journalistik och Masskommunikation vid Goteborgs Universitet (JMG) 
genomfor undersokningar av journalisternas partisympatier. Den senaste undersøkningen 
(2000) gav foljande bild av utvecklingen: 


Journalisternas partisympatier 



1968 

1972 

1989 

1995 

1999 

Vånsterpartiet 

3 % 

19% 

22% 

26% 

31% 

Socialdemokraterna 

45% 

35 % 

30% 

23 % 

27% 

Miljopartiet 

- 

- 

12 % 

18% 

10% 

Centerpartiet 

8% 

19% 

6% 

4% 

3% 

Folkpartiet 

26% 

15 % 

16% 

12 % 

14% 

Moderaterna 

15% 

12 % 

13% 

13 % 

10% 

Kristdemokraterna 

3% 

- 

1% 

4% 

5 % 


Kalla: JMG, Goteborgs Universitet 

Vid tiden for denna undersokning hade alltså 68% av journalistkåren, det vill såga drygt två 
tredjedelar, vånstersympatier. Av dessa horde 58% till socialdemokraterna respektive 
vånsterpartiet, dårav flertalet till vånsterpartiet (eventuella sympatier med 
extremvånsterpartiet utanfor riksdagen år alltså utelåmnade ur sammanstållningen). 

Kent Asp, professor vid institutet, menar att journalisternas vånstersympatier inte påverkar 
sjålva vaiet av nyheter i stor utstråckning, mot vad journalister med sympatier till hoger 
anser åga hogt nyhetsvårde. Det beklåmmande år att vånsterhegemonin både bland 
journalister och på redaktionerna styr opinionen genom hur man presenterar nyheterna. Ord 
som "solidaritet", "jåmlikhet" och "vålfård" tycks inte kritiseras. Varje tillstymmelse till kritik 
sopas ofta under matten. 


Mediasverige fore och efter socialdemokratin 




Svensk radio och TV har, som delvis framgår ovan, inte alltid varit trogna socialdemokratin 
och vånstern. Fram till 1950-talet var de relativt opartiska och tillhandaholl en neutral 
offentlig service jåmforbar till exempel med BBC. En helt avgorande forandring, skriver 
Huntford, kom 1962 då Olof Palme, sedermera socialdemokratisk statsminister, tunåmndes 
till chef for Sveriges Radio. Huntford snubblar hår på fakta. Olof Rydbeck var chef for 
Sveriges Radio 1955-1970. Olof Palme blev chef for kommunikationsdepartementet 1965, 
for att två år senare avancera till ecklesiastikminister. Men från 1965 och framåt låg alltså 
Sveriges Radio under Palmes ansvar. Huntford sammanfattar Palmes insats inom detta 
område på foljande sått: 

[FLYTTA HOGER] Han forvandlade TV och radio till politiska våpen, och når han blev 
utbildningsminister tog han dem båda med sig. [...] Istållet for att slåppa fram det privata 
nåringslivets avbalanserade krafter gav han obetingad fortursrått åt centralregeringen. Det 
monopol på indoktrinering som Partiet dårmed fick var oerhort, fasansfullt. 

År 1962 hade riksdagsmajoriteten mot folkopinionen, moderaterna och folkpartiet drivit 
igenom den så ka Made Lex Radio Nord som tvingade entreprenoren Jack Kotschack att sluta 
sånda ett av Sveriges då populåraste radioprogram från en båt i Ålands hav. Britt Wadenius 
och Radio Syds ode år ån mera dramatiskt. Britt Wadenius sånde radio från ett fartyg på 
internationellt vatten i Oresund, radio som bekostades av privata annonsorer. Programmen 
var populåra, man hade blanda annat intervjuer med Beatles och Rolling Stones. 
Radiokanalen var privat och det kunde inte tolereras av socialdemokratin. I ett forsok att 
åndra frekvensen på Pl-såndaren i Helsingborg, ville man låta påskina att privata 
radiokanaler orsakade storningar och av den anledningen behovde stångas ned, men 
Wadenius forekom kuppen med att byta frekvens och fortsatte sånda radio. Till slut 
fångslades och greps Wadenius for innehav av "olaglig radiosåndare". I Malmo 
demonstrerade tiotusentals personer mot gripandet, men Palme prisades av Partiet och 
befordrades till kommunikationsminister år 1965. Radio Syd såndes for sista gången år 1966. 

Fångslandet av Wadenius stred mot FN:s deklaration om de månskliga råttigheterna, men 
agerandet låg rått i den då rådande vånsterbetonade tidsandan. Kulturgiganten Vilhelm 
Moberg protesterade mot den socialdemokratiska mediepolitiken som han menade var "ett 
steg i ostlig riktning". I en artikel i Dagens Nyheter 1965 foreslog han att det svenska 
statsskicket sku Meg es ett nytt namn: "demokratur", alltså ett mellanting mellan demokrati 
och diktatur. 

Sveriges Radios sammansåttning efter den tidiga Palme-tidens overtagandepolitik var klart 
sådan att Regeringen och arbetarrorelsen i stort kunde utova en mycket påtaglig kontroll 
over denna korporation. Huntford skriver: 

Dess styrelse håmtas från de viktigaste partierna och korporativa 
organisationerna. Arbetsgivarna, fackforeningarna och kooperativen finns 
representerade. Det betyder att Arbetarrorelsen har majoritet och att 
regeringen har fri våg. Vidare tillsåtts vissa vitala kommittéer av Regeringen. 
Fram till 1960-talet hade dessas medlemmar utnåmnts på icke partibetonat 
sått, men Palme gjorde posterna till politiska och låt kommittéerna domineras 



av socialdemokrater. En speciellt viktig kommitté som på så vis ombildades 
skulle omhånderha vaiet av program och funktionårsstab . Socialister 
utnåmndes till de hogsta administrativa och produktionsmåssiga stållningarna. 

Olof Rydbeck skriver i sina memoarer / maktens narhet (1990) att "runt omkring Sveriges 
Radio hårjade samtidigt dessa år allt intensivare den radikala vånsterkonformismens 
stormar. Inom huset hade en grupp radikala producenter - de var inte de duktigaste - 
sjålvpåtaget gjort sig till talesmån for kollegorna och bland annat tagit ledningen i SIF- 
klubben [...] Sjålv hade jag nog med att forsoka se till att denna vånsteranstormning inte 
ledde till total obalans i de samhållsbevakade programmen och att vårna om foretagets 
opartiskhet. 

I sin bok Aftonbladet - ett reportage inifrån (1971) beråttar också den tidigare 
chefredaktoren Sven Sormark om den nya, alltmer agitprop-artade andan på reaktionen: "En 
ny generation av reportrar och redigerare med vånstersocialistiska sympatier hade tågat in. 
[...] Redaktionschefen Sigurd Glans anslot sig i journalistisk handling snabbt till 
vånsterflygeln. Omkring honom våxte - utan nårmare kontakt med vare sig ledarredaktionen 
eller ånnu mindre ågarna - gruppen av reportrar och redigerar som såg som sin uppgift att 
'agitera, inte informera' [...] Okunnighet, overdrifter, grova misstag, missuppfattade eller 
avsiktligt missforstådda intervjuer blev allt vanligare." 

En lika belysande bok skrevs av Dagens Nyheter utrikesredaktor Ulf Brandell 1976: Dagbok 
med DN. Fastån den avser de tidiga åren 1960-62, ger den goda inblickar i hur 
opinionsklimatet också på DN:s redaktion borjade foråndras. Se åven Mediavanstern - En 
narbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige av Gosta Hultén och Jan Samuelsson 
(1983). Debatten, skriver Fluntford, foråndrades också tydligt från och med Palme. Borgerliga 
yttringar tystades ned, och i debattprogram motte socialdemokrater anhångare av den 
yttersta vånstern. For att foråndra Sverige flyttades också opinionen ett steg till vånster om 
Partiets officiella ståndpunkt, vilket enligt Fluntfords mening dock låg i linje med 
partistrategernas resonemang - Partiet kunde dårigenom bereda sig sjålvt ett storre politiskt 
spelrum. Att vånstern successivt overtog redaktionerna ogillades av vissa dåtida 
"betongsossar" men spelade i sak socialdemokratin vål i hånderna. Så långe 
""vånstertomtarna" fick hållas framstod socialdemokraterna som mindre radikal och dess 
politik som sund i jåmforelse. 

Massmedias organisation idag 

Det fåtal borgerliga regeringar som varit har lyckats uppnå vissa foråndringar i massmedias 
organisation och har fått in några borgerliga representanter dår, men den storsta 
foråndringen kom tveklost 1986 då kabel-TV infordes i Sverige. Det statliga TV-monopolet 
hotades for forstå gången allvarligt och man sokte genom att forbjuda kommersiell TV i 
Sverige forekomma och forhindra monopolets fall, men kring nyåret 1987/88 borjade 
Kinnevik inom Stenbecksfåren att sånda TV3 via satellit från London, foljt av Kanal 5, och 
dårmed var monopolet i sak over. 

Under den borgerliga Bildt-regeringens tid fick också Sverige en tredje kanal i det analoga 
marksånda nåtet: TV4. 1994 forlorade Staten den direkta kontrollen over public service 



genom att en stiftelse, Forvaltningsstiftelsen , overtog ågandet av Sveriges Radio, Sveriges 
Teievision och Utbildningsradion. Svensk public service skulle framover vara fri från politisk 
styrning, varfor stiftelsen var tånkt att bestå av enbart politiskt oberoende ledamoter. Men 
socialdemokratin slapper inte taget lått och ånnu idag år inte Sveriges Teievision oberoende i 
praktiken. Aven om ågandeformen har foråndrats utses alltjåmt styrelserna av Regeringen, 
Forvaltningsstiftelsen, och de fackliga organisationerna. Verkstållande direktor utses sedan 
av styrelsen och ingår i den. Aven under en borgerlig regering, skulle andra ån 
arbetarrorelsen inte ha mycket att såga till om eftersom också Forvaltningsstiftelsen numera 
år politiskt sammansatt och med en kraftig slagsida mot vånster. Situationen idag motsvarar 
alltså i de flesta avseenden den som rådde på Fluntfords tid. 

Kontrollen av debatten 

Fluntford sammanfattar framvåxten av den svenska "politiska korrektheten" inom 
jouranlsitkåren sålunda: 

Ångsligt måna som [journalisterna] år om att framlågga endast vad deras 
kollegor tror, behover de svenska massinformatorerna inget tvång for att f olja 
partilinjerna. I deras mentala vårld år avvikelse från den accepterade normen 
ett slags forråderi. Det år delvis konditioneringen till grupptånkande som gor 
personligt utmårkande till en synd och accepterandet av den kollektiva 
opinionen till en kardinaldygd. De har ett inre tvång att tånka som alla andra 
tånker. Folja ktligen har de utvecklat ett slags håmning, som ryssarna kallar 
"den inre censuren", vilken skår till uttrycken for deras tankar efter de 
dominerande synpunkterna. Eftersom de agerar kollektivt, så att såga genom 
konditionerad relx, år det relativt enkelt att ta dem i anspråk for en speciell 
ideologi. Det råcker med att omvånda ett utvalt fåtal i hierarkins topp, så foljer 
de ovriga lydigt efter. 

Når socialdemokraterna år 1969 antog jamlikhetsprogrammet hade TV och radio - enligt 
Fluntfords uppfattning i enlighet med klassisk socialdemokratisk kutym - i forvåg inpråntat 
begreppen hos den breda massan. "Jåmlikhet" blev det universella slagordet inom etern, och 
forekom åven till exempel i barnprogrammen. Barn i åldern 3-7 år år som mest mottagliga 
for uppfostran och på så vis lyckades man få en hel generation att stålla sig bakom en 
partipropaganda som for mer rationellt tånkande månniskor hade varit svårare att godta. 
Media hade nu blivit socialdemokratins egendom, och jåmstålldhetstanken framstålldes med 
utmårkt resultat just som en etablerad sanning. 

Fluntford citerar dåvarande chefredaktoren for liberala Dagens Nyheter, Olof Lagercrantz: 
"Ett litet land kan inte kosta på sig att individer kliver upp och tar en egen ståndpunkt. Det 
måste vara en grupp. Och då svenskarna reagerar gruppvis år de givetvis lått influerade." 
Lagercrantz åsikt om opinioner på hogerkanten år att "det år omojligt att inta en konservativ 
ståndpunkt i ett samhålle som kontinuerligt foråndras". Huntford analyserar uttalandet: 

Detta år en sållsynt artikulering av en dominerande synvinkel. Det ger uttryck 
for det tyranni som utovas av det Ibsen kallade "den kompakta majoriteten". 
Det år en effektiv metod att slå omkull a lit motstånd. Folk med avvikande 



mening kan inte tas på allvar emedan majoritetens syn genom sjålva sin 
definition utesluter mojligheten av dåremot stridande synpunkter." 

Att motsåtta sig den allmånna uppfattning år att vara reaktionår, en bakåtstråvare. Detta har 
fått betydelsen av att man år motståndare till den sociala tryggheten, solidariteten, och 
jåmlikheten, noterar Huntford. Ånnu 2006 kan man hora inte bara socialisterna utan åven 
liberaler inom borgerligheten smutskasta konservativa partikamrater med tillmålen som 
"bakåtstråvare" och att man står i vågen for utvecklingen och framåtskridandet. En halvt 
omedveten marxistisk terminologi anvånds såvål till vånster som till hoger i det politiska 
etablissemanget. 

Den 1971 antagna Lagen om presstod har också medfort att tidningarna kånner sig mer 
beroende av Regeringen. Om media kritiserar Regeringen alltfor hårt finns alltid risken att 
man forlorar inkomster genom minskat presstod. Våren 2006 gick den socialdemokratiska 
Regeringen ut med att presstodet skulle okas på bred front, vilket naturligtvis mottogs vål i 
alla låger. Av det detaljforslag som framlades framstod tydligt att okningen i anslag i gå Ilde 
exempelvis det borgerliga pressflaggskeppet Svenska Dagbladet - som tvårtom avsågs få 
starkt minskat presstod. 

Framhavandet av Sverige som "bast i vårlden" 

Det ligger i den nytotalitåra Statens intresse att forma och indoktrinera befolkningen i tron 
att den lever i den båsta av vårldar. Via reportage från utlandet belyser massmedia 
omvårldens defekter for att dårmed påvisa det svenska systemets overlågsenhet. Svensken 
får veta hur dåligt folk har det stållt overallt i omvårlden och det framhålls att Sverige år 
sårskilt f ramstående på de kulturella och politiska områdena. Dårigenom bibringas folket 
uppfattningen att de sjålva åtnjuter den hogsta kånda levnadsstandarden och den fornåmsta 
sociala tryggheten i vårlden. 

Det år visserligen ingenting ovanligt med att en nation framhåver sig sjålv som overlågsen de 
flesta andra, påpekar Huntford. Tvårtom har de allra flesta nationer i vårlden en hog 
sjålvuppfattning. Men om inte dess styrande elit ruvar på fordolda motiv brukar massmedia 
och kommunikationer normalt inte i den politiska retoriken ideligen soka framhålla det egna 
samhållets overlågsenhet gentemot omvårlden. I Nazityskland gjorde man det, liksom i 
Sovjet. I Sverige gor man det av samma skål som i Sovjet menar Huntford - det vill såga for 
att hos folket inprånta en fomojsamhet med den forda politiken. 

Ett aqv de mest talande exemplen på "styrande åsikter" år kanske svenska medias 
antiamerikanism. 1968 borjade denna syn inpråntas i Sverige, som annars år ett land med 
historiskt mycket god instållning till USA, inte minst från emigrationens sena 1800-tal. 
Regeringen tog på 1960-talet politisk stå llning mot USA i samband med Vietnam-kriget, och 
media foljde snabbt efter. Radio och TV blev samståmmiga i kritiken, då mot Vietnam och 
Richard Nixon, liksom idag mot Irak och president George W Bush. Huntford menar att en så 
samståmmig nyhetsrapportering i ett land inte kan betecknas som annat ån "odåmpad 
propaganda". Då som u fanns det i flera lånder kritik gentemot USA:s utrikespolitik - men 
ingen annanstans, forutom hos diktaturer som Iran, Nordkorea och Kuba, har ett forakt 
gentemot en demokrati utvecklats till en veritabel folkrorelse. 



Genom antiamerikanismen kan man också effektivt beskylla borgerligheten for omvårldens 
fattigdom, medan socialismen tar åt sig åran for hur det år hemma i Sverige. 1970 anvåndes 
samma teknik igen, men denna gång mot Europa, når Sverige borjade nårma sig den 
gemensamma marknaden EEC. Regeringen var inte villig till ett fullt medlemskap och låt 
dårfor media skapa en låmplig folkopinion mot forslaget, så att man låttvindigt kunde dra sig 
ur utan att skada samarbetet med de europeiska grannlånderna. I mars 1971 kunde 
Regeringen sålunda utan att tappa ansiktet avboja fullt medlemskap. 

En framgångsrik gammal hårskarteknik som Palme borjade gora bruk av i linje med det ovan 
sagda, år att i "låmpliga" perioder forflytta fokus i samhållsdebatten från Sveriges mot 
oråttvisor någon annanstans i omvårlden, gårna långt bort och med tydliga specifika 
exempel. Genom att på detta sått vid politiskt-taktiskt vål valda tidpunkter visa på hur 
mycket såmre andra har det och uttrycka sin medkånsla och mana till solidaritet, stryps lått 
den samhållskritik som annars skulle kunna drabba Regeringen. 

Oskadliggdrandet av oppositionen genom språklig manipulation 

Huntford pekar också på en annan verksam taktik som socialdemokraterna anvånt sig av. De 
bevisar nåmligen i allra hogsta grad också Orwells bekanta tes om det starka redskap for 
makten som en manipulativ begreppsglidning utgor. Orwell syftar på en sakta forvrångning, 
utford som en långsam och utstuderar omdefinition av inneborden av vissa ord och begrepp. 
På så vis kan inte bara nyckelord i samhållsdebatten anpassas till den egna retorikens fordel, 
utan åven icke-onskvårda uppfattningar hållas under ytan och sjålva tånkandet i betydande 
grad dirigeras. "Sveriges politiska vokabulår har manipulerats dårhån att enbart den 
socialdemokratiska terminologin existerar", håvdar Huntford. Utvecklingen har medfort att 
åven de som år kritiska till socialdemokratin och dess olika sidor tvingas begagna sig av såvål 
den socialdemokratiska verklighetsuppfattningen som dess egen terminologi. 
Socialdemokratin har på så vis, understodda av massmedia, med Lars Gustafssons senare 
term, etablerat ett politiskt problemformuleringsprivilegium. 

De snåva begreppen gor att det år svårt att uttrycka alltfor kritiska tankar, varfor den 
politiska oppositionen inte sållan tvingas utrycka sig på ett sått som inte alldeles står i linje 
med dess egna tankar for att budskapet skall gå fram till dem som det år ågnat for. Vilket i 
sin tur, naturligtvis, skapar en misstro mot den politiska oppositionen bland dess 
sympatisorer eftersom den tycks svika sin roll. 

Redan ordet "opposition" har en negativ klang i det svenska språket, noterar Huntford, och 
han analyserar en uppsjo av begrepp som fått en sårskilt positiv respektive negativ klang i 
vånsterns och i massmedias terminologi. Ordet "demokrati" menar han har uteslutande 
undertoner av ekonomisk jåmlikhet i Sverige, och kopplas i den politiska retoriken samman 
med mer vålstånd, mer trygghet och mer social vålfård. Huntford skriver: "når Regeringen 
odelågger despotiska tendenser och ignorerar riksdagen, anses detta inte odemokratiskt - 
vilket dåremot år fallet med en paus i den våxande levnadsstandarden." 

Huntford ågnar en sida åt att reflektera over det svenska ordet "trygghet". Ordet har inte 
någon exakt motsvarighet på något annat språk, utan måste beskrivas ganska utforligt for att 



bli forståeligt for en utomstående. "Trygghet" for svenskarna år ett kånsloladdat ord och 
många politiker har fått ångra att de någon gång råkat stota sina våljares kånsla for 
tryggheten. Ett exempel i nutid år EMU-omrostningen dår det fråmst kom att handla om vad 
som eventuellt skulle forloras istållet for de vinster som fanns att håmta i ett eventuellt 
medlemskap. Huntford skriver: 

[Ordet "trygghet"] inbegriper frånvaron av allt obehagligt och obekvåmt och 
har alltid en viss innebord av att undgå en fara eller av ett uppskråmt barn som 
springer till mamma. [...] Det år en av trygghetens undertonar att den lått kan 
gå forlorad och att utan den finns ingenting annat ån det yttre morkret. 

Alla politiker harforsokt spela på "tryggheten", men socialdemokraterna har i princip lyckats 
gora ordet till sitt eget. Detta genom bedriften att bita sig fast vid makten decennium efter 
decennium, genom att positivt låta sig forknippas med vålfårdens framvåxande, genom att 
utse den mera frigorande liberalismen till samhållets fiende, etc. Från socialdemokratisk 
synpunkt likaså "trygghet" lika med "ekonomisk såkerhet". Huntford skriver om svenskarnas 
stora behov av en ekonomisk såkerhet tryggad av Staten: 

Socialdemokraterna har inpråntat i våljarkåren att ekonomisk såkerhet år den 
enda fråga i vallokalen som verkligen har vikt. De har vidare inpråglat i dem att 
forlusten av denna såkerhet år det enda radikalt onda och att en 
regimforåndring måste medfora en sådan forlust. 

Två med tryggheten nårbeslåktade begrepp som tillkommit i den politiska jargongen år: 
"vålstånd" och "levnadsstandard". I /alståndet år en symbol for samhållets varaktiga och 
kooperativa ekonomiska position, medan levnadsstandarden istållet syftar på den enskilda 
medborgarens levnadsstandard. Detta har viktiga implikationer for hur samhållsdebatten 
fors: att ifrågasåtta den socialdemokratiska vålfårdsmodellen uppfattas som ett direkt hot 
mot medelsvenssons levnadsstandard. 

Att på något sått ifrågasåtta eller motsåtta sig de skenande offentliga utgifterna och 
skatteuppborden år som att bryta ett tabu i Sverige, skriver Huntford. Det år ett hot mot 
trygghetskånslan och dårmed ångestframkallande. Det år allmånt vedertaget att Staten 
måste fortsåtta att berika sig sjålv, annars tror man att den sociala tryggheten skall 
forsvinna. Svensken har dårfor inte enbart lårt sig att betrakta Staten som en vålgorare i 
motsats till majoriteten av ovriga lånder dår staten ses som något ont och fientligt. Svensken 
ser också Staten som någonting nodvåndigt, i tron att utan Staten skulle all rikedom och 
trygghet i samhållet upphora. 

Vidare har ordet "liberal" dålig klang. Både vånstern och massmedia anvånder det i 
bemårkelsen motsats till "socialist" - det vill såga någonting fult. Beteckningen har också 
utvidgats till att betyda upphåvande av vålfård och social trygghet, for att istållet anses stå 
for "djungeln lag" och "kapitalismens ondska". Ordet "konservativ", skriver Huntford, år 
ånnu vårre ute. "Det har blivit onåmnbart, så att konservativa skåms for att begagna det, 
också sinsemellan." Detta faktum har givetvis långe forsvårat hogerns mojligheter att 
bedriva en samlad, slagkraftig opposition. 



Att det inte i sårskilt stor utstråckning forekommer klara utryck for opposition mot Staten i 
massmedia, har naturligtvis i sig viktiga foljdverkningar for medelsvenssons tilltro till Staten 
och den socialdemokratiska Regeringen. Darmed etableras socialdemokratins varldsbild som 
Sanning, och den socialdemokratiska Staten blir "god" per definition eftersom dess avigsidor 
varken belyses eller kritiseras med någon storre kraft. Det som inte ifrågasåtts kan ju aldrig 
vara "ont". På så vis, konstaterar Huntford, blir tankekontroll en faktiskt realitet i Sverige, 
och den i ett formellt demokratiskt samhållssystem obligatoriska politiska oppositionen kan 
effektivt, om ån med vånligt overseende avvåpnas. 

Utveckiingen inom Public Service i modem tid 

Långe har tystnad rått kring arbetarrorelsens metoder att få medierna att delta i 
Regeringens styrning. Men magin brots i januari 2004 då Jan Scherman, TV4:s VD, trådde 
fram i Expressen for att beråtta hur konformismen uppmuntras av Regeringen liksom hur 
avvikare skråms till tystnad. Scherman menade att det i Sverige ånnu finns en serie 
sofistikerade metoder for att påverka massmedia. 

Ett exempel år den 10 september 2002, då TV4 just hade avslutat sin partiledaredebatt och 
bjod inblandade parter på vickning. Den socialdemokratiske statsministern Goran Persson 
bad då Scherman om ett "avsides samtal". Persson inledde med att "såga" programledarna 
Alice Bah och Lennart Ekdal. Slutsatsen var att TV4 framstod som "pro-borgerligt", att 
kanalen beståmt sig for en borgerlig valseger. Enligt Scherman sade Persson bland annat: "Ni 
spelar hogt, ni har investerat tungt i en borgerlig valseger. Tånk om det inte blir så, tånk om 
vi klarar det hår, har du tånkt på att ni då kommer att ha många ovånner i Regeringen? Du 
kommer att ha hela kanslihuset emot dig. Har du verkligen tånkt på det...". Det var en tydlig 
varning till TV4, vars såndningstillstånd ju beslutas om av Regeringen. Når saken låckte ut 
mindes dock Persson inte vad som sagts mer ån att han "talat med Jan om missnojet kring 
TV4:s valbevakning", och statsministerns pressekreterare Anna Helsén menade att "åven 
politiker har rått att diskutera media". 

Att behandla media på detta vis har gamla anor inom socialdemokratin. Leif Gustafsson, som 
var Partiets pressansvarige under 1970- och 1980-talen, beråttar att redan Olof Palme hade 
klara favoriter bland reportrarna. Reportrar som gillades fick formåner i form av nya viktiga 
intervjuer medan reportrar som ogillades sattes ut i kylan och blev konsekvens nekade att få 
intervjua. Enligt Gustafsson hade Palme tre-fyra journalister som han ansåg "pålitliga", och 
som brukade komma i forstå hand når intervjuer gjordes upp. Gustafsson tycktes dock att 
Goran Persson gått flera steg långre i sina forsok att manipulera media med sitt system med 
egna gunstlingar och dess motsatser i form av hatobjekt. 

Vidare kan sågas att det som public service bor anvåndas till i våsentliga avseenden skiljer sig 
från vad den egentligen anvånds till. År 2001 kom en rad avslojanden kring vilka det år som 
står bakom de statligt producerade programmen. Det farmgick att det har utvecklats till 
praxis att myndigheter, politiska foreningar, fackorganisationer och foretag står for program 
utan att detta gors klart for tittarna. Likvål marknadsfor sig den sålunda grundligt politiskt 
styrda statliga radion och televisjonen idag på bred front som det "fria", "oberoende" och 
"opartiska" alternativet - ett sjålvutnåmnt overlågset alternativ till den så kallade 
"marknadsstyrda" radion och televisjonen. 



Analys: Sverige mer ån en åsiktsdiktatur 


Ett av de forstå tecknen på totalitarism år utan tvekan når yttrandefriheten kringskårs eller 
rentav avskaffas. I Sverige har vi inte bara en av vårldens åldsta traditioner av lagstadgad 
yttrande- och tryckfrihet, utan alltjåmt en av vårldens mest liberala lagstiftningar på 
området. Men allting år inte alltid ad det ser ut att vara, och kanske år det vårre att det finns 
starka begrånsningar som inte syns - for det tenderar alltid att vara svårare att komma ur de 
problem som inte alla inser. 

Att Sverige skulle vara en "åsiktsdiktatur" år ånnu ett påstående som flertalet svenskar nog 
skulle avvisa. Men sjålva problemet år likvål våsentligt. Det handlar om den allra mest 
grundlåggande forutsåttningen for demokrati, nåmligen att man overhuvudtaget kan 
uttrycka en åsikt. I mediasamhållet finns ytterligare dimensioner på problemet - som att man 
dessutom måste ha media på sin sida for att någon alis skall vilja lyssna på en. 

Huntford har rått i att vånstersympatier dominerar inom mediesfåren, det gåiler idag lika vål 
som då. Dårmed kontrollerar vånstern också media, genom sin hantering av nyhetsflodet, 
genom indoktrinering - låt vara att den år lågintensiv - via samhållsprogram och genom att 
bereda storre utrymme for såvål direkt som indirekt propaganda for den befintliga 
vånsterorienterade samhållsordningen. 

Vad Huntford forbigår år att många av dåtidens radikala vånsteropinioner i medierna inte 
rimmade helt vål med åsikterna i socialdemokratins breda skikt. Det fanns åven starka 
spånning till exempel mellan Sveriges Radio och dess vånsterradikala akademiker (ofta med 
borgerlig bakgrund) å ena sidan och arbetarrorelsens styrande skikt å den andra. Åven facket 
fann sig utsatt for misstro for påstått kompromissande med arbetsgivarna. Trots att man 
ibland sålunda gick i otakt tjånade de radikala medierna liksom vånsterkrafter i dåtida 
teatrar, museer, aktivitetsgrupper m.fl. en långsiktig socialdemokratisk stråvan att 
ifrågasåtta det borgerliga samhållets legitimitet, underminera detta och bereda våg for en 
socialistisk kultur- och samhållssyn. 

Svenska media av idag år delvis annorlunda ån på Huntfords tid - men tål likafullt att utsåttas 
for hans typ av kritik. Media i Sverige kan i någon mening sågas agera som den 
socialdemokratiska Regeringens spårhund, som Regeringen våntar på skall hitta någonting 
som gor att den kan skrida in som hjålte och råtta till det upptåckta felet infor jublande 
folkmassor. Detta istå I let, således, for att media genom granskning och kritik såtter press på 
den sittande regeringen, som det egentligen år mening att det skall fungera. Media framstår 
i så måtto verkligen som samhållets tredje maktpelare, oavsett fårgen på regeringen - men 
alldeles sårskilt når regeringen år socialdemokratisk. 



13. Sexualiseringen som ett opium for folket 


Socialdemokratins sexualisering av samhållet 

Forutom en rad yttre maktmedel har svensk socialdemokrati aven valt att soka påverka en 
sfår som i flertalet lander anses definitivt privat. Vågen att befåsta "kårleken till bojorna", for 
att tala med Huxley, har socialdemokraterna funnit genom en stråvan att inverka på 
sexualitetens villkor. Denna tes av Huntford år uppseendevåckande men inte desto mindre 
intressant idag, 35 år senare: sexualiseringen av det svenska samhållet drivs och har drivits 
fram på politisk våg. Detta i syfte både att låra folket "glådje i det lilla" och formå dem att 
tånka på annat ån samhållssystemet. 

Socialdemokratin har sålunda, enligt Huntford, trångt ånda in i våra sovrum. Den bild man 
framhållit har dock varit en annan - socialdemokratin har i detta avseende (liksom i andra!) 
velat bli sedd inte som en manipulator utan som en befriare, som den som stådat ut det 
forfårliga gamla borgerliga samhållets påtrångande moralkoder, vilka av socialdemokratin 
anses hårska inte bara i sångkammaren utan också hela vågen dit. 

I våstvårlden har sexualmoralen efter 1800-talet utvecklats spontant, det år alltså inte 
någonting som statsmakterna lågger sig i nufortiden. I Sverige, dåremot, har Statens styrning 
av de sexuella vanorna under samma tidsperiod okat. Huntford jåmfor med Sovjetunionen 
dår den kollektiva, puritanska moralen också kom att genomdrivas stångt från statsmaktens 
sida. I Sverige har motsatsen fullfoljts, det vill såga den totala sexuella frigorelsen. 

I termer av tillåtet sexuellt agerande år svenskarna dock knappast mer frigjorda idag ån till 
exempel engelsmånnen, åven m svenskarna sjålva gårna tror och framhåller detta. Den 
avgorande skillnaden mellan Sverige och alla andra lånder, som Huntford ser det, år att hår 
utgor sjålva moralen en regeringsangelagenhet. Sexualiseringen kan anvåndas både som 
styrmedel och som ett "opium for folket", och så sker i Sverige. Detta har kunnat uppnås 
genom socialdemokratins medvetna pådrivande. Liksom i så många andra avseenden har 
socialdemokraterna åven hår identifierat sig med "det godas framvåxande". I Sverige år det 
nåmligen den Staten som tagit initiativet till håmningarnas undanrojande i samhållet. 
Huntford citerar den dåvarande socialdemokratiske utbildningsministern och sedermera 
statsministern Ingvar Carlsson från ett privat samtal: "Staten år intresserad av moralen 
utifrån sin onskan att foråndra samhållet." Huntford for naturligtvis in Huxleys Du skorta rvya 
vctrld i sammanhanget och citerar: 

"I samma mån som den politiska och ekonomiska friheten inskrånkes tycks som en 
kompensation dårfor den sexuella friheten bli storre. Och en diktator gor klokt i att 
uppmuntra en sådan frihet (utom ifall han behover kanonmat eller familjer att 
kolonisera obebodda eller erovrade områden). I forbindelse med friheten till 
dagdrommeri under inflytande av narkotika, biograf och radio, hjålper den sexuella 
friheten till att forsona hans undersåtar med den tråldom som år deras ode." 

En modem låsare kan forstås notera at Huxley, som skrev boken år 1932, naturligtvis inte 
hade en aning om att TV och Internet skulle bli verklighet, eller komma att bli var mans 
fritidsysselsåttning. Bland annat kolumnisten Johanne Hidlebrandt har flera gånger kritiserat 



framvåxten och den skenande utvecklingen av detta slags lyckobringare i samhallslivet och 
har till exempel påtalat att vi i Sverige idag "knullar oss lyckliga", senast i Aftonbladet 8/1 
2006. 

Den sexuella revolutionens genomforande 

Huntford menar att genom den svenska skolans sexualundervisning å ena sidan, och 
oupphorlig propaganda i massmedia å den andra, har såvål de yngre som de aldre 
generationerna fått låra sig att genom sexualiseringen har nu månniskornas "frihet" 
uppnåtts inom samhållet. Svensken har också lårt sig att jåmfora sin frihet med andra lånder 
i termer av sexualitet, något som enligt Huntford underblåsts av "folkliga journalisters" nya 
attityder att vid undersokning av utlåndska forhållanden inte så sållan ågna en ganska 
påfallande uppmårksamhet åt just sexuell sedvånja - for att visa att friheten dårvidlag år 
storre i Sverige. 

Huntford tar åven spekulativt upp Sveriges hedniska forflutna som en betrakta nsvård faktor i 
sammanhanget, och menar att den judisk-kristna etiken aldrig formådde trånga ner 
tillråckligt djupt i de nordiska låndernas kultur for att ersåtta den hedniska folksjålen med 
någonting annat. Huntford konstaterar mycket riktigt att vissa av de nordiska lånderna, 
dåribland Sverige, horde till de allra sista i Europa som blev kristnade. 

Idag kan man nog såga att sexualmoralen i ovriga Europa blivit relativt mera lik den som 
råder i Sverige, åven om romantiken tydligtvis florerar i storre utstråckning på andra håll. 
Den avgorande skil Inaden, menar dock Huntford, år att i Sverige styrs sjålva den sexuella 
ordningen av myndigheterna. Noteras i sammanhanget kan att under andra halvan av 1900- 
taklet har Sverige också gjort sig internationellt "Kånt" på vita duken for sin sexuella 
frigjordhet, något som for all del kan betraktas som symptomatiskt for de hogprofilerade 
sociala tendenser som Huntford påtalar. 

Skolans cent ra la roll 

Hur sker då enligt Huntford denna påverkan? Han konstaterar att det båsta såttet att angripa 
moralen år i klassrummet. Sedan år 1956 år sexualdundervisningen ett obligatorium i 
svenska skolor. "Den borjar redan i tolvårsåldern och innefattar såvål fortplantingens 
fysiologi som, den sexuella aktens mekanik", skriver Huntford med kritisk underton. I 
centrum for undervisningen står p-pillret och undervisningens syfte, menar han, år att så 
tidigt som mojligt i ungdomarnas medvetande inprågla en benågenhet att skilja det sexuella 
från sjålva fortplantningen. Samlaget år det viktiga, och kan idkas utan risk for oonskade 
konsekvenser. 

Den svenska sexualundervisningen handlar dårmed inte bara om upplysning och 
overvinnande av biologisk eller teknisk okunskap. Fråmst år den ett verktyg for 
samhållsforåndring, menar Huntford. Budskapet i undervisningen år att moralen saknar 
betydelse, och dess målsåttning år att ogi Itigforkla ra eventuella andra uppfattningar och 
beteendemonster som lårts i hemmet. 



Huntford citerar vad han betecknar som en framstående sexualundervisare i sin samtid, fru 
Birgitta Linnér: "Vi har en sjålvklar plikt att stodja den unga generationen med den kunskap 
som de så desperat behover." Huntford analyserar uttalandet: 

For att uttrycka det på annat sått: Staten har associerat sig med de unga mot de 
åldre. Detta år ett av de mycket få fall i historien dår etablerade auktoriteter (vål att 
skilja från revolutionåra sådana) har handlat på sådant sått. det år ett originellt och 
så långt man kan se framgångsrikt forsok att få over de unga på sin sida via 
konskortlarna. 

Huntford citerar också Gosta Rodhe, dåvarande chef for avdelningen for sexualundervisning i 
Skoloverstyrelsen, och vad Huntford karaktåriserar som exekutiv tjånsteman for Regerings 
sexualpolitik: "Vi bry oss inte om vid vilken ålder barn borjar gå i sång med varandra så långa 
de bara år forberedda. Statistiken såger oss att genomsnittsåldern ligger kring sexton, så det 
år den åldern då lårarna forståndigats borja sin undervisning i fodelsekontroll. Men om de 
vet att barn i deras skola år mer avancerade ån så, måste de dårvidlag justera sin kursplan. 
Den nya skolan låter sig inte skråmmas av ett också trettonåringar borjar med sexuellt 
umgånge; det enda vi bekymrar oss om år ifall de inte år forberedda." Hårefter tar en dialog 
vid i Huntfords framstållning, som år vål vård att återge: 

Dr Rodhe: "Vi gillar inte uppfattningen att samtal år det hogsta uttrycket for månsklig 
kårlek eller ett slags fullkomning och slutmål. Dess betydelse måste reduceras." 
-- Men behover ett barn overhuvud några regler dårvidlag? 

-- Nej. Man kan inte stålla upp speciella regler for sexuellt beteende, emedan det 
sexuella beteendet inte kan skiljas från livet. Det ena påverkar det andra. Regler 
betyder alltid undertryckande, håmning. Och håmmande av sexualiteten leder till 
aggression. Tvårtom tar vi bort aggressionen genom att infora sexuell frihet. I 
Amerika forfar man på motsatt sått. Dår tillåter man aggression men forbjuder 
sexualiteten. 

-- Men finns det inte en del bevis for att sexuell disciplin befråmjar skapande arbete? 
Jag menar, for att begagna Freuds terminologi, att man kan tala om en sublimering 
av den sexuella driften. 

-- Jojo, visst vet jag att undertryckt sexualitet kan leda till skapande aktivitet. Men 
skiljelinjen mellan denna aktivitet och aggression år oklar. 

-- Det forekommer en håpnadsvåckande massa tal och dissekerande av sex i Sverige. 
Jag kånner inget annat land dår blotta volymen av denna diskussion år så stor. Tror ni 
inte att sådant forstor kånslorna? 

-- Kanske det. Men vi vill inte att barnen skall borja sitt sexliv i ett rokelsemoln av 
emotioner. Emotionen måste avforas från sexualiteten. Vad vi vill år att barnen talar 
osentimentalt om saken och kopulerar helt rationellt. 

-- Ja, jag for om ni vill det. Om man bortser från vad vi kan kalla den pedagogiska och 
filosofiska debatten återstår det åndå en hel del allmån debatt. Fortfarande kånner 
jag inget annat land dår det finns så mycket sådana. Det verkar nåstan som om det 
inte fanns något annat att diskutera. 

-- Ja, ni har alldeles rått. Ni forstår, att då det saknas spånning i svensk politik, måste 
de unga finna befrielse och upphetsning i den sexuella spånningen istållet. 



-- Vill ni dårmed saga att sexuell återhållsamhet, den gång den fanns, stod i relation 
till politisk spånning? Trots allt har ju också despotismen ibland puritanska idéer. 
Ryssland, till exempel. 

-- Nåja, men dår tog ni ett mycket dåligt exempel. Det finns en tåmligen vittutbredd 
tillflykt och sex i Ryssland som en frigorelse från det politiska tyranniet. 

-- Vilket alltså enligt ert satt att se g er en viss likhet mellan Ryssland och Sverige. 

-- Visst finns det likhet. Men med ett betydelsefullt undantag. I Ryssland hindras den 
politiska aktiviteten genom despotism, medan det i Sverige i kraft av allmån 
samståmmighet inte finns någon uppjagad spånning i politiken. 

Den gamla moralen foreskrev återhållsamhet, och de allmånna sederna och bruken 
uppråttholl sedligheten i samhållet. I den av socialdemokratin åstadkomna "modema" 
samhållsordningen medfor ett allt intensivare grupptryck att unga drivs till ett allt tidigare 
och friare sexuellt umgånge. Omedelbart samlag vid omsesidigt intresse har blivit den nya 
normen, skriver Huntford. Han refererar till den lille skolgossen i Du skorta nya varld som 
stålls under observation for att han springer sin våg från en flicka som vill inleda en av de 
sedvanliga sexuella forlusterna med honom. 

Riksforbundet For Sexuell Upplysning (RFSU) 

Partiets stråvan att genomfora "den sexuella revolutionen" har varit riskfylld. Dårfor har 
varken Regeringen eller Partiet sjålvt onskat framtråda under sitt aktiva arbete for saken. 
Istållet, menar Huntford, har man inom ramen for den korporativa Statens monster 
bearbetat folkopinionen med hjalp av andra redskap. Detta for att ge intryck av att 
Regeringen sedermera genom sin politik tillmotesgår en allmån begåran och inte soker 
påtvinga folket sina egna radikala idéer. 

På samma satt som ABF finns till for den politiska indoktrineringen finns for sexualiseringens 
genomforande Riksforbundet for Sexuell Upplysning (RFU), likaså en korporativ organisation 
med starka band till socialdemokratin. RFSU har tre olika huvuduppgifter, forklarar Huntford. 
Forst och fråmst sexualupplysning, alltså upplysningsarbete om sexuallivet och erotisk 
teknik. Fråmjandet av fodelsekontroll år det andra, vilket innefattar allt från upplysning om 
preventivmedel till opinionsbildning for allt friare abort. Det tredje år den långsiktiga, 
genomgripande forandringen av moralen. 

Anda sedan 1940-talet (egentligen 1930-talet), skriver Huntford, har Partiet insett de 
politiska vårdena av både sexuell frigorelse och fodelsekontroll, men i sin statsbårande 
position sjålva varit ur stånd att på ett trovårdigt satt oppet uppmuntra sådant. Motståndet 
från folket, inte minst hos den puritanska samarbetarklassen och folk på landsbygden, har 
varit alltfor farligt for en oppen politik ifråga om sexuell frigorelse, då dessa forstås år viktiga 
våljargrupper for Partiet. Istållet har RFSU fått genomfora den konsliga, men for 
socialdemokraterna mycket onskvårda, propagandan - och dessutom uppburit 
stadsunderstod for detta. 

RFSU har propagerat for en progressiv, rationell och kånslobefriad attityd till sexualiteten. 
Med aggressiv opinionsbildning och marknadsforing till kliniker och butiker har 
fodelsekontrollen blivit lila billig som bekymmerslos bland allmånheten. RFSU:s mest 



betydelsefulla bidrag till samhållsutvecklingen har dock varit den sexuella ideologin. Denna 
har till sin essens bestått i, som Huntford uttrycker det, en "rent mekanisk syn på 
sexualiteten", en fysiologisk funktion och ett behov som månniskor inte skall vara rådda att 
hjålpa varandra med att slåppa fritt. Det var just detta som Partiets ideologer ville inprånta 
hos folket, skriver Huntford, och utan RFSU hade det helt enkelt inte gått att gora. Han 
forklarar också hur skolornas sexualundervisning har varit ett avgorande led i utvecklingen, 
något som inte hade kunnat genomforas utan RFSlks grundarbete: 

Obligatorisk sexualundervisning i skolorna har varit ett Regeringens onskemål sedan 
1940-talets borjan men inte kunnat genomforas forrån en fientlig folkopinion 
avvårjts. RFSU propagerade segt och omståndighetsbetonat, och slutligen kunde 
åtgården genomforas 1956, under sken av att man tillmotesgick ett allmånt 
onskemål. Mycket dårav tog formen av krav från RFSU:s sida. Organisationen år liten, 
med bara ca 5,000 medlemmar, men i stort antal av sina hånvåndelser gav den 
intrycket av en hela folkets fordran. På så vis var Regeringen i stånd att starkt 
reducera den politiska tvisten kring saken. 

Under 1990-talet och 2000-talet har RFSU onekligen varit en av Sveriges mest framgångsrika 
påtryckarorganisationer. Forbundet har i sin verksamhet haft ett mycket nåra samarbete 
med den socialdemokratiska Regeringen. Detta samarbete framgår dels av alla 
ministerbesok i RFSU:s lokaler och ministrar som talare vid dess kongresser, dels av den 
makalosa framgången att gång på gång underteckna debattartiklar i rikspressen tillsammans 
med flera olika ministrar. 

En genomlåsning av dussintals av RFSU:s remissyttranden från 1990-talet ger bilden av en 
radikal organisation vars syn på sexualitet har gått från någonting som har en koppling till 
kårlek och relationer till "ett sjålvåndamål". Gång efter annan RFSU:s krav utmynnat i en 
policy från Regeringen. Just nu (2007) år det aktuellt med en eventuell lagforåndring så att 
utlåndska kvinnor kan komma att få en abort utford i Sverige, ursprungligen ett RFSU-krav 
från 2002. Att en påtryckarorganisation tillåts driva vad som vid en internationell jåmforelse 
får betraktas som mycket radikala frågor tillsammans med ett lands regering ger intrycket 
att RFSU haft nårmast myndighetsstatus i den socialdemokratiska statsapparaten. 

Sexualiseringen och lagstiftningsarbetet 

Socialdemokratin har givetvis inte heller ifråga om sexualiseringen forsummat att befåsta 
sina "framsteg". Man har fortsatt att tånja alla grånser for att åstadkomma storre verkningar 
på sikt. Huntford skriver: 

Tidigare hade den svenska råttsskipningen liksom all annan våsterlåndsk sådan varit 
influerad av den kristna etiken. Åktenskapen antogs vara beståndiga och skilsmåssa 
var en beklagansvård avvikelse från normen. Regeringens juridiske expert, professor 
Alvar Nelson, såger att "vårt mål år att avlågsna all kyrklig moral från lagstiftningen". 
[...] Den nya lagstiftningen, som kommer i kraft under 1970-talet, år berovad varje 
moralisk overbyggnad. Åktenskapet blir ett kontrakt som kan ingås eller annulleras av 
signatårerna efter gottfinnande, genom en enkel registreringsakt. Och vad brollopet 
betråffar, så år det en civil eller kyrklig ceremoni bara en rent frivillig extraåtgård. 



Hår an det vara låmpligt att gora en liten sammanfattning av de lagreformer som var på våg, 
och som genomforts efter att Huntford skrev sin bok. Den fram till år 1973 i huvudsak 
oforåndrade "nya" Giftermålsbalken av år 1920 hade utvecklats i samarbete med de andra 
nordiska lånderna, och var for sin tid synnerligen modem. Det kan gott noteras att detta 
alltså skett innan socialdemokratins dominans over svensk politik påborjades. I 1920 års 
Giftermålsbalk tillerkåndes båda makarna lika åganderått, sårforvaltning over sin egen 
egendom samt frihet från den andra makens skulder. Skilsmåssa blev också tillåtet på 
liberala grunder ån tidigare, nåmligen om en lång och varaktig sondring mellan makarna 
kunde påvisas. 

År 1969 tillsattes dock en kommitté som hade till syfte att mera ingripande reformera 
Giftermålsbalkens principer. Det arbete som inleddes resulterade 1973 i radikala 
foråndringar av Giftermålsbalken, och 1988 ersattes den av Åktenskapsbalken. Kommitténs 
direkt var bland annat att samboende skulle jåmstållas med åktenskap i juridiskt hånseende 
och att en liberalisering av råtten till skilsmåssa skulle ske. 

Bland de reformer som genomflorts från borjan av 1970-talet och framåt kan sårskilt nåmnas 
att åktenskap mellan halvsyskon eller mellan syskon och syskons barn blivit tillåtet; att 
skilsmåssa godtas så fort endera maken onskar upplosa åktenskapet; medling mellan makar 
som står i begrepp att skiljas skall inte åga rum; om skilsmåssa upptråder på grund av grov 
krånkning från ena makens sida skall denna inte vara skadeståndsskyldig gentemot den 
andra; oåkta barn skall ha lika arvsrått med åkta barn; trolovningen som råttsinstitut har 
avskaffats; tidsbegrånsningen når man har rått att gora abort har successivt flyttats fram och 
sammanfaller idag i princip med grånsen for når ett foster kan råddas; homosexuella har fått 
rått både att vara sambos, att ingå så kallade registrerat partnerskap (med juridiska 
konsekvenser likvårdiga med åktenskap) och arbetet pågår nu (2007) med att gora 
Åktenskapsbalken konsneutral. 

Betråffande foråndringarna i åktenskapsinstitutionen konstaterar Huntford cyniskt att 
giftermål blivit i princip onodigt utom i det fall att en kvinna onskar byta sitt eget efternamn 
mot makens. Hår skall råtteligen noterar att skil Inaden mellan att vara gift respektive sambo 
idag år att sambon inte har arvsrått efter den andra parten. Huntford går också in på 
abortfrågan, och noterar helt riktigt att "aborten år fri i Sverige och lovprisas so den yttersta 
garantin for sexuell frigorelse". Sedan 1975 då lagen om fri abort borjade galla i Sverige 
utfors 30,000-35,000 aborter årligen hår i landet. 

Varfor spelar då de nåmnda reformerna roll ifråga om tesen att socialdemokratin på alla sått 
verkar for en bred och djupgående sexualisering av samhållet? Egentligen år det tåmligen 
sjålvklart att sexualiseringen går genom upphåvandet av de traditionella idéerna om att sex 
år någonting skruvat som helst skall forekomma endast inom ramen for åktenskapet. 
Dårmed blir upplosandet av alla gamla normer och seder kring "privatlivets helgd" det 
perfekta redskapet for en mera opersonlig instå llning till månsklig samlevnad. 

Likstållandet av personer med olika sexuell låggning leder också, vare sig man gillar det eller 
inte, onekligen till en betoning av det sexuella i relationer mellan samhållets invånare. Vidare 
går forstås objektifieringen av den enskilda individen via "frigorandet" av månniskor från de 
små gemenskaperna, dår familjen år den allra viktigaste. Om familjen som institution 



motarbetas och familjegemenskapen som norm upphåv får man individer som år både mer 
inriktade mot materiellt ån andligt vålstånd, mer benågna att ågna sig åt losa forbindelser 
och dessutom mycket mer benågna att vånda sig till Staten for trygghet och sjålvbekråftelse. 
Allt också i enlighet med Marx uppfattning att familjen år borgerlighetens horhus, dår 
ojåmlikheten hårskar och således måste familjen som foreteelse krossas. 

I ljuset av detta blir skolans undervisning i sex och samlevnad jåmte populariseringen av fri 
utdelning av kondomer till ungdomar inte bara en fråga om upplysningsarbete utan rentutav 
ett brånsle, ett drivmedel for sexualiseringen av samhållet. 

Analys: Den totala moraliska kontrollen 

I det svenska samhållet finns en uppsjo av tabun ifråga om vad som får goras respektive 
diskuteras. Till viss skillnad mot andra våstlånder har dock det sexuella området i Sverige 
totalt befriats från tabun. Den sexuella frigorelsen har ågt rum parallellt med att de sociala 
och ekonomiska tyglarna stramats åt, och således fungerat som ett slags dimridå når den 
socialdemokratiska nytotalitarismen brett utsig. 

Huntfords teori att de svensks asocialdemokraterna skulle ha velat kontrollera 
medborgarnas sexualitet genom att slåppa den fri, av samma slags skål som Sovjet 
kontrollerat sina medborgares sexualitet med rakt motsatt politik, år vål på grånsen till 
trovårdig. En annan sak år att sexualiseringen av Sverige verkligen har genomforts genom 
det av socialdemokratin understodda RFSU, att det har skett i jåmlikhetens namn och att 
dess huvudsakliga funktion kan sågas har varit att luckra upp den "borgerliga moralen". Det 
år en verklighetsbeskrivning som såkert också socialdemokraterna sjålva skulle skriva under 
på. Huntfords idé om att sexualiseringen fungerar som en såkerhetsventil for allmånhetens 
frustration år formodligen sociologiskt godtagbar, men att det skulle ha skett någon avsiktlig 
politisk manipulation av svenskarnas sexualliv kan nog svårligen belåggas. 

Socialdemokratins faktiska inflytande till och med på vad som borde vara privatlivets 
yttersta helgd, har åndå naturligtvis haft stor betydelse for deras mojligheter att utova 
kontroll over medborgarna. Socialdemokratin har genom detta formått åndra statsmaktens 
roll från understodjare av moralen till direkt overvakare av denna. Det år vålkånt att den 
mest effektiva kontrollen utovas av den som formår styra moralen, och sexualiteten år 
onekligen en våg rakt in i moralens kårna. 



14. En missforstådd frihetsvån 


Huntfords frågestållningar i nytt ljus 

Som vi har visat hur Roland Huntfords frågestållningar i stor utstråckning tagits upp av andra 
svenska forfattare och vetenskapsmån under de 35 år som gått sedan Huntford skrev sin 
bok. Ungefår samtidigt med Huntford gav nationalekonomen Gunnar Adeler-Karlsson ut en 
debattskrift om funktionssocialismen, i vilken han forklarade att Sverige inte har behovt att 
formellt socialisera foretagen, det har råckt for staten att omhånderta deras 
nyckelfunktioner. En socialistisk statsvetarprofessor, Olof Ruin, liksom kollegan Bo Rothstein, 
sokte senare dra igång en debatt om neokorporativistiska drag i svensk central 
maktutovning. Håtska debatter om ackordshets och manipulation i arbetslivet avloste under 
de foljande åren varandra, de så kallade "Haga-rundornas" åsidosåttande av 
parlamentarismen och makthavarnas påstådda angrepp mot yttrandefriheten kritiserades 
skarpt. En del inlågg var till skil Inad från Huntfords foga resonerande, och vissa var nårmast 
paranoida. 

Inom skon- och memoarlitteraturen skulle åren efter 1971 komma en stortflod av bittra, 
kritiska inlågg riktade mot den svenska Statens brutala teknokratisering av samhållet. Denna 
gång inte bara av skribenter till vånster, utan också till hoger om socialdemokratin. Bland 
dessa skonlitteråra verk av forfattare med olika politisk-ideologiska hemvist mårks verk av 
Kenneth Ahl, Marianne Alopaeus, Heidi von Bom, Goran Hågg, P. C. Jersild, Marti Paulsson, 
Jan Myrdal, Birger Norman, Åke Wassing och många fler. Kring 1980 drevs ånnu en debatt på 
frihetstemat som bitvis påminde om Huntfords. Drivande var den gången fyrklovern Sven 
Delblanc, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Den intresserade låsaren kan 
soka på dessa utgivning från de aktuella åren. 

Också ekonomer gjorde sig horde i debatten. År 1984 håvdade Elisabeth Langby i Vinter i 
valfardslandet att overdriven pragmatism och politiskt samforstånd kommit att skada de 
personliga initiativen i Sverige och fått oss att hamna på efterkålken i såvål ekonomiskt som 
innovativt hånseende. Den trenden påborjades tidigt: "Under Per Albin Hanssons tid som 
statsminister stadfåstes styrning av ekonomin och sociala reformer som sjålvklar politik. 
Liberalen Bertil Ohlin accepterade på trettiotalet de nya interventionistiska tongångarna i 
nåringspolitiken", skriver Langby. Åven sedermera etikprofessorn Hans De Geer (1978) år 
inne på liknande tankesår. År 1993 utkom statsvetaren Emil Uddhammar med boken 
Partierna och den stora staten: en analys av statsteorier och svensk politik under 1900-talet, i 
vilken han påvisar att flera av 1900-talets stora socialpolitiska beslut fattades i en, 
internationellt sett, forvånande enighet mellan regerande vånster och opposition. Vad som i 
sak faktiskt varit bekråftelser av Huntford har sålunda kommit i mer doserade indirekta 
medgivanden ån explicit och som en helhet. 

Huntfords faktiska insats 

Faktum år att Huntford i sin bok Det blinda Sverige gjorde något han då ånnu var ensam om - 
han tog den svenska vånstern på blodigt allvar. Att vårt skolvåsende stopts om, under snabbt 
tystade protester från lårargruppen och andra stora intressegrupper i samhållet, var ett 
faktum hårlett ur en systematisk mångårig stråvan hos skolvånstern. Sjålvklart vara syftet 



med skolreformerna extremt radikala, med jåmlikhet, integration, ett "nytt" 
historiemedvetande och befrielse från klassiska åmnen som riktvården. Likaså gick 
"enhetsskolan" (mark bara namnet!) långt bortom då vedertagna bildningsideal och 
kunskapsmål. Experiment och gruppraktik kom alltmer att få ersåtta kunskap; lårarna 
fråntogs auktoritet och blev diffusa, instrumentella; de nya lårobockerna underordnades 
skolans mål. 

Dessa idéer gick tillbaka bland annat på utopister som pedagogen Stellan Arvidsson och hans 
forebild John Dewey i USA. Skoloverstyrelsen (SO) var en måktig institution, innan de lokala 
skolnåmnderna under borgerliga regeringar gavs mer att såga till om. Ett citat från Huntford 
fortjånar att lyftas in hår: 

Utanfor diktaturerna finns det få lånder i vårlden och såkert inget enda i Våsteuropa 
(inte ens med undantag for Frankrike) dår undervisningen år så likriktad och så 
alltigenom understålld regeringens kontroll. 

Det Huntford blanda annat betonar år också det tidiga Sveriges starka sårbarhet som 
nationalstat. Råstyrka i centrum kråvdes - då. Att vissa av våra kungar genom historien sokt 
centralisera "makten" får ses i detta ljus. En reservation mot Huntfords beskrivning av Gustaf 
II Adolf som ett slags "militarist" skall hår också låggas in. Nutida Preussen-historiker sågs 
beundra att Sverige under 1600-talet sina krig till trots just undgick att bli militariserat. 

Sedan Huntfords utkom har svenska historiker blivit mer vaksamt kritiska bland annat till vår 
långa kulturella isolering från Europa, till enhetsstaten och till dess kungliga forvaltare. 
Sålunda har åven den forr så sakrosankte Gustav Vasa nagelfarits. Verk av historiker som 
Michael Roberts och Lars-Olof Larsson har fordjupat vår syn på den tidiga delen av svensk 
historia, etc. Ekonomhistoriker å sin sida har kartlagt vårt nåra beroende av omvårlden, 
likaså hur en b landning av tur och skicklighet i modem tid lyft vårt vålstånd genom våxande 
utlåndsk efterfrågan. 

En nyliberal våg genom den svenska politiken har också efter "det morka 1970-talet" 
omformat både ekonomiska institutioner och troligen i viss utstråckning åven modifierat vår 
mentalitet. Detta så pass att det for många idag kan vara svårt att tånka sig in i det Sverige 
som den unge Obsen/er-korrespondenten Huntford motte och upplevde på 1960-talet. Ja, till 
och med det Stockholm som efter några decennier av hyresreglering hotades av akut 
forslumning (Huntford kallar den också for "en osteuropeisk stad") har nu åter rest sig och 
fått fårg på kinderna. 

Huntford generaliserar ofta i sina yttranden om svensk kultur, om bristen på renåssans- och 
fri kopenskapsanda, samt vårt buttra nedtonande av individualiteten. Åndå blir hans 
angrepp genom sin skårpa och lidelse ofta fångslande. Vern kan egentligen rått bedoma vad 
universitetens, skolornas, teatrarnas och andra kulturinstitutioners brist på frisinne och 
djårvhet har betytt? Når Huntford riktigt påpekar bristen på idé- och principstrider i Sverige 
såger han ungefår bara vad Herbert Tingsten på sin tid så ofta trummade in: Sverige undviker 
konflikter, vi foredrar lugn och bekvåmlighet framfor sanning, intellektuell reda och 
konsekvens. Vår demokrati år såtillvida en stelnad idyll, åven de ideologier som forr 
engagerade folk har dott. Vad Huntford med sin vidare anglosaxiska erfarenhet har insett år 



också att den "goda" makten formår dolja sin jårnhand under silkesvanten. Socialdemokratin 
har en machiavellisk sida som des troskyldiga sympatisorer liksom dess motståndare inte ser, 
eller som de soker fortrånga eller inte låtsas om. Aven hår har den tid som forflutit medfort 
ett uppvaknande. 

En synpunkt som nog varken Huntford eller hans kritiker berorde mera direkt år att 1960- 
talets Sverige delvis ånnu levde i skuggan av krigsåren, med deras påtvingade censur och 
opinionsmåssiga forsiktighet. En foljd av detta år bland annat att åsikter som de borgerliga 
och frihetliga stod under en viss systematisk press och misstånksamhet som påstått 
"fascistanstrukna". Fastån demokratins och lagstyrets lånder hade vunnit den militåra 
kampen mot diktaturerna, tvingades borgerliga hos oss paradoxalt nog att gå på tårna. 
Något som sårskilt for en utomstående kanske inte alltid var så lått att inse, och som kunde 
foranleda en utlandskorrespondent till mer tillspetsade slutsatser om "undergivenhet" och 
"karaktårsloshet" etc. ån vad som annars kanske hade varit fallet. Historikern Alf W. 
Johansson har båttre och mer ingående skildrat fenomenet i Den nazistiska utmaningen. 
Aspekter på andra vårldskriget (2000, ny upplaga 2006). 

Med Det blinda Sverige fick vi på 1970-talet dårmed ett rott varningstecken från en insatt 
och oroad utomstående betraktare. En varning som till sin form i och for sig var delvis 
bristfållig men som likvål om viljan funnits kunde ha tjånat som forevåndning for 
sjålvbegrundan och inre fornyelse av samhållsdebatten. Detta, således, flera år innan klyftan 
till den frihetliga vårlden i rent ekonomiska termer blivit så bred att socialdemokratin 
tvingades vidta nodåtgårder for landets alltmer akuta anpassning. 

Att svenska ledande opinionsbildare inte tog Huntfords inlågg på allvar, att de genom sitt 
avvisande ironiskt nog nårmast bekråftande hans tes om den svenska enhetskulturen, liksom 
att de valde att såtta in sårade stotar mot bokens faktafel och svagheter istållet for att 
reflektera och låra av de stora frågor som den stållde - det får sågas tillhora vårt 1900-tals 
många sjålvgodhetssynder och missade båttringschanser. 

En såregen bok också rent stilmåssigt 

Det år svårt att kringgå en fråga når det gåiler Huntfords Det blinda Sverige, nåmligen i vilken 
sorts genre boken skall anses hora. Vi menar att den år skriven for att testa en ny idé. En idé 
om Sverige som ett land som brutit med sin egen och med våsterlåndsk frihetstradition till 
formån for en starkt centraliserad samhållsordning pråglad av radikal ideologi och sekterism. 
Ett, med Huntfords ord, neokorporativt samhållsskick fastån formellt fortfarande inom 
demokratins och lagstyrets ramar. Frågan om Huntfords faktamåssiga brister år på inget sått 
forsumbar i sammanhanget. Det viktiga i sammanhanget år åndå att på den politiskt 
intresserade låsaren testa hypotesen om en sådan frihetsfientlig utveckling som Huntford 
påvisar. En utveckling inledd i en sjålvettikerad demokrati, understodd av social 
ingenjorskonst och en massiv kulturfientlig propaganda, dock utan tillgrepp av direkt tvång 
eller hot. 

Som exempel på verk skriven med sådan "profetisk" avsikt kan nåmnas inte bara Huxleys 
och Orwells skonlitteråra dystopier utan åven Edmund Burkes Reflektioner om den franska 
revolutionen (1790), den tidigare nåmnda Alexis de Tocquevilles Om demokratin i Amerika 



(1840), Hilarie Bellocs The Servile State (1912), Hermann Rauschnings Nihilismens revolution 
(1939), Peter Vierecks Metapolitics (2003), Friedrich Hayeks Vågen till tråldom (1944) och 
Claes G. Ryns America the Virtuous (2003). Dessa år verk dår seriosa, ofta oroade etisk- 
filosofiska spekulationer forenas med vetenskapliga och historiska fakta, låt vara intuitivt och 
personligt utvalda. 

I sin stilistiskt avslipade, levande prosa och i sina ofta insiktsfulla och subtila iakttagelser bår 
Huntfords Det blinda Sverige i sjålva verket ofta mer spår av en del av de nåmnda verken ån 
av idag gångse samhållsanalyser. I varje fall Burkes och Hayeks skrifter anfordes också av 
någon Huntford-recensent, men utan att denne fullt ut beaktade foljderna av denna 
genretillhorighet. Huntfords upplågg tillåter ju att man då tesen utvecklas anlågger moraliska 
synpunkter, samt påpekar de fakta och omståndigheter som kan tala for tesen. Verk i denna 
genre får ses som engagerade och suggestiva inlågg, ibland med journalistiska dagsaktuella 
inslag, mer ån som traditionella v etenskapliga studier. 

Behovet av en utforligare och mer nyanserad samhållsanalys 

For två år sedan, 2005, firade socialdemokratin 85-årsminnet av sitt makttilltråde, och i år år 
det 35 år sedan som Roland Huntfords kritik av det socialdemokratiska samhållssystemet 
kom ut i sin svenska oversåttning. År det mojligt att nu få till stånd en mer ingående, 
nyanserad samhållsdebatt? Det år i vilket fall någonting som vi fortfarande saknar hår i 
landet. 

En samhållsdebatt vård namnet bor drivas med klassiska kriterier for frihet och maktbalans 
for ogonen, och utifrån krav på en båttre, mer kvalificerad och underbyggd opinionsbildning 
ånnu. Detta for att båttre belysa villkoren for vårt kulturliv och vår utbildning liksom for en 
ekonomisk och innovativ utveckling. 

Om en mer serios analys av hur Sverige utvecklats politiskt kunde etablerad, skulle den bland 
annat påvisa viktiga skil Inader mellan socialdemokratin till och med Tage Erlander, och den 
som bår Olof Palmes signum. Denna analys skulle knappast kunna forbigå till exempel den 
svenska SOU-modellen dår all tyngre lagstiftning foregås av ett utredande som från att forr 
ha varit av god kvalitet blivit allt snåvare och mer politiserat, och dår inte minst 
socialvetenskapen ofta kommit att anvåndas for att legitimera socialdemokratisk politik. 

En sådan analys kan inte heller undgå att påminna om de forskningsråd m.m. som 
socialdemokratin inråttat som ett led i att nårma vetenskap och politik, eller for den delen 
om placeringen av politiker i våra universitetsstyrelser. Ingvar Carlssons tid som statsminister 
kan delvis uppfattas som en återgång till Erlander-årens mer pragmatiska linje. Frågan om 
pragmatism kontra ideologisk radikalitet beror samtidigt inte bara frågan om vern som for 
tillfållet har makten. Det inflytande-, opinions-, statsforskning- och kontrollsystem som 
sedan tidigt 1930-talet mer eller mindre uppenbart har varit i socialdemokratins hånder 
måstes ses som en helhet. Ett system som over tiden, givetvis, har forfinats och oppnat sig 
for "tidens mojligheter". 

Ett i sammanhanget viktigt perspektiv som Huntford inte tar upp år det som kallats 
"ideologiernas dod". Vid 1950-talets mitt håvdade samhållsforskare som Seymour M. Lipset 



och Edvard Shils i USA liksom Herbert Tingsten i Sverige, att demokratierna efter att de i 
Andra vårldskriget besegrat diktaturerna hade invaggats i tron att inga konfliktåmnen 
återstod, varfor man kunde overgå till att forvalta en våxande och godartad vålfårdsstat. Så 
hår skrev till exempel Edvard Shils: "Alla var overens om att den okning av statskontrollen 
som ågt rum i skilda lånder inte skulle leda till ett forsvagande av den demokratiska friheten 
[...] Ingen tycktes tro att det gjorde någon storre skillnad vilket politiskt parti, som ledde den 
inre politiken i ett visst land." Hår tecknas alltså en samhållsbild med drag av "falsk idyll," en 
bild som med 1960-talets studentoroligheter skulle brista. Kanske har Huntford valt bort 
denna vålkånda idé ur sin framstållning for att han funnit den svårforenlig med sin egen bild 
av Sveriges utveckling. 

En vital del av en analys av vårt land under socialdemokratiskt inflytande gåiler hur det 
svenska samhållet har forhållit sig till andra samhållsordningar i vårlden. Å ena sidan det 
våstliga med fri pluralism och flera partier, med folkstyre och lagstyre i centrum. Å andra 
sidan det som utformades i Ostblocket med en enhetlig, halvofficiell ideologi och med en 
sluten centraliserad ledning for vilken propaganda och ordergivning blev huvudredskap i 
kontakten med medborgarna. 

Vi foreståller oss ju gårna att Sverige alltid varit en sjålvklar och naturlig del av våstvårlden 
och de grundvårderingar som forknippas med den våstliga traditionen. Skillnaderna mot 
Osteuropéerna och kommunismen har i de flesta fall varit uppenbara. Avslutningsvis måste 
vi dock, i anslutning till Huntfords frågor, framhålla att Sverige under 1900-talet utifrån såvål 
socialistisk som reformistisk tradition verkligen uppvisar likheter med (låt vara de minst 
repressiva av) de fore detta Sovjetstaterna. Aven om det smårtar att gora en sjålvrannsakan 
med denna utgångspunkt år det nog låge att borja gora upp med denna del av vårt forflutna. 



Om socialdemokratins kontroll 
och maktfullkomlighet 


Betongvåldet kastar nytt ljus over de teorier som 
1971 framlades av journalisten Roland Huntford i 
boken Det blinda Sverige. Det samhållssystem 
som byggts upp i Sverige under 85 år ac social- 
demokratins politiska dominans har inte 
angripits så tungt eller så vasst varken forr eller 
senare. 

En hel del vatten har runnit under bron sedan 
Huntford skrev sin bok, men hans teorier om 
"nytotalitarismen” fortjånar i allra hogsta grad att 
analyseras och diskuteras ån idag. 

I Betongvåldet lyfter Carl Johan Ljungberg, 
Christian Swedberg och Jakob E:son Soderbaum 
fram Huntfords teoribygge i avskalad form, 
relaterar idéerna till moderna fakta och ny serios 
samhållskritik. 


“Årets julklapp - en riktig rysare!” 
JOHAN HAKELIUS, Aftonbladet 

“Åntligen!” 

PER DAHL, Barometern-OT 

“Det var inte alltid båttre for r f 
ANDERS BJORCK, f.d. riksdagens vi